Allmänt lik

Herre min je... (för att citera ett uttryck som jag inte har hört på massor av år, tack Erik!)
Efter att ha varvat gamla blandband med P3 under ett gäng mil i bilen uppenbarar sig en grym sanning, nyhypade bandet The last shadow puppets är skrämmande lik DLKs Allmänt tuff, lyssna bara på introt (som tyvärr inte riktigt fanns med på klippet) och instrumentalpartierna innan refräng:

Skrämmande, sa Bill.
Skrämmande var ordet, sa Bull.

Men, nu tänker vi inte mer på det!
Martin Hammar kommer till Västervik idag. Det gör Västervik till ett väldigt bra ställe att vara på! Distansförhållandet är helvetet på jorden, man pratar bara på telefon och när man väl ses måste allt vara bäst i hela världen. Som tur är funkar det ju faktiskt så - att allt är bäst i världen när man ses alltså. Och visst fan är det värt det.
Långlediglånghelg! Hur bra som helst.
Och ALLA är hemma!
Anna, Karro, Emma och Susanna!
Och jävlar va vi ska "äta gott och dricka gott i goda vänners lag"!
Martin Hammar har en spännande helg framför sig...

Då hjälper det minsann inte att spela död...

moppegänget

Hemma igen efter att ha varit med moppegänget på utflykt.

Det gick inget vidare, dåliga starter och grus i munnen. Det senare som ett resultat av det förra.

Surt.

Men jag är lika nöjd för det, för nu har jag lärt mig att hemmalaget alltid kör med röda och blå huvor och bortalaget med vita och gula. Ja jävlar, kunskap som jag inte ens visste fattades...

Good morning - Austria

Ja, det är väl inte så mycket att snacka om egentligen. Det är nog bara att börja.
Jag tycker jävligt synd om mig själv. I alla fall tills dess att Lina berättar att hon bytt fransk mördarjakt mot österrikisk äckelgubbe-jakt.

(Konversationen gick så här:
Lisa: "Hur har det gått med allt?"
Lina: "Rostas i solen utanför hans jävla hus. Reportern? Sover på hotellet. "
Lisa:"Får jag gissa att det är du som har kört bilen dit och sovit minst också?"
Lina:"Visst, otack är världens lön"
Lisa: "Men ändå, Frankrike ÄR ju så vackert på morgonkvisten"
Lina: "Synd att jag är i Österrike då...")

Helt plötsligt känns det som en helt okej morgon för min del.
Stackars Lina!
Och ännu mer stackars kvinnan som hållits fängslad av sin far i 24 år (TJUGOFYRA) och eventuellt fött hans barn.
Sorry to say it, men världen ÄR faktiskt galen.

Party pimp

Lördagkvällar i Västervik...

Sunday kid

Uuuuuhuuuuu...
Ja jävlar... Det blev kalas.
Mycket leopardmönstrat, ännu mer hud och allra mest alkohol.
Sweet.
Med huvudvärken från helvetet går jag till jobbet. Plockar upp kameran och vandrar på alkoholspänstiga ben mot sjukhuset för att göra ett jobb om fängelse/sjukhus-prästen (det är något lurt med att jag varje bakisdag måste ut på nåt sånt, förra gången hamnade jag på teaterföreställning - på IOGT-NTO!).
På vägen dit möter jag en liten familj på söndagspromenad. Unge 1 vrålar som en stucken gris för att hon INTE VILL ÅKA HEM. Unge 2 är som slajm i sin sittvagn, hela tiden på väg ut - åt alla möjliga håll och kanter.
Föräldrarna ser lika slitna ut som jag, trots att de med all säkerhet satt i en soffa och tittade på Psalmtoppen i går och sa till varandra att "tänk va härligt när barnen sover och vi får tid för varandra". Sen skålade de i sina svindyra Orrefors-vinglas som de aldrig får använda nuförtiden eftersom dyrt porslin och småbarn är en lika strålande kombination som olja och vatten.

Helt plötsligt kändes negrita-smak i munnen och en rejäl huvuvärk som en riktig jävla jackpot!
Söndagar är helt klart de allra allra bästa dagarna att inte har barn.

Pimp me up!

Oh yah...
Hemma från farmarfotboll (sjukt imponerande, man borde inte kunna springa så snabbt med sådana midjemått!), motorcrossträningar och dockteater. Mitt jobb är roligt.
I kväll ska jag bli rom-rolig. Och i morgon ska jag träffa en fängelsepräst. Det första är bra, det andra är dåligt.
Kvällens partytema är pimps & sluts.
Jag kör en favorit i repris och drar på mig gypsy-pimp stassen igen. Det gick ju så bra sist.
Måla i mustaschen, tugga på cigarren, hålla koll på mina damer och vara allmänt dryg.
I can do it.
Frågan är bara var jag ska få tag på superrekvisitan från förra pimp-partyt.
Jag är i ENORMT behov av en två meter lång tysk man med rejält helskägg och en liten sidenklänning! Hittar ingen här hemma, fast det är nog vid närmare eftertanke en bra sak...?

Hundväska

Åh va svårt det var att inte dra dåliga skämt om doggybags när jobbarkompis Jennie packade ner grannens (ja, grannen visste om det) hund i en väska och hade med sig på jobbet hela dagen (bilden är inte tagen på jobbet utan efter jobbet, after work som di säj´).
Vansinnigt svårt.
Fast han gillar´t - skarpt.
Jag jobbade och fick inte dricka öl, surt.

Nu luktar jag grillkorv efter att ha varit på en helvetisk villabrand. Men jag har ett hem som INTE har brunnit ner till grunden så efter omständigheterna känns livet väldigt bra. Fy fan alltså. Att förlora allt man äger och har, alla minnen, alla småprylar som man likt en silverfixerad skata har släpat hem till boet. Usch!
Idag bättrade jag på skatsamlingen en sväng och investerade i olika föremål gjord av orange hårdplast. Min mor älskar det inte, men hon behöver inte bo i det. Jag älskar det och jag VILL bo i det. Alla är glada? Bra!

Därför trodde jag att jag hade stenkoll när jag hörde Jennie och hennes kille snacka om Johannedal (loppisområdet) och hurvida det var öppet i morgon.
"Tror att det är stäng på lördagar," förklarade jag, "jag var där i dag och hittade en massa prylar. Superfynd, fast allting var ju inte helfräscht förstås, men det får man ta när det är begagnat. "
Jennie och Fredrik tittar lite äcklat på mig, kollar på varandra och sen säger Fredrik försiktigt
"Du menar loppisarna nu va? Inte sexshopen som vi pratade om alldeles nyss..."

Japp, jag menade loppisarna...
Men va fan, ena stunden snackar vi rekvisita till slamp-partyt vi ska på i morgon, nästa stund 25-års presenter. Hur ska jag kunna hålla ordning på allt...?
Begagnade sexprylar... Usch på riktigt.

Världen är galen, eller?

Ha! En strålande morgon utan kräks eller barn som skriker högt utanför fönstret (ute dagis i all ära, jag kan inte låta bli att tycka att de ibland har lite FÖR roligt tidigt på morgonen).
En morgon utan att spy är dessutom bra ur flera perspektiv, framförallt ur det reproduktiva. Ringde Martin för lite sympatipoäng igår och han påpekade, med skräck i rösten, att "spyr man inte på morgonen när man är gravid?!".
Eh...
Det är få dagar man verkligen går och hoppas på att man har vinterkräksjukan - gårdagen var en sån dag.
Men fredagen bjuder som tur var på stiltje och det enda irritationsmolnet är att jag inte har någon slagborr. Jag hade VERKLIGEN behövt en slagborr idag. En enda vägg behöver få en dos foton upphängda, sen är jag nästan lite obehagligt förtjust i lägenheten.
Framförallt om man jämför med ställen jag har bott på innan:

eller kanske:

Även om det är lite skumt att bo själv för första gången, och kanske ännu konstigare att ha hunnit bli 27 innan man gör det för första gången, så gillar jag läget i min lilla lya. Eller, kanske egentligen allt utom läget... Fast det är väl så när man jobbar med det man gör, man får helt enkelt gilla läget var man än hamnar...

Det är ju världens bästa jobb - tillika världens sjukaste. I går skickade Lina fantastiskt fina bilder från Paris (och ett elakt sms med "ännu en dag i gruvan..." jag har precis slutat blåsa rök ur näsborrarna så let´s leave it). Paris är vackert. Att en svensk 19-åring blivit skjuten med fyra skott i huvudet i Paris är inte lika vackert. 

Strax efter skickar Erik bilder från en toksnygg gräsbrand i Värmland, öppna vidder som med all röken ser ut som ett klipp ur vilken domedagsfilm som helst. Vansinnigt vackert. 

Ge oss mord och bränder och vi är som terriers med ett tuggben för ögonen?

Nä, självklart inte. 

Snarare tvärt om. Att komma nära det ogreppbara gör det lite mer verkligt, lite svårare att blunda för och lite lättare att ta in. 

I den bästa av världar.

Det kan vara så enkelt som Lina säger också:

"Det kanske är vi som är galna?"

Dags för pepp-upp! Att inte lyssna på The last shadow puppets, med Alex Turner från Arctic Monkeys och Miles från The Rascal är i stort sätt kriminellt! 

Enjoy!

Sjuk?

Gick upp, kräktes, gick och la mig. Kändes som en bra grej att göra. Framförallt i den ordningen.

Hultsfred släpper nya torsdagsbiljetter. Undra hur det kommer att bli? Återupprepning av fiaskot från förra året, för fiasko får man faktiskt kalla det när det inte finns något att se - för någon. Genom att försöka skapa något "för alla" lyckades man göra en fesitval med så brett utbud att egentligen ingen vill se speciellt mycket av det. Amy Winehouse, The Tallest man och earth och lite annat smått och gott som fastnade. Som Säkert! - med den rätteligen bortregnade Krunegård-duetten. Missförstå mig rätt, både Laakso och hans soloprojektet är strålande. Men just på Hultsfred lyckades Markus Krunegård hamna någonstans "i närheten" av tonerna, men inte på ett bra sätt. Inte ens Jessica Bryntesson lyckades göra det hela till något postivit. Fast hon försökte.
Men, va spelar det för roll. Egentligen spelar det ju inte någon större roll om det blir fiasko eller inte (tja, gissar att bland annat Hultsfreds kommun och Rockparty möjligen ser det liiiite annorlunda). Men, MEN. Jag är mest där för att kolla på mina gamla hjältar i The Only Ones som ståtar med en av världens bästa poplåtar:



Att sångaren Peter Perrett är farsa till två kids som delat scen med katastof-Pete i Babyshambles är mest kuriosa.

Har fortfarande inte bestämt mig för om jag ska gå till jobbet och smitta ner alla med eventuell vinterkräksjuka. Det lutar åt det. Just nu har jag arbetsteorin att jag, eftersom jag faktiskt inte använde nässpray i natt (lyss nu Martin till vad som händer när jag inte får missbruka som jag vill!), har svalt en massa slajm och att det av någon anledning var därför jag kräktes galla under morgontimmarna, ungefär samtidigt som hemtjänsten anlände till E.Blomqvist i dörren brevid. Blev lite sugen på att ropa in dem faktiskt.

Blev väldigt mycket friskare av en och en halv meter brev från Karlstad!
Prydligt ihoprullat och med väldigt mycket god vilja inpressad i ett lite för litet kuvert. Brevbäraren höll på och krånglade i minst fem minuter när brevet skulle genom brevinkastet. Orkade inte öppna dörren och hjälpa honom/henne.
Känner mig lite svag igen nu...

Kniiiiiiiip stjärten...

Ibland är det extra skönt att leva.
Efter ett ridpass till exempel. När ridläraren har slutat vråla "håll i innern, håll iiiiiii innern" och strax därefter "nähä, där tappade du honom, dags att börja styrketräna kanske...?"
Jaja, visst är det så.
Imorgon kommer jag återigen ha den toksexiga John Wayne-inspirerade rörelsemönstret.
Men va fan.

VÅR

Lina (som helt klart hade förtjänat en bättre start på måndagsmorgonen efter lönnfeta sångare OCH Gyllne Tider-allsång - och ja, även detta kunde hänt en vanlig fredagskväll i V-vik...) väcker mig med en bild på Martin Timell och Ernst Tillfälligt-utan-efternamn-eftersom-det-tar-mig-lika-lång-tid-att-skriva-det-här-som-att-googla-stavningen med skrattdubbelhakor och siktet inställt på DITT hem. Otäckt.
Jag skickar morgonobehaget vidare genom att ringa till systeryster och sjunga för henne på 23-års dagen! Hipp hipp hurra!
Syster sover och har Seinfeldtproblem. Den vältatuerade småcyniske mannen hon har träffat är nog kär. Han ringer hela tiden och vill träffa henne, fast hon egentligen hellre vill åka till Köpenhamn och dricka öl med Ida. Illa.
- Men du vet, han ringer på onsdagen och berättar att han ska ringa till helgen så att vi kan hitta på något!
Jag kontrar med att i vissa kulturer betraktas sånt som något positivt.
Nix.
Vi enas om att relationer är en vetenskap och att det i alla fall var en väldigt bra sak att hon rymde från exet, som hade ännu mer tatueringar men tyvärr även väktarskägg.
– Jag vet, jag tänker på det flera gånger i veckan och blir lycklig, säger syster belåtet.
Och lycklig ska man ju vara på sin födelsedag. Så det är ju bra.

Ellen, min fantastiska jobbarkompis fyller också år i dag.
Hon firar inte så mycket. Hennes pojkvän firar desto mer.
Han har tagit ledigt från sitt jobb för att fira.
Men, tyckte jag, DU är ju inte ledig.
Jag vet, säger Ellen, konstigt eller hur?

I dag är det vår. Det är bra. Jag drömmer om sommarfestivaler, funderar på om jag börjar bli för gammal för att åka på somliga av sommarfestivalerna, lyssnar på Sonics och vill verkligen hinna med Way out west. Ölands finest camel aka Slappa Puckeln har redan fått festivalkänslor, han är toppstylad. Komplett med Lykke Li-knut och piercing i näsan/mulen/va man nu säger om kamelens yttersta bit av huvudet.
Anna och jag stannade till när vi var på norra Öland för lite hastig beundran.

Äckligt

Ölandsweekend is the shit.
Stekos-mackor ute i bländande solsken på Lotsutkiken i hamnen i Kalmar, komplett med framtidsöverläggningar med underbara Karl. Life is nice.
Till skillnad mot morgonen. Dagens temaord hittills har varit: äckligt.
För det är det. Det är ÄCKLIGT när vår feta gamla katt hoppar runt som en yster fölunge kring mina fötter och jagar tånaglar som klipps av och flyger över gräsmattan. Just det. Tånaglar.
Det är lika ÄCKLIGT när jag står i mors och fars badrum och pumpar upp litervis, kändes det som, saltvatten i näsa/bihålor för att skrämma bort de rejvande bakterierna...
Snart kommer Anna och hämtar mig för heldagsutflykt till norra Öland. Låt oss hoppas att dagens tema från och med nu bli solsken, fina små loppisar och fantastisk natur i Trollskogen. Och kaffe då, massvis med kaffe!

Deprimerande sanning:
Lina rapporterar att after skin i Åre är lönnfet sångare som sjunger Suspicious minds.
Jag tycker lite synd om henne men kan inte låta bli att kontra med att Västerviks uteliv verkar vara ganska likt Åres - fast utan skidåkningen då.

Finn tre fel...

Den som först hitta den förenande länken mellan... Jack Black...

Per Grundén...

och Lisa Olaison...

... har chans att vinna ett par nya glasögon...

Morgonfika

Vi sitter där, som två små kaffetanter.
Stella sitter i sin säng med en kaffekop i knät. Jag sitter vid köksbordet med kaffekopp på morgon(okej då förmiddags)tidningen.
Vi pratar om deklaration, om Stellas nya stora fina lägenhet (hon får byta eluttag till dammsugaren TVÅ gånger för att kunna städa hela lägenheten, då är det stort), om förhållanden, om krukväxter, om hur coolt det är att serietecknaren har hookat en präst, om känslan av att leva ihop med en människa som man ömsom vill knuffa från balkongen (om man nu hade haft turen att ha en - och vet du älskling, du hade klarat dig alldeles strålande i alla fall eftersom du bor på nedre botten så det här är helt hypotetiskt, bara så du vet det) och ömsom bjuda på finmiddag.
En helt vanlig morgonfika. Så där som vi har gjort i flera år.
Hej, hur är ditt liv?
Varje gång blir jag lika lycklig. Varje gång tänker jag på hur fantastiskt det är att vi inte tappar kontakten trots att vi inte har lyckats bo i samma stad på sex år. För det mesta i samma land. Men ändå.
Som vanligt avslutas samtalet av att ”fan, det här borde vi göra lite oftare, alla helst på samma ställe”
Som vanligt längtar jag mig sönder och samman till Malmö. Jag vill förfasas över att Nyhavn har höjt ölpriserna, dricka äckligt vitt vin på Käses balkong, gå vilse i rondellen vid Folkets Park, kolla in alla snygga malmökids och inse hur hopplöst efter jag är, dricka vin i parken, lysna på pretentiös spokenword och dricka öl på kareokepub i Kirseberg!
Ge mig Malmö så blir jag lycklig.

Människobyn får vänta nån dag till. Tinningarna kickar som små men väldigt förbannade shetlandsponnier, i bihålorna har bakterierna samlats för något slags raveparty och halsen ägnar sig med skrämmande regelbundenhet åt slemtransporter – i båda riktningar.
Människobyn är nog bara glad över att slippa möta mig idag.

Nakenchock - för grannarna

Att ha en kopp te på ett litet bord intill sängen är i sig ingen dålig idé.
Att spilla ut den över halva sängen och delar av parkettgolvet är en aningen sämre idé.
Att rusa ut i köket för att hämta något att torka med. Att tända kökslampan för att hitta något att torka med - och inse att man är NAKEN är om möjligt ännu sämre. Att göra det i ett kök som inte direkt är helt insynsskyddat är en genuint dålig idé.
Oh well.

Martin ringde och berättade att han och hans bror satt och käkade bokstavskex när de fikade på jobbet.
Martin hade dittills tuggat i sig T-R-A-U-M-A och Anders S-V-A-N-K-F-I-T-T-A. (Svankfitta kan väl knappast vara ett ord?)
Skönt att de inte sliter ut sig på jobbet i alla fall.

Det har inte jag heller gjort. Slitit ut mig alltså. Otäckt att inte ha lämnat lägenheten på hela dagen. Riktigt otäckt. Man tappar liksom greppet om omvärlden. Fast de som är där ute verkar inte heller ha grepp. Min mor dagistanten ska visa sina dagisbarn en giraffvideo imorgon. En liten snutt som visar betande giraffer som har det trevlig på savannen. Det hade tydligen varit ett helvete att hitta en liten liten snutt där girafferna varken blev uppätna av lejon eller knullade med varandra. Det som giraffernas liv till stor del verkar handla om.
Jag mumlade censur. Min mamma mumlade att jag med all säkerhet kunde hitta viktigare saker att racka ner på. Tja, det går väl...
I morgon ska jag bege mig till människobyn igen.
Det ska bli spännande.

åhmande ondsag

Jag vet inte hur man gör. När man är sjuk alltså.
I dag är jag sjuk. Vansinnigt trist. Vaknar på morgonen med snor i hela hjärnan, och lite på kudden - som en bonus liksom.
Ringer jobbet och berättar att jag är sjuk, för nu har jag ju ett jobb!
Sen då?
Jag gör som jag har sett på TV-serier, masar runt i morgonrock, nyser i mitt te och läser deckare i sängen. Sen tänker jag att va fan det är ju nu jag har tid att göra ut alla bilder som ligger och skräpar på datorn, skriva brev till Jenny och Stella, göra en ingen reklam-skylt av prälplattor, fixa grymt bra blandband till Martin, göra klart syrrans födelsedagspresent, sortera alla tidningar som ligger och skräpar, diska, damsuga! Det gör jag inte. Nöjer mig med att snyta mig och käka febernedsättande. Sen blir jag så trött att jag lägger mig igen.
Tänker att jag ska kolla på lite film också.
Du levande, Babel, No country for old men, Things we lost in the fire, Ta mina ögon.
De där som jag VILL VILJA se! De där som jag fingrar lite på innan jag slänger in National Treasure, en hel säsong Scrubs, Stardus, Gulkompassen eller annat brain-killing crap.
I går kollade jag på isbjörnar i rustning! Rustningen var naturligtvis oförstörbar eftersom den var gjord av metall som dunsat ner från yttre rymden. Hemskt praktiskt.
Martin ringde halvvägs in i filmen och jag tycker mig minnas att jag pratade i minst 12 minuter om krossade tomater, efter att ha pratat ganska länge om isbjörnar i rustning. Slutade inte förrän onda pojkvännen för andra gången mumlade något sarkastiskt om mitt spännande liv.
Fan också.

Snor, kaffe och politik - i nämnd ordning

Kommunalrådet pratade om kommunala bolag, privatisering och dagens uteblivna vårbudgetpromenad. Jag hällde i mig kaffe, snörvlade och lyckades med nöd och näppe låta bli att smygsnyta mig i kommunalrådets gardiner.
Blä.

Dagens citat kom på komunpolitikernas vårbudget pressis:
"Jag arbetar alltid aktivt för att nå fram till de bästa tänkbara lösningarna", sa centerpartisten.
Nähä?!
Stackars förkyld fotograf stänkte ner sig själv med kaffe när hon satte det i vrångstrupen efter att ha skrattat sig halvt fördärvad. Sen tackade jag för mig och gick. Vet inte vem som var mest lättad, centerpartisten eller jag.
Herregud! Vilka människor det finns.

Imorgon stannar jag nog hemma.

Hallå det är gud?

Gud svarar på bön - men inte just nu...?

Har Pngstkyrkan i Västervik skaffat sig en direktlänk?

Hur då?!

Och funkar det andra vägen också, ringer gud tillbaka?

Man kanske kan få samma service som med kolla-dina-bröst-projektet där kända svenskar ringer upp och påminner om att det är dags för mamografi eller hur det nu var.

Vet inte vad som vore otäckast, att Börje Salming flåsar i telefonluren om att man ska känna på sina bröst, eller att gud låter sin mäktiga stämma ljuda i telefonen.

Jag tänker mig att det är som i filmen Dogma, där en lätt förvirrad Alanis Morisett som talar i trumhinnespräckande toner.

Då skulle gud vara orsaken till tinitus.

Dagens bästa särskrivning: herr cykel.

Systeryster hittade en annons om någon som ville sälja sin herr cykel.

Vad är det för en sjuk människa som har ett sånt förhållande till sitt transportmedel?!

Tema tops?

Man får inte göra så här, jag vet, - men ibland KAN man bara inte låta bli.

Jag har skrattat hela dagen, förutom ett par pauser för att snyta mig.

Åh...

Åh..... Det är verkligen en ååååhhhhhhhhh-dag.
Vill inte alls köra 34 mil på småvägar ikväll.
Vill inte alls åka ifrån Karlstad.
Vill bara ligga kvar i soffan och kolla på gamla Saltkråkan-avsnitt och dricka te och snyta mig i kapp med Martin Hammar. (Och visst måste Skrållan ha någon slags bokstavssjukdom?!)
Sweet sunday.
Förutom det här med bilkörandet.
Fast blandbandstemat står sig.
Klockan halv fyra plockade fantastiska Jonas ihop en kasse mixtapes som jag, förutom en hel del whiskey i blodomloppet, fick med mig hem från efterfesten!
Lycka är goda vänner, alla gånger.
Lycka kan även vara otippade saker. Lycka kan vara att vakna brevid en skäggig man med spritångande andedräkt.
Ljuvliga liv!

Mitt lif!

På väg till Karlstad!
Eller, tja. Snart. Så fort jag har klätt på mig, rensat upp knarkarkvarten till lägenhet, låtit naglarna torka, letat upp den där boken som biblioteket har börjat skicka kravbrev om, borstat tänderna och vattnat blommorna. Så - alldeles strax...

Om nu Martin släpper in mig.
En mindre blunder i går har gjort att jag fallit i onåd. De var med på P3 rock i går. Alldeles innan skickar jag ett meddelande till syster om att hon (ordagrant) ska "slå på radion NU, min man gör bort sig i P3;)"
15 sekunder får jag ett kortsnabbtnästanlitesmåirriteratsvar: "Okej syster".
Avsändare är inte min syster. Det är min kära man.
Oj.

Och vad händer förrästen när man står beredd att åka 30 min för att träffa killen-man-älskar-över-allt-annat-och-inte-har-sett-på-jättelänge?
Mens.
Bara en sån sak!

P-ause

P-automaterna är en av sakerna jag verkligen gillar i den här "stan".

Riktiga rejäla vridskivor. Som tick-tackar ner minuterna. Undra om det är som vid övergångsställena, att det tickar lite snabbare när tiden börjar ta slut?

I så fall skulle det bli ohyggligt mycket enklare för alla synskadade p-vakter att utföra sitt jobb.

Om det nu finns några synskadade p-vakter.

Eller om de blivit bortrationaliserade när lapp-i-rutan-systemet infördes.

Strunt samma. Imorgon tar jag sikte på staden med moderna p-automater (icke att förväxla med Kristinehamn - Staden med många p-platser i centrum)

Karlstad! Och Martin Hammar och hela Livet i Karlstad.

Jag saknar det faktiskt. En hel del. Allt egentligen - utom a-kassan då.

Grodans år

Yippie-kay-ey!
Det är grodans år i år. Det borde vi fira. men det gör vi inte, istället utrotas de små liven.
Fast å andra sidan så är det därför 2008 har valts ut till grodans år. Svårt det där. Ska man välja James Dean varianten (inklusive intensiv) medieuppvaktning eller ett levande liv i medieskuggan... Svårt det där för grodorna att bestämma.

Jag tror att det är kört för grodorna.
Inte ens den Eviga OS-elden lyckas ju hållas vid liv...

Det morgonpratas om färgen på sinnesstämningar. Det funderar och lustiggörs. Tillsist säger någon "som om veckodagarna skulle ha en färg". Jag tuggar havregrynsgröt och blir mer och mer irriterade.
måndag - mörkblå
tisdag - gul
onsdag - ljusbrun
torsdag - mörkbrun
fredag - orange
lördag - röd
söndag - mörkgrön

Det vet väl alla...

Det är rätt trist att bo själv.
Ingen att läsa roliga tidningsnotiser för på morgonen. Ingen som lagat mat åt en, alternativt mött upp i affären med ögon som är lika trötta som skinnjackan är sliten;)
Men. MEN
Det finns fördelar också. En av dem är granatäpplen. Äntligen kan jag sitta och vräka i mig en hel skål med granatäpplen utan att Martin Hammar sitter och stirrar på mig med smått äcklad blick och mumlar "det ser ut som fästingar" eller "det känns ju som att äta skalbaggar".
Fast det är ju en klen tröst kanske.

Upptäckte idag hur vansinnigt klen jag faktiskt är.
Drog målmedvetet på mig träningkläder. Japp, mjukisbyxorna seglar upp som en toppkandidat till titeln "garderobens mest använda". En rask promenad till spåret och sen igång. Taktfasta kliv i mjukt och smågeggigt motionsspår. Ett par svettdroppar efter ett par hundra meter, eller kanske efter exakt hundra meter... Så ska det vara, flämtar jag för mig själv. Springer malligt förbi PRO-folket som på sedvanligt manér släpar sina stavgångsstavar efter sig. De plöjer liksom fåror i spåret.
Svettig som en nervös lärarkandidat och med en antydan till blodsmak i munnen når jag äntligen slutet. Flåsar som en kapplöpningshäst och kastar nöjt ett öga på klockan på skolbyggnaden intill spåret.
10 minuter har gått.
TIO minuter.
Ja jävlar.

Det är nog dags att ta tag i det nu. Nästa gång ska jag springar minst 11.

From now on - blått navelludd

Nu jävlar syster-yster!
Nu kan jag också slira runt och se lodig ut.
Fick en fantastisk mysdress av far, en sån här som är riktigt mjuk på insidan. En sån där som med all säkerhet gör att det fastnar blått ludd på hela kroppen om man tar på sig den när man är helt nybadad. Härligt.
En dress att lyssna på mjukisbyxhårdrock i !
Komplett med keps.
Jag kommer använda den. Ja jävlar vad jag ska använa den.

Västervik ska mjusbyxas till ordentligt. Redan i kväll tänker jag mig. Fast samtidigt som jag tänker ut stortdåd åt min mjukisdress läser jag om Sveriges Tuffaste Kvinna - alla kategorier. Marit Bergman.
Hon spelade på Nalen i går. Jag hade velat vara där. Jag blir alltid lika förälskad! Sommaren 2002 gick Keanu Eyes på repeat i min stereo. Jag gjorde en darrig intervju med den stencoola bruden som vevat gitarr och vrålat sig hes i Candysuck tidigare. På en äng i Emmaboda stod hon i änglavingar och vandrande från viskande sad-love pop till en rytande X-ray Spex-cover.
Oh bondage, up your's!
Sedan dess är jag hängiven klänningarna, utstrålningen, powerpopen, självklarheten och förmågan att likt Håkan Hellström ta några nonchalanta kliv från inskränkt indie-hype till folklig utan att gå vilse på vägen.
Inte ett dugg förvånande att det är Marit som from over there i staden utan tvillingtorn kommer på hur man löser musikbranschens "KRIS".
Prenumerationer. En låt i månaden i ett år - för 85 kronor.
Så smart. Så enkelt. Så Marit.

Nu blir jag lite oroligt för att Marit Bergman nog inte har mjukisdress på sig särskilt ofta...

dumkraft

Memo till mig själv: Att först måla naglarna och sedan byta däck är helt fel ordning.
Det må vara självklarheter för andra, men jag kör stenhårt på empiriska studier...
Fina far visade hur man skulle göra och sen släppte han loss mig med domkraft och skruvdragare. Vilken testosteron-kick!
Förutom det här med naglarna då...

Blandad kärlek

LatledigtvåtimmarsfrukostsMÅNDAG.
Jag rusar som en vårsnurrig terrier till datorn minst en gång i halvtimmen. Byter från Håkan Hellströms strålande låtstölder på Försent för Edelweiss till Markusevangeliets föreläsningar om noisrock och idioter- allmoge-goth enligt Krunegård! Vill ju helst lyssna på båda skivorna samtidigt. Blir tonårslycklig och får den där känslan av att ALLT är möjligt. Sweet.
Sen kommer jag på vad jag ska göra idag. Köra till Öland och BYTA DÄCK PÅ BILEN!
Ja jävlar.
Fördelen med det är att jag får tillbringa 14 mil i bil - med stereon som enda sällskap. Och inte vilken stereo som helst. En pigg liten sak som tillverkades när kasettbandet var musiklagringsprodukten framför andra och kanske till och med lite fränt.
I de småländska skogarna är radio inte att tänka på...
Så istället myser jag fram på vägarna med en näve kasettband liggande i framsätet.
Blandband is the thing!
Skivor är liksom inte samma sak. Kärleken som ligger inbäddat i platsbandets perfekt avpassade låtar är tillräckligt för att göra mig tårögd.
De smålänska vägarna är som gjorda för tedrickar- och mysbyxhårdrock!

Fåglar och frisyrer

Nä östfronten bjuder inte på sådär vansinnigt mycket nytt.
Men, jag gillar't. Westéwik som de säger här. Västervik på östkusten, mer logiskt än så blir det liksom inte...
Nu ska bara goda vänner lockas hit - på besök alltså, gud, jag tänker inte tvinga någon att flytta hit! Så ond är jag inte.
Fast stället har sina poänger. Som att Spelet, Neil Strauss´bok om hur man raggar tjejer - trots att man är en småskallig looser - står på hyllan för utvecklingspsykologi på biblioteket.
Strålande humor!
Veckans tema har annars varit fågeljakt. Duva och fasan.

Den här spänstiga krabaten kastade sig dödsföraktat ut framför bilen och vägrade kliva av vägen. Jag stannade bilen. Fasanen stannade och plirade på mig med död fågelblick. Jag började krypköra. Fasanen tog det långa benet före och joggade framför bilen samtidigt som han då och då vände sig om och kollade avståndet. Jag stannade. Han stannade. Jag körde. Han sprang. Åh! Ren dumhet.
Fast duvan var värre. Mitt i stan kommer en sur stadsduva flygande mot min bil, precis i ögonhöjd. Ingen chans att stanna, så jag skrek för full hals åt duvhelvetet. Precis innan kollision gör dumduvan en blixtomvändning och flyger i motsatt riktning.
Jag kör efter, fortfarande gallskrikande, tills duvan äntligen byter riktigt och siktar in sig på en ny vindruta. Ännu en anledning att avsky luftråttorna. "Nä, jag vill inte ha någon damig frisyr" svarade jag när den ambitiösa frisören gjorde en kortanalys av mitt liv innan hon satte saxen i mitt hår för att Klippa Fram Min Personlighet. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men själv tycker jag mest att det ser ut som erh.. tonårsrebell...