Poängen med sommaren...

... måste vara att äta ute. Ute som i utomhus. Med fint sällskap. Majskrokar och cupcakes. Och pannkakor och kaffe. Och kröna kvällen med en picknick på en halvtrasig brygga. Hade vi haft balkong hade jag bott där.

Ledighet, det tar några dagar innan det sätter sig. Men när det väl gör det är det faktiskt förbannat fint.

Speciellt när man med skorna i handen rusar nerför trappan till fotbollsplanen utanför huset för att möta upp 12 andra brudar och sparka boll. Sneda passningar, jubel när någon slår en pass till rätt person, kullerbyttor, skrattkramp och helt utan korpambitioner. Helt ljuvligt.

Sånt som alla 30-åringar borde göra med sina vänner.

I helgen var det annan fossball, mer seriös - fast det ska det väl vara när man spelar i div 1 och målet INTE är att träna tio gånger så att man får gå ut och dricka öl sen. KBK fick pisk av Sirius med 3-0 och när det ringer en lyrisk farbror från Sunne och hyllar en bild som varit i tidninga' så tänker jag att a) han är en oerhört godhjärtad person eller b) jag har plåtat en släkting till farbrorn från Sunne. Gör ett snabbt överslag i huvudet och väntar. Nio minuter senare får jag veta att den fantastiska bilden föreställer hans barnbarn och jag tänker att det kan jag inte riktigt ta åt mig äran för.

Men ändå, att prata med farbröder från Sunne eller Torsby eller Hagfors gör mig alltid lite glad för att visar att tidningen ändå fyller sin funktion.

Med en enkel tulipan

... på bemärkelsedan. Eller mors dag i alla fall. Yorkshireterriern Kalle är bara en bonus (och nej, ingen gåva och nej ingen hund inköpt till mig heller, lugn och fin) mitt i den hundtätaste veckan någonsin.

Men, mamma, tanken var att du skulle fått ett tjusigt kort hem i brevlådan i fredags. Lite snyggt ihopklippt från familjens långsemester i Australien. Fint så, kreativt och bra tänkt. Men, så blev det som vanligt. I sista minuten. Men det var lugnt för fotostället kunde printa på en halvtimme så jag gjorde grunden till ett kort och skulle hämta efter att jag varit ute och sprungit men givetvis så hade jag mailat till fel adress och hann inte hem och fixa det för då skulle jag inte hinna duscha plus antagligen komma försent till jobb. Som vanligt.

För just den biten blev inget vidare med mig.
Planerandet och framförhållningen och förmågan att komma ihåg viktiga saker.
Den biten fick jag inte med mig från det välcurlade boet på Öland.
En hel del annat däremot, som att våga lite mer än vad man egentligen trodde man gjorde, att allt är möjligt och att det är omöjligt att misslyckas om man gör sitt bästa. Och, den stora tryggheten. Den där som har gjort att man vågat kasta sig i väg på märkligheter eftersom det alltid går att komma hem och fira/slicka såren i curlingboet.

Hipp hurra va' du är bra mamma! Snart kommer jag hem och rubbar cirklarna!

PS. Pappahyllningar på fars dag. Och massa andra dagar. DS.

Du dansar ur bild

- Det här borde ni också göra ungdomar, fast ni kanske bara dansar sån dära hipehop, ropar Ann-Britt, 76.
Nä. Och nä. Vi gör ju inte det. Lisa,30, och Magnus, 33, är iofs smickrade över att kallas ungdomar, men mindre smickrade över att bli piskade av en 76-åring och en 82-åring i spänst, smidighet och energi...

Energinivån ligger på "åka direkt hem och torka och bli varm efter 90 minuter fotbollsunderhållning och äta något snabbt och lätt och se på tv-serier och på sin höjd dricka ett glas vin".

/Trött och frusen

Vi bryter för REKLAM...

eller vad man ska kalla det. Kanske blev jag lite starstruck av att träffa Darth Vader, djuprosslade på norsk, med sin blänkande vita stormtrooper-livvakt på en solig gångväg i Karlstad, kanske är jag lycklig meddragen i nördvågen som rullat över världen de senaste åren... Hur som helst, helgens seriemässa i Karlstad är kul. Riktigt kul.
När sen Petra från Pite dyker upp med ursnygga seriemöbler och istället för att sitta fint på en soffkant och bli fotograferad frågar "kan jag int' få stå upp och slå med gitarren istället?" nickar jag bara lyckligt. Hard Helga, möbelrenoverare och kandidat till landslaget i rollerderby. En kombo som gifter sig. Så ja, ren och skär reklam. Ibland blir det så. När folk gör bra saker.
Hem och vara gräsänka i några timmar (Martin spelar i Norge) innan jobbhelgen börjar igen. Efter div 2 fotboll kommer ju som bekant div 1 fotboll.

Sparkrav

Ibland, blir man lite spak. Som när man på en försiktig fråga får tillbaka en berättelse om liv och o-liv och hur det känns att somna på en parkbänk fast man egentligen tänk lägga av med den där spriten. För länge sen.
Själv känner jag mig mest som en klant för att jag knappt vågade fråga utan bara tog för givet att man som kämpande föredetta missbrukare inte vill berätta om sitt liv.
Hänsynsfullhet kan lätt bli hänsynslöshet och nonchalans för att man är så jävla mån om att allt ska vara bra och inte vill utsätta någon för skammen att inte vara så jälva bra.
Skämmes Olaison.
När jag säger att de är modiga garvar de och säger att de inte har så mycket att förlora. Fast just nu har de det, om vården i Hammarö kommun dras ned till ett minimum. Sen träffade jag en enögd mc-pudel från Forshaga, komplett med läderkeps och rysk sidovagnsmotorcykel. Också fint, men på ett annat sätt.

Du, Martin...

... en liten bara?

För det är grymt svårt att koncentrera sig på fotboll, när tax-distraherande är på bruna ögon-topp, speciellt i matcher där killen som sköter den manuella poängtavlan slutar bry sig efter 9-0 målet.

When I'm 64...

När telefonen behagar försvinna en halvtimme innan jag ska vara på jobb och tidsplanen ser ut enligt följande: ta mig till jobbet 20 min, fixa lunch 2 min, äta lunch 3 min, ta in tvätten 40 sek, borsta tänderna 20 sek - leta efter telefon 6 min, är det bara att inse att allt är som vanligt.
Stressen, förbannelserna över min guldfiskförmåga och den starka längtan efter en karborrdräkt för att fästa alla mina ägodelar vid min kropp - precis som vanligt.
Så, jag tar ett djupt andetag, lämnar hemmet i full kaos efter att ha letat överallt (inklusive under badrumsmattan och i skafferiet) och orkar inte ens bli förvånad när mobilen visar sig ligga i Den Andra Jackan som hänger bredvid den jag vrängt ut och in på.

Och jag tänker på märkliga efterfester i Lund för tusen år sedan, eller i alla fall 2001, när vi vandrade runt ett soffbord i en vindsvåning med varsin Fernet i näven och sjöng

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending
me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

Varv på varv på varv. Jorå. Just då var det en av de vettigaste sakerna att göra. Som om den slingriga vägen mot seniliteten redan påbörjats.
I den bästa av världar kommer jag och syster få rum bredvid varandra på boendet och glädja världen med info som "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här"...
Martin, when I'm 64...?

Tur att man håller sig någorlunda sharp på jobbet i alla fall. I morgon kommer finfina Xtra ut med bland annat en fin bit från mitt travhängande hos Stellan.

Det dära livet

På östfronten är det verkligen intet nytt.
Eller kanske tvärt om, det dära livet kom visst emellan och det bara hände och hände och hände mest hela tiden. Semester och långa jobbdagar och vårkvällar med fotboll (jorå, nu när quizzkvällarna är över satsar lag Boogaloo med vänner på en alternativ karriär som spåttfånar och motar bort knattarna från planen för att kunna sparka varandra på smalbenen och vara nära hjärtinfarkt när vi jagat varandra halvvägs mot mittlinjen) och rödvinsdiskussioner till morgonsol och fika på museet och grillaftnar med sponaninslag av hundar och ungar men helt utan hembryggt äppelvin (åh, Alf).
Vem fan har lust att sätta sig framför datorn när man kan vara ute bland syrendoft och roséglada vänner?

Men, alla dagar liggs det inte på latsidan. Det här gjorde vi till exempel i påskhelgen istället för att äta ägg.

Grymt kul och fruktansvärt bra jobbat av Tobias Henriksson - och av The Generals!

Segermåndah

Hats on! Jo, faktiskt. För när ryssarna firar att det sparkades fascistrumpa i maj-45 så gör de det med besked.
Med flaggor, hattar, picknick framför vinterpalatset, parader, fyrverkerier öl och skumpa!
Att vi inte pratar ett ord ryska och folk vi träffar inte ett ord engelska gör ingenting. Det är ju segerns dag - och vi kommer ju inte från Tyskland...
När vi på trötta fötter hasar hemåt blir vi omsprungna av en kort babushka med bestämda steg, strängt grå hårknut och en stor röd flagga med hammaren och skäran vajande efter sig.

Sväva som en stridsvagn

Semester i st Petersburg, det är fint det. Semester med strålande sol, ryskor längre än en normalbyggd transa tack vare de obligatoriska 2 dm-klackarna och dött lopp mellan pris på vatten
och vodka. Jag älskar't. Folk är snälla, staden är lökkupol-snygg och imorgon firar vi segerns dag med en militärparad eller två. Ett inte helt barnvänligt event tänker den oryske, men ack vad man bedrar sig då. Ballonger och stridsvagnar, en lika otippad som genial kombination!

Tydliga kopplingar

Det är lite så jag jobbar i dag, kopplingar hopsnörda av halmstrån. Bilden ovan handlar om - just det! - rygby. Det är väl glasklart. Och ja, jag snackade i den som dragare på sporten...

I övrigt har det varit ganska mycket moderatjakt. ReporterPer och jag skulle möta det chartrade moderattåget för att få en pampig inledningsbild på när 300 moderater (alla klädda i blått?) hoppar av tåget till jubel och applåder och lite körsång från muffare och annat folk.
Men, när vi - i överdrivet god tid för att möta något som går på räls trampar in på stationen 15 minuter innan ankomst - har det blå kalaset kommit 30 min för tidigt och redan kastat sig i väg. Några blå stackare står kvar för att möta de som ska komma med regionala tåg.
Så, vi drar i halmstråt. Tar rygg på backslickfolket i muf och låter dem vifta med plankat när tåget från Falköping rullar in. Tänker "äh, då blir det ju någon bild i alla fall".
När alla klivit av summerar vi, inte en enda blåkofta och på hälften av bilderna är det några bohemklädda kids som gör ohyggligt fula tecken mot de blåa...

Så kan det gå.

Yss: Till dig! Jag kallar den "Fågel och cykel".
Och, jag har äntligen knäckt koden till min fågelfascination. Att med sån inlevelse kunna höja ögonbrynen och se ut att väsa "you talkin' to me?" är STORT. Att de saknar ögonbryn ger det liksomlite extra kraft.

Otuff

Vid kvart över tio sitter jag böjd över datorn och halvgäspar, känner hur ögonlocken längtar efter att prydligt få vika ihop sig och lura med resten av kroppen i en riktig sömnorgie på minst 10 timmar. Jag trodde - på fullt allvar och utan att ens låtsas om hur Martin himlar med ögonen och suckar över mig - att man inte blev trött av att göra roliga saker. Oavsett mängd.
Men, så var det alltså inte riktigt...
Tur att man inte är rockstjärna eller något annat tufft som, trots rolighetsgraden, kräver sena kvällar och stor närvaro. Vojne.

Senaste nytt i Karlstad är att Karlstad kalaset - som lockar tjejer med high heels sprint och killar med yxkastning (eller något annat där den kvinnliga sidan bejakas i precis lagom dos) - gör avbön efter att tusen personer har protesterat mot det på facebook. Skratta eller gråta? Just nu är jag för trött för att bry mig.

Surprise!

När man sitter i soffan, så där dödligt trött som man bara är ibland, och önskar lite lugn och ro - då tänker jag på Jonna och Micke. Som får vänta ett ganska bra tag på lugn och ro. De fick nämligen en Lykke, bara så där. Utan att de ens visste att Jonna väntade barn. Ärligt talat, snacka CHOCK att åka in till akuten med ryggsmärtor och höra en läkare säga "jag ser huvudet".
Gudars.
Helt enkelt. Att Värmlands mest förvånade föräldrar också är några av de allra lyckligaste är så fint så det finns inte. Men, lite galet är det allt, och en bra story för Lykke att berätta för polarna.
På Norrstrand nöjer vi oss med att chockas av det där i Pakistan, det är lagom mycket action för mig.

Så här skulle det vara...

... det är det inte. Riktigt.

Kombinationen pms, otäckheter, hagelskurar, frustration, väl optimistiskt lagt fotoschema, för lite sömn, lata människor och p-böter är något av en trigger. Men, om tio minuter kastar jag mig hem till mat som Martin av kärlek, och möjligen en aning rädsla, har lovat duka fram.

Honey, strax är jag hemma. Göm alla vassa föremål och ställ fram chokladen.