Åh! Underbart!

Minsann!
Solsken ute och kaffedoft inne. Lillasyster och jag valsar runt i sedvanlig förvirring och tycker att livet är alldeles alldeles underbart. Malmö i mitt hjärta!
Efter fem timmar i bil med ypperligt trevligt sällskap, underbara Ola, och skogskogskog susandes förbi rutan, en god natts sömn och lite lättnad över att inte vara student och vara mousserande vin-packad vid nio på valborgsmässomorgonen i Lund är vi redo att kliva ut i verkligheten.
Rosévin i lagom mängder och gräs mällan (mellan, möllan, oh well - freudianska felskrivningar sopas under mattan omgående) tårna.
Friluftsliv som vi säger.

Karrolisa blev Gustav!

Kiddot som under ett halvår har haft arbetsnamnet Karrolisa visade sig vara en Gustav.
3,5 kilo barn valde att kika fram kvart i ett på natten och enligt den stolte faderns sms dagen efter gick det snabbt.
Tanken på att en av mina bästa vänner födde barn samtidigt som jag stod i en annan mellanstor svensk stad och viftade med mitt ICA-kort för att få kvällens tredje mojito känns... tja... märklig är nog enda ordet som är i närheten av att beskriva det.

Nu återstår bara att utröna vad "snabbt" innebar. Visar det sig att Gustav var snabbare ute än Koorianders bartender klarade av att blanda rom med råsocker, citorn och mynta så är det inte tu tal om annat än att Anna har visualiserat jävligt bra!
"Som att släppa en boll ungefär..."
Det här mina vänner, det är stort.
Helt plötsligt finns det någon som vi ska "lära allt vi kan".
Nästan i alla fall.


Helgen i övrigt:

Loppis i Kil, en hel del saker man inte riktigt behövde...

... men som ändå liksom letade sig ner i väskan.


Orakad Martin Hammar tittar på träd.


"Med vilket namn signerade Vincent van Gogh sina tavlor? Okej, ni får en ledtråd, det var inte van och det var inte Gogh..."

När man ser den här bilden får man känslan av att Anders är den lite mer melankoliske av bröderna.

Längtan. Helt enkelt.

Och hipp hipp hurra för Anna och Tobbe och Gustav!

Strålande sol, en antydan till vårvärme och i Kalmar har vattnet gått. Ja jävlar. Det händer saker runt omkring – och det är ju bra.

Nu blir det långhelg i Karlstad (tack snälla Anders) med massa födelsedagar (oh well, två i alla fall) och bra musik och fika och lön och kärlek.

Och den ganska strikta klädkoden som jag och min man har anammat, var och en helt på eget håll...

Snart står vi där, i matchande träningoveraller från Coop.

Det är, by the way, bland det finaste jag någonsin har hört. ”Du, dig skulle jag kunna tänka mig att ha matchande overall med”.

Kärlek och ironi, det passar som fisken i handsken det.

Grattis syster!

Hipp hipp hurra för i dag är det Ysters födelseda'!

Min syster, hon som är lite roligare, lite elakare, lika vassare, lite galnare och lite yngre än jag. Du ska få duvor av mig, i år igen. Bara så du vet det.

På jobbet åker vi till Gunnebo. Jag gillar Gunnebo. En liten bruksort som är känt för Gunnebostängsel. Det är inte riktigt lika mycket attityd i det som i Bofors, men nästan.
Vi stövlar in på förskolan i Gunnebo och ställer prydligt våra skor där de andra barnen har ställt sina skor.
Varför har inte du klackskor? frågar en liten tjej i trädgårdstomtesize nyfiket.
För då ramlar jag omkull och slår mig riktigt illa, svarar jag sanningsenligt.
Funderar på att luta mig fram och förtroligt säga att ”Du behöver inte heller ha klackskor på dig vet du”, men kommer att tänka på lilla tjejens mamma, hennes piercade ögonbryn och bestämda gång i foppatofflorna samt det hårt virade ”galenblanrashund”-kopplet runt handleden.
Bestämmer mig för att det inte blir någon jämställdhetsföreläsning i Gunnebo denna morgon.
Klart tjejer ska få ha rosa och killar ska få ha blått. Hur ska det annars bli någon ordning på't?!

Det riktigt intressanta i det hela är väl om färgblinda barn blir mer jämställda än andra?

Jo men visst...

Så sitter vi där, Ellen och jag. Men en öl som någon annan har betalt för.
Det är bara att bita ihop. Trots att jag egentligen har lust att klappa honom på huvudet och säga ”Men du, vi är ju faktiskt vuxna människor. Nu ligger det till på det här sättet; tusen tack för ölen som vi inte bad dig köpa, men som vi glatt sörplar i oss i alla fall. Fast grejen är att det hjälper liksom inte. Det blir inget jävla mercy fuck för dig i kväll lille vän så kasta tiggarögonen på någon annan och gör det inte värre än vad det redan är. Det är NU du har möjlighet att smita härifrån med värdigheten i behåll. Gör det så blir det inte det minsta jobbigt att ses på nästa match och vi kommer till och med att låtsas som om vi har glömt att du ville veta om vi har pojkvänner eller om vi ibland gillar varandra...”
Förutom den lilla incidenten har Westeewijk överträffat sig själv och påfåglat upp sig till värsta partystaden den här helgen.

Mousserande rosé och goda vänner, det är fan livet på en pinne.

Framförallt om man har MUSTASCHER, jo då visst spelades det lite Thore Callmars orkester till det hela...

Det är så tokigt att det börjar växa lampor ur huvdet på folk. Packade fotografer, det är grejen det.

Kristallkronor och bestämda ordningsvakter, en blandning av det bästa.

Han har blicken fäst på en punkt långt långt där borta, vad han ser får vi aldrig veta.

Lite tillbedjan till mannen i röda byxor är aldrig fel.

Oj så skoj, helt enkelt.

Fredag, inte den bästa men ändock en fredag.

Han är nittio år, han har asbestlunga och han vann veteran-VM i orientering för fem år sedan.
Einar är en riktig fighter. Han ska ställa upp i VM i år också, hans barn har lovat att skjutsa honom till tävlingen i Italien. Einar är det där livet som man vill ha när man blir äldre. Einar är en jävligt bra anledning att sluta röka.
Einar orienterar. Orientering är ingen anledning att sluta röka.

Det vuxna i mig säger men va fan, hur begåvat är det att röka egentligen? Det pubertala i mig vrålar men kom igen, försök sitta och se snygg ut i svart skinnjacka UTAN en cigg.

Ännu ett dödläge.

Som i Pirate Bay-rättegången. Ett års fängelse och 30 mille i böter. Åklagaren är nöjd och menar att det är en principiellt viktig dom som dessutom ger chans ”att utveckla lagliga alternativ inom en rimlig framtid”.
Jo, nu är musik- och filmbolagen tvugna att agera, helst på något annat sätt än att höja biljettpriset på konserter. Att folk skulle börja köpa skivor igen är ungefär lika troligt som att bensinen kommer att räcka för alltid...

Annars lyssnar jag lite på Firstnigher från Linköping och funderar vidare på vuxenlivet. På om det verkligen kan vara så att jag börjar växa ifrån mjukispopen. Firstnighter (strålande namn) låter ju som en välblandad coctail av lika delar Marit Bergman och Annika Norlin. Jag borde sippa i mig den i ett enda drag, rätta till pärlhalsbandet och klädsamt lägga ett nytt laget rött läppstift på läpparna. Det gör jag inte. Jag lyssnar på ett halvt öra och letar fram Ida-Marias Better when you´re naked. En klockren titel och som bonus en låt som klarar av att bära upp sin titel. Jag är en sucker för bra titlar, liksom för snygga omslag, men blir väldigt ledsen om någon har lagt för mycket på det yttre och inte lyckas få det inre att svara upp. Största besvikelsen hittills är nog CSS’s Let’s make love and listen to Death from above.
Vi sköljer ned besvikelsen med öl på Västerviks zoologiska. Djurparken där det ständigt är parningssäsong och där det går fler alfahannar per liter öl än det finns ställen att gömma sig på. Somliga kallar det Harrys, men vi vet bättre.

Dagens vårtecken: bubblande rosévin med guldettikett. Man kan bli lycklig för mindre.

Björn Borg har avlidit

"Men va fan" är första reaktionen när Norrköpings-Tidningars hemsida flashar förbi. Sen läser man lite noggrannare och inser att det handlar om SIMMAREN Björn Borg. Som somnat in vid en ålder av 89 år.Han var Norrköpings egen bragdmedaljör som tydligen vann två EM-guld och gjorde en OS-start. I slutet av 30-talet.
Ljusår innan namne idrottsmän i modern tid visade att knark och elitidrott passar som fisken i handsken tillsammans. Och, i ärlighetens namn, vem är det vi minns...?
Världen är galen. Men ganska logisk.

Men ikväll firar vi med öl i alla fall. Dels för att folk i min omgivning har fått tuffa jobb och dels för att det äntligen officiellt är fred i Tjetjenien. Det ni!

Ännu roligare än att min dator försökte begå seppuku när jag googlade "trädgårdstomte + lack" faktiskt.

Kaffe och klezmer

Strålande solsken, balkanmusik på högsta tillåtna volym för mina sköra datorhögtalare men hyfsat tåliga grannar (det här med klezmer är nog det enda fördelen med distansförhållande som jag hittills har lyckats hitta, Martin Hammar har liksom inte riktigt samma fabless för världsmusik som jag), kaffe och frösådd.
Nu jävlar ska det bli ruccola och persilja och basilika och spenat som jag odlar alldeles själv och som kommer att vakas över med större frenenesi än den nojigaste hönsmamma någonsin kan uppbåda. Känner mig som en gröna vågare och är minst lika stolt över mina krokiga frörader som om jag hade renoverat ett 1700-tals torp helt på egen hand och dessutom återinfört någon slags skäggig kossa som stabiliserar mångfalden i det svenska jordbruket.
Obefogat? Absolut! Men jävlar va bra det känns!

Månne är det en begynnande 30-års kris som får mig att ordna askfaten i färgskala på balkongen och åka till byggvaruhus för att leta efter matchande blomkrukor, det tror min ömma mor i alla fall - och hon ha inte haft fel mer än två tre gånger under hela min upväxt.

Om man, som Martin Hammar, inte är så förtjust i världsmusik kan man blir på riktigt rejält bra vårhumör av Elvis Costello eller Bily Bragg (smakprov bara) eller kanske lite Housemartins.
Fast allra gladast blir man av det här, Steiners helt underbara bildspel om toktuffa fölungen Hjalle som letar efter en surrogatmamma.

En strålande påsk

Då målar man ägg. Och ser glad ut. Nilsson gjorde båda delarna med bravur! Det behövdes inte ens någon omröstning för att kora det finaste ägget. Bara en sån sak.

Södra Ölands stolhet Långe Jan höljdes i dimmbankar som fick oss att tänka på Sagan om Ringen. Man kunde gå upp i fyren. Min far totalvägrade, så vida inte min lilla mor gick med på att bära honom uppför de 197 stegen "för attt titta på dimman". Mamma och jag sneglade uppåt och avgjorde att vi kunde leva utan att se Öland från ovan.

Och där, mitt i den öländska naturen, ligger en cementfabrik.

Långfredagen. Är det alldeles för långsökt att tro att de tu vid baren böjer sina huvuden för att minnas den korsfäste?

Jo, visst är det så.
Barnproduktionen går helt enligt planerna! Allra allra allra finaste Anna äter för två och visualiserar förlossningen som kommer att vara väldigt enkel och mest vara "som att släppa en boll ungefär".

Det fattas bara en gitarr och lite snirklig text så har vi ett klockrent mespopcover. Sorry love, men just här ser du verkligen ut som en prettopopkostym snarare än en rökigt rockig bluesman.

Men det här, det gillar vi båda två, för att knyta an till easter.

Glad päsk

...som det så fint hette på en liten skylt på en påskstängd butik på Möllan.
Påskafton med morgonsång av speedade småfäglar, strålande solsken och the sweet sound av min far som byter däck på min bil.
Förra året var Lina här över påskhelgen och Öland fjäskade minsann inte det minsta. Det var snöstorm och gäster som inte vågade köra över till vår ö för att äta påskmiddag.
I år är ön vänligare stämd och nu blir det innan familjen bjuder på påskmiddag och mamma smider planer om att placera sina frånskilda föräldrar bredvid varandra och dessutom låta Kalle få morfars senaste fru till bordet.
Det kan bli skoj.
Nu blir det rockkonst!

Måndagen efter söndagen...

Vansinnigt trist att åka från Karlstad. Som alltid. Framförallt efter en strålande helg med kanelbullar, solsken och bra människor. Söndagskvällarna är liksom inte lika roliga när man måste sitta i bilen som när man kan ligga i soffan och kolla på film. Men. Tack SR. Från det att jag sätter mig i bilen till dess att jag kommer hem har jag radiounderhållning av högsta klass. Mjukstartar med P3 dokumentär om Mattias Flink. En snabb växling till P1 och perfekt timing till Radioteatern som gör Sartres "Smutstiga händer". Efter det är det back to P3 och Verkligheten som gör ett besök på "Stor och Vacker" och än en gång bekräftar att den öländska dialekten inte gör sig speciellt bra i radio. När det HÖRS att någon har en lössnus i käften när han pratar borde det finnas någon form av bannlysning.

För att driva måndagstristessen på flykt kan man roa sig med Gissa min idol. Brilijanta idén kommer från The Guardian-fotografen James Mollison och är passande nog döpt till The Disciples (Lärjungarna). Med en portabel fotostudio hängde Mollison utanför stora arenaspelningar och avporträtterade fansen till stora stjärnor. Så, testa dig själv och se om du prickar rätt på vem som dyrkar Madonna och vem som håller Roddan för master of music.

Cover up!

Det var varm augusti i Emmaboda. 2003 vad det verkar. Alla var så är lagom höga på sol, indiepop, folköl, tältdoft, rödvin, randiga tröjor och glada människor och Marcus hade satt på sig en Hell on wheels-tröja för att vara lite skämtsamt ironisk. Jag fattade aldrig ironin. Jag tyckte att Hell on wheels var ett bra band, framförallt den där sommaren med Logical-sången. Men jag knep käft (för Marcus var något av en halvgud efter att ha introducerat Moldy Peaches) och smuttade på ljummet rödvin och längtade efter Essex Green, Comet Gain och Sagor och Swing.
Jag vet att jag pratade med Hell on wheels-sångaren. Vi pratade om cover-låtar och han sa att det ibland är roligare att spela andras än egna låtar. Att sätt sin egen touch på en låt som man själv verkligen älskar. Att göra den till sin egen utan att för den skull tappa bort låtens själ. Lite grann som motsatsen till det som A-teens ägnade sig åt för ett par åt sedan alltså.
Jag gillar covers. Framförallt gillar jag när band ägnar sig åt musikarkeologi och gräver upp, för mig okända, skatter. Varje cover gör mig nyfiken och får mig att vilja lyssna på originalet och vips så har jag hittat ett band som jag inte förstår hur jag kunde leva utan innan. Därför är det inte bara vårsolen som gör mig lycklig i dessa dagar. Jag är evigt tacksam mot Two white horses (Jakob och Lovisa Nordström) som har plockat fram fantastiska The Equals. Däremot hade de gärna fått ge fan i att ge sig på Françoise Hardy. Men, det får väl gå.

Mumlandes på strålande "Good times are gone forever" susar jag snart mot Värmland och tänker att goda tider, det borde det vara mest hela tiden.

Balansräkning

Ellbjörn har varit sjuk hela veckan. Förutom att det är grymt trist för Anders och mig så innebär det även en del omstruktureringar i arbetsplanen. På gott och på ont.
Gott innebar en långledig eftermiddag med lunch på balkongen och ridtur i strålande solen. Att det finns en häst tillgänglig när jag är peppad på friluftsliv i fint väder - men som inte kräver min närvaro under regniga dagar - är mer än lyx. På gott hamnar även ett nedslag hos Västerviks senaste tillskott i föreningslivet - Västerviks brädspelklubb. Bilden av tre killar som sitter och stirrar ner på spelplanen medan de synkat drar sig i skäggen kommer jag leva på resten av kvällen. Minst.
På ont hamnar att börjar jobba tidigt och sluta jobba sent.
Hmmm... snabb balansräkning. Jodå, fördelarna överväger. All den här postivia attidyden skyller jag på våren, snart är

I dag är jag annars mest av allt sugen på att låta någon jag inte känner ta en titt i mina lådor på jobbet och seda gissa a) vad jag jobbar med b) vad jag är för typ av människa och c) hur väl jag sköter mitt jobb. Låda 1: Vinylsingel med Madonna, serpentiner i svenska flaggans färger, tamponger, limstift, värktabletter, hudsalva, kamerarem, munstycke till akolåset i bilen och sist men inte minst nässpray.

Låda 2: Batteripåse (kvarleva från tidigare anställd), post-it lappar, en riktigt jävla god Rioja, ingefärsdryck och lådan till jobbmobilen.

Låda 3: En gammal tidning som jag inte har en aning om varför den ligger där och plasthandskar.