Måndag, helt enkelt

Enligt glasklar SJ-logik åker jag från Karlstad via Göteborg för att ta mig till den småländska kusten och kronjuvelen Kälmaa'. 7,5 timmar på tåg. Pocketbok och storkaffe. Det är lite så jag önskar att jag var. Som de där svala brudarna som liksom smyger ner på ett säte och utan att röra en min eller ens andas om träsmaksuttråkningochkramp kan sitta timme efter timme sippandes på en kaffe och bläddrandes i en pocketbok med Augustpris-etikett på framsidan.

I wish.

I Kil har jag vält i, och över, mig kaffet. I Åmål har jag börjat få kramp i benen och i närheten av Trollhättan vill jag mest av allt köra ner pocketboken i käften på något av de skrikande barnen i vagnen. Sen sprider jag mina saker omkring mig, lånar andra människors tidningar, letar efter de spridda sakerna, krånglar ihop mig på sätet och sover en stund, vaknar till i Göteborg med sömndregel i mungipan - pigg och charmig som en äng full av brännässlor...

Men. Det är det värt.

När slutdestinationen är Hemma På Öland är det väl värt allt.

Vandrar runt i trätofflor och myser i storträdgården. Bligar på nöjda rabatter fyllda av fint...

... och överentusiastiska trädgårdsland fyllda av stort.

"Tänk va, att bara HA allt det här" utbrister jag glatt och glömmer helt bort alla timmars vattnande, planterande, ogräsryckande och snigelmördande som ligger i den öländska jorden.
Mamma rättar.

Men ändå. En hel veckas finledighet. Kattpensionärerna sätter standarden.

Kvällen avslutas abrupt med att jag rödvinsmarinerar köksbord och 3 (TRE) köksstolar.

Fan.

Vad hände med happy endings?!