Bubbelbrus...

I går

I dag

I går var det bubbel, i dag är det brus. Hade det inte var så att jag druckit bort min mobiltelefon i går kväll hade jag tyckt en aning synd om mig. Nu är jag smärtsamt medveten om att jag inte har gjort mig förtjänt av det.

Så, alive and kickin' och i hyfsat stort behov av någon slags mobiltelefon innan jobbet börjar undra varför jobbtelefonräkningen sköt så enormt i höjden.

I morgon ska Lina och Petter gifta sig, det blir fan i mig en riktig fest!

Söndag borde vara vilodag...

Söndagkväll på jobbet och jag får in vårens första konfiramtionsbild...
Raka led och vita särkar. Som ett jävligt allvarligt luciatåg.
De ser galet små ut, trots att de har vita klackskor och blonderat hår.
Precis som jag.
Jag hade tokblonderat hår, så där härligt trashblonderat – komplett med utväxt och allt...
Konfirmationsdagen till ära hade jag dessutom tryckt örhängen i alla 12 hålen i örat. Det kan ha droppat lite blod på den vita särken från de senast tagna hålen. Gissar att mamma önskade att hon varit en gökmamma så att någon annan stackare hade fått stå där med skammen. Men å andra sidan överlevde hon hotet om att få mig hemskickad från konfirmationslägret (att smita från de kristna aktiviteterna och ägna sig helhjärtat åt kristi blod i form av hembryggt vin var INTE populärt) så det är gott virke i henne.
Det är 15 år sedan. Ibland skäms jag fortfarande lite grann.
Bra det är vad hon är, min mamma. Väldigt bra.

Trött som dödens lammunge

Jag gillar hockey. Det är Per Ledins fel. Per Ledin och hans slutspelsskägg. När han spelade en hel match med bruten fot i NHL, då började jag gilla hockey ännu mer.
Fast mest lite så där på avstånd. Hockey på nära håll är jävligt ocharmigt.
Då är fotboll trivsammare, doften av nyklippt gräs spöar lätt lukten av svettig suspensoar. Även om det råkar handla om fotboll som knappt förtjänar en egen division.
Fotboll i en klass där spelarbänken är det säkraste stället att bomma cigg - under matchen.
Dessutom gillar jag de oväntade inslagen i div nada-matcherna.
I kväll blir det varken vin eller balkonghäng eller finsällskap. I går däremot var det på topp!

Fylla, förlorade chefer o magdans

Det är okej att jobba på fredagskvällar när det är festival i parken. Musikunderhållning som somliga lite äldre skulle säga. Pensionärerna satt småfågelprydligt uppradade på första parkett när muikunderhållningen drog igång. Det var världsmusik av högsta klass. Tysk världsmusik, i form av Rammstein. Småfågelpensionärerna trillade inte av pinn, men flyttade sig bakåt, hela vägen hem i vissa fall.

Desto omuntrare var det när underrättelsetjänsten hörde av sig. Jag blir sjukt imponerad av hur kvinnan kan sitta i Sjövik och ändå veta merän mig om vad som händer i Västervik.
En dag Lina, då jobbar vi ihop igen! Fast då kanske det blir på ett annat ställe...
Anyway, sad news vart det ändå. Ingalill, den bästa chefen jag någosin haft, ska börja chefa på Bohusläningen istället.
Synd och skam för oss, men i Uddevalla får de en toppchef!

I går däremot, då var det prima liv. Trött som ett djur på jobbet, men som alla vet är vin ett alldeles utmärkt botemedel mot sånt. Kastade mig ner till det quizzande laget på Briggen och även om min starkaste insats nog var vindrickandet så resulterade kvällen i storseger för Bodoni (satta typer). Pengaregn och dans på torget hör till. Är det torsdag så är detGissa snittåldern...

Och i kväll blir det återigen primaliv. Då kommer världens bästa Elin (märkligt det där, hur många världens bästa det finns. Himla bra är det i alla fall) och hälsar på. Kanske kan det drickas lite vin, kanske pratas lite strunt och kanske till och med lyssans på bra musik. Fredagar som helt otippat blir bättre än man trodde - det är fint det.

En taste av 70+

Joråsåatt... Det finns inte en endaste PRO-förening som inte hade pöst av lycka över att ha mig som medlem i dag. Fullvärdig pensionär vid 28-års ålder. Hembakat och yogat och en kopp kaffe i soffan. Jag vaknar av mig själv vid halv sju på morgonen och är lite lagom uttråkad vid halv nio-hugget. Om inte det är full pensionärspoäng så vet jag inte vad.

Som om inte naturen vore allestädes närvarande här på landet, nu även inomhus.
Denna jävla lantidyllen! Var tvungen att motverka det lite genom att använda mig av sax och hammar i matlagningen, hammar är ett fruktansvärt underskattat redskap i köket.

Och så slänger man sig i soffan, lyssnar på en skiva vars namn jag inte ens kan uttala och blir så där lite löjligt glad över att ha skivor som är handskrivna och brända just till mig...
... och över att ha världens finaste hemmagjorda kokbok som Stella har knåpat ihop. Den följer med överallt, den har bott i Malmö, Sundsvall, Karlstad och Västervik. Den har baklava på framsidan och sötsakssidan pryds av en bild på Pelle Almqvist. Fint ska det va.

Best of Tjabo!

Jamen, visst blir man lite glad ändå?!
Trots att det låter så mycket bättre än vad det är. "Kungen ger ut skiva" förklarade Hanna Fahl glatt på radion medan regnet slog mot bilrutan. Lyckan spred sig genom hela kroppen. Fast Tjabo ger ju inte ut skiva mer än vad Loket gjorde när det begav sig. När barndomsvännen Karro är på riktigt ondskefullt humör kan hon ibland slunga iväg förbannelsen "Må alla dina skivor förvandlas till Lokets favoriter". Visst blir man lite rädd?
Men på Best of Tjabo har vår favoritdyslektiker tagit alla booklet-bilder själv.
Det ni!

Annat som gör mig glad i dag är att det regnar! Då får man nämligen ha fina gummistövlar. Vältajmat när det vankas kosläpp i stan (här ute är en klunga hus en stad - i det närmaste). Vandrade in i ett kostall och fick se kärlek när den är som vackrast. En man och hans ko.
Helt enkelt.

Åh, tänk så mycket bra människor det finns...

... och tänk att så många av dem är mina vänner!

Livet är allt rätt fantastiskt. Trots jag inte är kvar i Skåne. Nu ska doktorn bjuda på kakor för att fira sin födelsedag. Och jag höjer hatten för Pär som också fyller år i dag!

Hipp hipp hurra!