När jag är ensam hemma...

... frossar jag i allt Martin inte gillar. Illaluktande ost och brittiska deckare för att nämna några saker. Sätter på tv:n och låter samma kanal vara på hela kvällen utan att ens fundera över att zappa (säger man ens så längre).
På fyran visar de en dokumentär om den indiska barnfabriken. Hur man för 25 000 kan hyra en livmoder av en fattig indisk kvinna och nio månader senare åka ner och hämta ett barn. Går något snett under graviditeten behöver man givetvis inte betala något, då har ju inte fabriken levererat den utlovade varan a.k.a barnet. Råkar man ändra sig är det bara att låta bli att plocka upp det. Fördömt praktiskt. I det senare fallet brinner dock pengarna inne...


För nån månad sen läste jag Ursäkta, men din själ dog nyss. En satirisk framtidsskildring av en fiktiv värld där fattiga kvinnor hålls instängda i stora fabriker för att föda barn åt da rich people som specialdesignar sina barn genom att shoppa i genbankar.
Fördömt praktiskt - och skrämmande - och inte alls så varken futuriskt eller fiktivt som man skulle tro/önska.

Världen faller samman...

... bilen är död, datorn är inne på sista flämtande andetagen (och installations-cd har jag givetvis inte riktigt där jag borde ha den), säkringarna smäller som popcorn hemma i lägenheten och till och med min man är blå- och rödprickig och sjuk efter en svensexa (någon annans!) med gummikule-krig.
Vojne, vojne.
Eftersom jag är EXTREMT stresstålig är jag mest av allt av allt sugen på att krypa ihop i ett hörn och tugga på knogarna, alternativt gamla säkringar...

Då är det skönt att masa sig iväg till ett fint fungerande jobb, greppa dammvippan och tillsammans med resten av enheten (japp, jag är en del av en enhet, det känns tryggt i sig...) städa bort några månaders damm från museets samlingar. Terapi i lila.

Rimge smdn

Jag älskar alla mina vänner, även om jag träffar alla alldeles för sällan.

Vi försöker kommunicera på andra sätt än över en öl på Tempo/Retro/Lilla puben nu för tiden. Ibland är det lätt, ibland är det inte det.

Dyslexi ställer till det i en del fall.

Ringde en god vän, upptaget. Ringde igen, upptaget.

Strax pep telefonen till och meddelandet löd "Rimge smdn".

Jag tolkar det som Ring/er sen.

Vi håller tummarna för det.

Lördagkväll på köksgolvet, ett glas rött och musik som jag lyssnade på för massor av år sedan och fortfarande älskar. Aftonen är vigd åt norsk och finsk pop; Motopsycho och 22 Pistepirko. Drömmer mig till Malmö och inser hur himla mycket jag tycker om att leva.

Sippa sista vinet, dra på skorna och vandra genom den allt mindre aggressiva kylan hem till glada och välpiffade vänner.

Fint så.

Det blir en öl mindre än vanligt i kväll, för till priset av en normaldyr krogöl i Sverige kan någon på Haiti få en dunk vatten. Inga direkta matyrpoäng för att ha skänkt 50 spänn, men det är alltid något. Någonting är bättre än ingenting är väl det gyllene buskapet i ett sånt här läge.

Svårt.

Ska det vara. Jag läser fotobloggar, tjuvkikar på studenter som har gått i Sundsvall före mig och konstaterar att det är rätt svårt. Mycket pastelligt, kornigt, drömskt och trevande efter Ett Eget Uttryck. Vackert så.
Ibland har jag blivit avundssjuk. Velat vara en av de sköra franska bohemfotograferna som dekadent utforskar sin omgivning såväl utvändigt som invändigt och som framkallar bilder som ser ut som drömmar. Som hittar ett Uttryck mitt i allt virvlande.
Men, så inser jag. Jag får adrenalinkickar av plåta hockey. Redan där faller det tror jag...
Min enda insikt när jag ställer upp kameran och tar ett prettoporträtt av Hur Dagen Har Varit är att mina prylar är i desperat behov av rengöring.
Dagens indiannamn: Lisa Mellanmjölk.

Annars i dag, mycket huvudet på sned och vädjande blickar.
Huvudet på sned ett var första steget i en övertalningskampanj för att få museets tekniker att hjälpa mig att hänga bilder. Erbjöd mig att spika lite själv, men det mottogs bara med trött leende och vi enades om att glada tillrop och entusiasm är fullt tillräckligt (och kanske det mest effektiva) från mig sida.
Huvudet på sned två ska strax inledas, på något sätt måste jag förklara för bibliotekstanter varför mina kortlånsböcker ligger nedpackade i flyttlådor och därför inte kan lämnas tillbaka ens efter det andra hotbrevet...

Jag letar saker...

... på vinden.

Och inte vilken vind som helst utan vinden på Värmlands museum.
Visst låter det tufft?! Visst låter det helt fantastiskt fantasieggande urhäftigt?! Att leta runt på en museevind och hitta allt ifrån gamla glasplåtar till delar av tidigare utställningar.

Tyvärr måste jag göra er besvikna.

På en museevind finns det en himla massa trasiga ramar, partytält (2 kompletta), konstgräs, helt galet många stolar, städutrustning till utställningar och en vaktmästare som stod gömd i ett hörn (tydligen ingen permanent placering).

Kan väl vara så att jag har triggat mig själv till sagotänket nu när jag för 89:e gången (minst) läser Narniaböckerna av CS Lewis (nej, det är inte det kristna budskapet jag är ute efter) och letar efter genvägar till sagovärldar bakom varenda dörr. En vind på ett museum verkade vara ett säkert kort, men... No so much magic.

Lördag

I dag tar vi det lite lugnt. En stund i alla fall, innan det välplanerade schemat alltingsamtidigtmenpåolikaplatser drar igång. Till och med sköldpaddorna (visst serru, vi har ett sköldpaddsgäng som bor i receptionen. Alltså ett gäng med sköldpaddor som SKA bo där, inte ett gängGÄNG Ninja Turtles som ockuperar receptionen) kurar ihop sig och gäspar nästan käkarna ur led.

"Vad roligt det vore att få träffa dig sen." Meddelande från finsambon. Det vore faktiskt kul. Fast svårt. När jag jobbar kväll så vinkar jag hej då när han går till jobbet och han mumlar sömnigt hejhurhardetvaritgodnatt när jag kommer hem.

Men, jämfört med distanförhållande Karlstad-Sundsvall, Karlstad-Bukarest eller Karlstad-Västervik är det piece of cake. Då är distanförhållande hemmet-replokalen eller hemmet-jobbet bara en smärre irritation.

-22 i skuggan

Det enda ord som egentligen gör rättvisa åt vädret nu för tiden är - skitkallt. Så där äckligt kallt att det biter i kinderna så fort man visar sig utanför dörren och det bildas is på baksidan av kameran när jag andas (i närheten av skärmen!)

Ska nog låna mig en bil hem i afton, någon slags kompensation måste jag väl få när jag förväntas plåta bandy i dryga -20 både lördag och söndag. Hua

Men, hellre bandy än bilolyckor. I vinter har vi verkligen fått nog av husbränder och frontalkrockar, en tanke till alla som drabbats. Efter eftermiddagens olycka funderade jag och reporter M på det här med olycksbilder, vem vill egentligen se ett bilvrak? Vem vill egentligen vara den som står bredvid bilvraket med kameran i hand? Och ingen, absolut ingen, vill väl sitta i en bil medan räddningstjänsten klipper loss en anhörig och veta att det blir bild i tidningen i morgon. Men, om man nu ska göra ett försök att trots allt rättfärdiga sitt jobb. Motivera för sig själv varför man faktiskt står där med gula västen på, kameran i hand och en deltagande min som aldrig kan uppväga det faktum att man faktiskt befinner sig på plats. Då kan man väl jämföra det med varningstexterna på cigarettpaketen. Kanske kan en bild på en trasig bil och tanken på familj och vänner få en att ta det lite lugnare i trafiken. Jag vet inte om det håller, tveksamt, men kanske.

Herregud, vad saker som har hunnit hända på bara tre veckor.

Det har varit jul... En bra en utan julklappar men med absint och fin julmat och barn som inte fanns förra julen. Mitt gudbarn ÄR en skatt.

Ett nytt jobb. Utöver det gamla nya jobbet.

kAKA is no more! RIP my love.
Min fina vän från Volvo gjorde en hjälteinsats när vi toksladdade på motorvägen, han offrade sig och tog smällen. Från och med nu är jag förtjust i vajerräcken på ett näst intill sektaktigt sätt. Utan vajerräcken hade det blivit en frontalkrock som hade givit mer än plåtskador, trasig kylare och försvunna framlyktor. Dåligt. Väldigt dåligt.

En nyårsafton som blev alldeles alldeles underbar. Parmiddagar, det är det nya svarta. I alla fall om de inkluderar grymt bra människor, champagne och dans till fem på morgonen.

En ny lägenhet. Större, avsevärt större. Nödvändigt, fruktansvärt nödvändigt. Ljuvligt, fullkomligt ljuvligt. Även om det här med att flytta på nyårsdagen inte är att rekomendera.

Så, fint va? Nu är vi på banan igen.