Hej hösten.

Jag har verkligen ingenting emot dig, jag har bara jävligt svårt för att "gå ut och ta en höstbild" på liksom ingenting alls. Fast det är sånt man ska kunna. Jag minns en fest när jag hamnade bredvid en kille som älskar, och är grym på, foto. Han plåtar lika gärna, eller egentligen hellre, träd än människor. Fotograferande i sig var liksom grejen. Tänker på det där ibland, speciellt kvällarna när jag cyklar hem från jobbet och ser äldre farbröder med stativ och flera timmar lång slutartid som fångar stjärnor/stenbroar/jordens undergång på bild.

För det mesta tänker jag "fy fan va kallt". Sen cyklar jag vidare. Men, man måste väl pusha sig själv. Så, i dag var planen att inte ta genvägen, inte kasta sig över vilt främmande människor (rätt mycket av jobbet går ut på det, gårdagens timme utanför en av de stora fabrikerna i staden resulterade i två kortknäpp och kramp i kinderna efter att leende har hört sig för om det eventuella intresset hos de som arbetade på fabriken att uttala sig om sitt jobb och bli kortograferade, nyckelordet är le, le, le - le som en fotomodell...) och be dem att muta sina hundar/barn/tamboskap att glatt skutta mot kameran. I dag tog jag mig i kragen och plåtade träd och rester av träd. Det var inte alls lika roligt...

Quizlaget gick segrande ur kvällens strid. Jag hurrar - och jobbar på att inte vara bitter för att det hände när jag inte /tack vare att jag inte/ var med.