Hepp! Här bor vi:

The pimping är i stort sätt klart. Det fattas lite gardiner och lite sånt. Men på det stora hela är ettan på Länsmansgatan fix och färdisch. Flyttkartongerna är strimlade och nerknölade i pappersinsamlingen i skydd av mörkret. Hundratals böcker och skivor instuvade i hyllor. Mina älskade krukväxter har precis acklimatiserat sig (till och med stackarn som kära mor råkade dammsuga till en kreativ ny frisyr) och börjat vintervegetera i all bekvämlighet. Mysigheten börjar sippra upp genom trägolvet, fortplanta sig i Viola Gråsten-plädar och dansa i tända stearinljud...

... klart som fan att det är dags att flytta då!
Inte speciellt långt iofs. En trappa upp för att vara exakt. Till 75 kvadrat med badkar, fönster i tre riktningar, enormt kök och om möjligt ännu mer trivsamhet än i vår lägenhet. Eller, det kommer bli när Kennet flyttar. Missförstå mig rätt, jag gillar vår granne. Men jag är ganska säker på att jag kommer att uppskatta lägenheten på ett djupare plan när det inte står en medelålders man i flecetröja, strumpor och boxershorts och lutar sig mot en skinnsoffa i vardagsrummet.

And this, det håller mig på gott humör resten av kvällen!

Jag kastade mig över den lockande rubriken som lovade något utöver det vanliga.
Såg framför mig hur vildsvinsfamiljen kom simmande, föreställde mig hur pappavildsvinet höll en liten filmkamera i en klöv som han stolt filmade familjesemestern med.
Riktigt så roligt var det nu inte. Men nästan.