Back on track, för en stund

Människor som bloggar gör det med viss regelbundenhet tycker jag mig ha märkt. För egen del är det nog bara att gilla läget och inse att jag är mer dagboks- än bloggtypen. Faktiskt.
När det händer saker skriver jag inte en rad. Översatt till dagbok blir det ungefär att aldrig skriva när man är på bra humör. Därför tenderar alla gamla dagböcker att bli sjukligt depressiva. Tonåren framstår som en mörk och seg massa, trots att jag vet att det verkligen inte var så. Men att dagböckerna att döma var livet inte något fest direkt. Att bara skriva när saker INTE händer eller INTE är roliga är väl inte direkt säljargument som BlondinBella skulle använda. Men, gud ske lov är det inte bara det som skiljer henne och mig åt...
Så, istället för att ha angst över att det är "sporadiskt" snarare än "maniskt" som är bloggtemat väljer jag att se bloggandet lite gann som pre-tonårs dagböckerna. De där som började med kära dagbok (varför i hela världen DET kändes som en bra inledning är något som jag är villig att gå i terapi för att ta reda på) och som blev en uppdatering på vad som hänt senaste tiden i livet.
Så, kära blogg, vänner, kärlek, miniatyrhästar, packade nattchefer och en tämligen märklig kombination av stentvättade jeans och bowling: