Olof Panda

Tänk va, 25 år sedan Palmemordet. Jag minns det inte. Jag var fem år gammal och har något som med största sannolikhet är ett fabricerat minne av det hele. Det är en TV-bild av mordplatsen, blod och röda rosor. Låter det som något en fem-åring sitter och slökollar på framåt kvällskvisten? Nä, det gör väl inte det.
Men, något måste vi ändå plockat upp, Karolina och jag. I femårsåldern.
Våra identiska mjukdjur, WWF-pandor med glasbitsögon, hette Olof Panda och Lisbeth Panda.

Omvärldskoll på förskolenivå.

Ebba Rut!

Var: Norrstrandskyrkan

När: Söndag på bästa sändningstid

Varför: Finaste Ebba Rut fick vatten på huvudet, presenter av alla hundra (nä, riktigt så många är väl inte Hammarklanen, men... inte långt ifrån) mostrar/fastar/farbröder etc, peppmusik av Martin och så en välsignelse eller två.

Hur: Glatt leende och småtuggande på dopklänningen.

Vad: Ett helt församlingshem fyllt av smörgåstårta, partytrick, nyförälskelse och tja, söndagsfeeling á la barndop.

The most fabulous Soulshake Express!

Medan jag har jobbat har Det Dära Bandet passat på att få en av många finfina recensioner, den här gången i VF av Marcus Grahn. Fy så fint. För de låter minst lika bra som de gör sig framför kameran. Minst.
Och det är ju bra, speciellt kvällar som denna. När livet är jävligt lite rock n' roll. När det merdrar åt pensionärslivdelux med lika delar lådvin, kålpudding och pepp inför morgondagens kyrkliga åtaganden för Ebba Rut.
Skål på det.

Pensionärskvällar lyssnas det inte på rock överhuvudtaget. Då gillar vi piffig fiol istället. Andrew Bird gör det bäst.

Fredagsjobb...

... men, vad gör det när Helena trollar fram en påse micropop och ställer till med fredagsmys i kråkslottet. Gillas, skarpt.
Lex marior, hundbajs och misshandlar till trots.

Kärlek

De säger att de inte bryr sig, "det kan ju vinnas litt' pengar om 'en har tur".

De tar ett bloss på sin röda Level, försöker se oberörda ut. Försöker låta bli att lysa av stolthet när Deras Häst swischar förbi.

"Du vet, när man har hållit på i 45 år är en häst bara en häst".

Yeah right.

Det bara lyser kärlek i ögonen på gubbsen. Oavsett om det peppas bredvid banan, masseras liniment på hästknän eller duschas och torkas med handduk så att vilken tysk barnservettsreklam som helst hade varit stolt.

Det är banne mig kärlek - och det gör mig riktigt jävla lycklig.

Kvack... Vi saknar ett L

På Karlstads universitet är de yngsta under fem år. Förskolan Solvingen är en privat förskola som ligger i hus 12 på universitetsområdet. Frid och fröjd och fina lokaler och tufft att målarrummet ligger vägg i vägg med en av de stora föreläsningssalarna för de aningen äldre studenterna. Trivsamt jobb för Xtra.

Men, ibland händer det:
Bildtexten, egenhändigt skriven av mig, till fina pysselkidsen lyder som följer "I salen som tidigare var en mindre undervisningssal pågår fortfarande pedagogisk verksamhet. 3-åringarna pysslar för fult och trivs på sin förskola i hus 12 på KAU."

Så kan det gå. Att avsaknaden av ett enda litet L kan ställa till så mycket

Uppenbarligen är det den Närsynt Geten aka L. Olaison som skött korrläsningen...

Men, "pepp" i form av att att Stina kallat Hovfjället för Hivfjället i en text och att Maria lyckats snubbla på tangenterna och ge en sorligt ung avliden kille fritidsintresset dolkrace istället för folkrace i minnesrunan visar väl att det är lätt att fela. Hur trist det än är (för en själv och drabbade alltså, alla andra skrattar sig visst ner i framstupa sidoläge) när det händer.

Var sak har sin tid...

... och inte ens en närsynt get skulle kunna ta miste. Tyvärr.

Det faktum att bilderna är tagna med ungefär en timmes (jo jo, och åtta månaders) mellanrum är lika fascinerande som deprimerande så här en februariafton när Mörket och Kylan förnyar vänskapen. Fan.

Sedan i går har jag Hemmakontor. Alltså en bestämd plats där datorn står. Alltså är skrivbordet numera mitt territorium. Alltså är Martin hänvisad till Andra Ytor.

Och som alltid har han lika lätt som en gammal katt att hitta The Spot, som givetvis spöar vilket Hemmakontor som helst... Såklart.

Join the carnival

Vad får man om man blandar några skådespelare, ett par säckar sågspån, ett grymt bra band, en ursöt kungspytonsfröken, höbalar nog för en ponnyflock, ett par jonglörer och ett helt gäng med duktigt folk runt omkring?

Rätt! Helt rätt.

Man får en fantastisk musikvideo till Det Dära Bandet (also known as The Soulshake Express).

Efter en hel helg med lampflyttande, omtagningar, stillbilder, låtmangel, applåder och en förkylning som ser alla möjligheter till avancemang efter springet mellan -24 iskylan ute och inspelningsstudio packad med stekheta studiolampor och småsvettigt folk har en måndag sällan varit mer välkommen.

Men, det här det blir allt riktigt bra det!

Tålamod - ännu en av mina styrkor...

Med huvudet värkande av försök att förstå mig på länkar mellan program, css, html-koder och annat skräp som jag önskar att jag tyckte var i åtminstone pyttelite roligt inser jag att man, om man inte bliver vid sin läst, måste ha tålamod.

Jo jo...

Så, jag lyssnar på PJ Harvey nya fantastiska och med krigsskildringar ringande i öronen känns inte misslyckade kodningar som världens undergång.

Jag lyssnar på PJ Harvey och så lyssnar jag på Martin. Martin som är snäll nog att alltid ha en minut över och en fantastisk förmåga att få "gör om, gör rätt" att kännas mer utvecklande än misslyckande...

Under helgen ska vi dessutom jobba tillsammans. Mannen och jag. Musikvideoinspelning, och i samband med det ska det tas bandbilder. Heja, NU minsann. Nu passar det att ha kameran med. Ska påminna om det nästa gång "opeppen" kommer fram.

Och, att PJ Harvey plockar upp fantastiska Istanbul, not Constantinople gör mig lycklig in i själen. Det tar mig tillbaka till när Lina och jag åkte gigantiskt Mercabuss, max 75 km/h, längs slingrande norsk kust och gjorde en alldeles fantastisk roadtrip.

Det faktum att stämsång om språngbrädan mellan Europa och Asien omedelbart får mig att tänka på lurviga norska får, hisnande backar och klargrönt vatten känns... fullkomligt logiskt.

Testa allt

Och så - på banan igen, efter finlunch hos Sara och Alfred och (som alltid) energiuppfyllande secondhand-raid. Begåvat nog gick vi dit, på så sätt kommer man inte därifrån med något som är mer skrymmande än att det går att bära med sig hem.

Allt handlar om att sätta upp gränser för sig själv. Mig själv kanske.

Så, på tal om att helt sakna gränser...

Bilder från förra veckans jobb om rallyprästen Johan. Gränslöst i så mån att kyla, norrmän, storskrattande präster och motorsport är en kombination som fullkomligt gifter sig!

Och kanske har det en del att göra med att det här med att skriva om motorsport och Svenska kyrkan är en lika given kombo som teknik och struktur för mig...

Oh well, "testa allt" är valspråket och så länge det är så här otroligt roligt fortsätter jag.

Laid back

När mensvärken från helvetet och övertrötthet adlad av helsiket gaddar ihop sig samtidigt som man inte behöver befinna sig på någon särskild plats för att lägga sista handen vid jobb, då känns det här som ett rätt bra alternativ en torsdagsmorgon:

Knivskarp och jävligt pigg...

... sån är jag. Ibland i alla fall.

Så är det inte just nu.

Just nu lär jag mig webb.

Det är lite oklart hur det egentligen har gått till, men jag gissar att någon i huset har resonerat ungefär: Lisa, hon gillar både teknik och struktur - webb det är nog hennes grej...

Jo jo.

Det ska nog gå. Nyhetspulsen är finfin, jag gillar't.

Lite sämre ställt är det med arbetstiderna. När jag i går morse ramlade in på jobbet vid "galet tidigt" på morgonen, vänder trött rödsprängda ögon mot Kristoffer som ska lära mig aaaallt han kan och frågar "Vänjer man sig någonsin?!" möter jag en exakt lika trött ordinarie webbredaktörsblick som svarar "Nä, aldrig."

I kväll testar vi kvällpass i stället. Komplett med skärpa.

Hurra för mig!

Gudars! Man skulle fylla 30 lite oftare. Faktiskt. I alla fall om det blir lika mycket fint folk, bra musik och total lycka i form av att sitta på golvet och slita upp presenter som i helgen.

Himlans massa bra människor har jag allt lyckats samlat på mig här uppe i Värmland!

Tre bilder från kalasande hittar jag i kameran dagen efter, snål skörd. Eller bra fest... allt är relativt.
Och, att fylla 30 är ett lyft även på andra sätt. Som att fantastiska folk dricker rödvin ur glas och inte från golv (försöker låta bli att tänka på 25-års kalasande i kollektivlägenhet i Sundsvall där allt från gästlärare till biljardköer och en rödvinsfest som inte var av denna värld städades fram ur gömmorna dagen efter), får med sig alla sina saker hem (enda krigsbytena efter helgen är halv flaska rött, ett par vantar och ett par skor) och dessutom presentar med saker man inte ens visste att man ville ha.

Som min senaste kärlek; batteridriven skruvdragare - med vinöppnare som givet tillbehör.

Lycka, eller vad heter det?

Wroom, och lite älgbajs

Efter en dag med motorvarvande, grillade sockar och viltkaffe (kaffe gjort på snö där det råkat ligga lite älgbajs, norrmän är upprörande avslappnade när det kommer till sånt) kopplar vi av med ett glas rött eller tre och lite soppa i örat (och nej, att det stänker har inte med rödvinet att göra, Not At All) och funderingar kring vem som skulle få en miljon om man nu tvunget skulle skänka en.

Fredag alltså. På det där Men Gud Ska Jag Verkligen Ha 30-årskalas I Morgon Och Vem Fan Ska Städa Inför Det?- avslappnade sättet.

Dagens lärdom: Alla transportsätt är bra utom de dåliga.

Hej Norge!

– Jag reser inte bort för att titta, men om de kommer hem till mig kikar jag väl, säger Rolf 77. Han pratar om Rally Sweden. Delsträckan i rally-VM som körs i de värmländska skogarna.

Tänk va, vilken tur (?) för Rolf att en av specialsträckorna går precis utanför hans hem i norska Lövhaugen.

I förra veckan guidades jag och en (aningen mer insatt) reporter runt på sträckan som går på norska sidan. Tor Solbergseter, sträckchef körde oss runt och visade kurvor, snö och lite mer snö.

Men, trots iskyla och massa motor är jag såld.

Norrmän alltså. Gudars!

"Du blir det där bra, eller ska jag ta bort den?" frågar markägaren och nickar mot en träd som står lite illa till.

Ja, tack gärna....

Folk som avlägsnar träd för min skull, dem står högt upp på guldstjärnelistan!
I morgon, då kör vi igen. Galenskap, det finns det alltid tid för...

Fly me to the moon...

Ibland, när tröttheten verkligen hugger tag och all trevlighet, allt förutseende och allt ordnande bara rinner av mig som diskvatten från en oljig pastagryta, och varken ögonlock eller benen verkar vilja lyda - då önskar jag att jag hade ett lika tufft rymdskepp som Alfred har att glida fram i.
Allra helst ett sånt där man knappt behöver nudda marken med tassarna.

Men, det tuffaste av allt! Nu finns The Soulshake Express på Spotify! Och, ungefär samtidigt kommer nya skivan ut. Så himla bra.
The Soulshake Express – Hamburg Limp

I glada vänners lag...

Vi blir i alla fall inte sämre

Nä, ibland är det inte kul att vara basketstjärna i Karlstad..
Kvällen har spenderats i andra damer sällskap, lite fler och ganska mycket gladare. Det här med frilans, det verkar ju riktigt trefligt även om det blir kvällsjobb.

Och Martin, min urtuffa rocker, har efter businessresa till Oslo kommit hem trött som en yrvaken mullvad. Efter det har han världens finaste craving, hallonbladste - även känt som foglossningste. Jojo, det vore allt något att sätta upp på band raidern under turnéerna...

Tufft är bara förnamnet.

Sköldpaddstorn. Lekfullt värre.

Jo, jo. En värmelampa skulle man allt ha. Och platta vänner nära till hands.

Speciellt när det snöar vatten - horisontellt och ganska kraftfullt - utanför.

Från början fanns det tydligen 16 små rödkindade sköldpaddor i NWT-entrén. Nu är de 21 rackare som simmar längder i sin L-formade bassäng.

Till saken hör att de inte förökar sig i fångenskap och nej, NWT är inte Platsen Där Under Sker.

Istället har det genom åren kommit in bekännelser från dels folk som har snattat sköldpaddor (jo, på riktigt) och en och annan som i smyg släppt i "di där som allri dör".

Sköldpaddor kan som bekant bli ganska gamla.

Hemma på Öland hade jag sköldpaddor, små rödkindade saker som åt frysta fluglarver vilka förvarades i frysfacket bredvid kakorna.

De hette något. Jag tror jag trodde att det var en hona och en hane. Kanske Pernilla och Per eller nåt sånt.

Sköldpaddor är inte riktigt lika roliga husdjur som säg en hundvalp eller kaninunge. Eller, inte alls faktiskt.

Och, snittiden för ett barn att tröttna på sina sköldpaddor är på intet sätt förenligt med sköldpaddans livslängd.

Då ger man bort dem till goda vänner med stora akvarium. Slut på sagan.

Själv har jag laddat om från en veckas sportfoto, ställt optik på hyllan och kickstartat måndagen med att (med inte helt utvilad skalle) leka Pigg och Kreativ Frilansjournalist hela dagen. En ipren och en kopp te på det kanske.

Hjälm på

Lördagskväll med skridskoklubben som bjöd upp Modo till isdans. Just lördagskvällar blir man extra lycklig när det blir förlängning - och så lite straffar på det. Nä, vadå åka hem? Vad skulle jag göra hemma när jag kan vara i knuffladan och ducka för puckar eller vandra runt iförd blå tossor i hockeyomklädningsrum som luktar... hockeyomklädningsrum.
En annan helt logisk sak den här helgen, IF Götas sextimmarslopp. Så långt man kan under sex timmar, runt runt runt runt runt runt runt runt runt runt runt runt på löparbanan...

Lika spännande som omväxlande, att stanna för vätskepaus är inte att tänka på, allt sköts på löpande fot. Nästan allt i alla fall.

Och så, äntligen - lördagspepp hos Hammar-Olaison inför Den Omtalade Sunkhaksrundan!

Till och med måndagen blir bra efter en sån helg. Sånt bara vet man.

Cold feet...

... fredagsmyser vi med. 90 minuter totalkyla avrundat med en snöplig förlust för hemmalaget. Bandy alltså, nästa gång tar vi med bandyportföljen med termos med "Nåt vaamt" som en småländsk farbror en gång förklarade var halva tjusningen med bandy. Klart, efter en halva vodka är väl vad som helst roligt. "Kolla, han ramlar!" "Kolla, han ramlar igen! " "Kolla..."
Vid närmare eftertanke kanske jag bara låter bli...
Men, som den inbitna mustaschivrare jag är blir jag ändå lite lycklig. Bandy-hockey 1-0 Och inte ens de ivrigaste protester hjälper mot de Tre Vise Männen. Frusna Fotografer tackar för det, bandyförlängningar är de kallaste som finns...