Vad jag gör när jag borde jobba...

...är nog i ärlighetens namn att leta upp charmtussar till pyttehundar, tokklappar och låta "ooooooh" en hel del.

Så är det med det.

Lite får man unna sig, framförallt på lördagar när det istället för vettig lunch blir att jogga (med kamera i hand och väska på ryggen) efter det här gänget. Vad det handlar om får du veta på måndag.

Fight.

Inte för att jag gillar slagsmål, men - det finns undantag.
Som när FBK efter en ganska tam och ospännande match är på väg att förlora andra omgången av semin mot Brynäs, då är det få saker som piggar upp lika mycket som en rejäl fist fight mitt framför kameran. Komplett med finskt galen blick och på perfekt avstånd från 200-gluggen.
Aftonens dragarbild räddad några minuter innan slutsignal, tack för det.

Och, jo, jag bjuder på det: På väg att beställa ny telefon efter Lilla Svartas saliga bortgång. Inser precis när det är dags att betala att plånboken är borta. Kommer på att den måste ligga i bilen. Går ner i garaget, bara för att inse att bilen inte är där. Drar mig till minnes att jag råkat fulparkera den precis utanför jobbdörren eftersom jag var galet sen till ett jobba jag glömt bort.

Om det finns kurser som är motsatsen till Finn Dig Själv skulle jag vilja gå den. Att bli lite mindre mig själv vore en ordningsam dröm.

Ajfan

Ganska exakt lika förvånad som Lilla Kanin ser ut blev jag när bildskrämen på min telefon tvärdog. En rödochrosatonad-pixelbård sträcker sig över hela skärmen och den visar inga som helst tecken på att vilja vakna till liv igen.
Första tanken är, oh well - surt, men det går väl att fixa.
Andra tanken är, fakk - det är ju en gå-sönder-när-man-tittar-på-den-ajfån som dessutom har 10 månaders bindningstid kvar.
Det går ju att fixa genom att köpa en ny svindyr telefon alltså...
Men, sen tänker jag om. Det GÅR att lösa. Värre är det för Lilla Kanin som tillsammans med tio andra kaniner dumpats i två flyttlådor utanför Biltema.
Nu bor de på 4H-gården i Karlstad, men flyttar gärna hem till någon som kan klappa päls och vill ha ludet och kelet sällskap. Charmtussar är vad de är. Och precis som alltid när man gör de här jobben så blöder hjärtat och jag vill mest bara packa hela väskan full av kaninkids.

Som jag vill.

Ibland glömmer jag bort vad vi faktiskt gör.
När något är avslutat tar oftast nästa något vid.
Så, en liten paus och en stor applåd till alla snälla som ställe upp när vi hade modetema i senaste numret av Xtra. Ett aningen alternativt mode förvisso, med hockeyutrustning, häst, seconhandprylar och vassa tassar. Mode som jag gillar det. Och att få göra precis som man själv vill.. jag kan lära mig att leva med det.

Sommar i mars

Hur ljuvligt skönt det än är att ligga på en filt och läsa Filter i solskenet så är det ändå lite skrämmande att kunna göra det i ... mars.

Så, vi tar en loppisrunda till Sunne istället. Fikar på Kondis, beundrar Ebbas TUFFA tröja, kikar på en urplockad flyttloppis, gungar en sväng och fyndar lite i Stöpafors.

Jätteloppisen i Stöpafors där två fd chefer från Halmstad hoppat av jobbkarusellen och istället lever lantliv i Värmland med loppis som huvudinkomst. Solskenshistoria.
Och ja, hur otippat det än kan tyckas så har Skinnjackorna blivit Det Joggande Paret. Sunt men skrämmande, mest sunt tänker jag.

Fast, några gränser får det finnas - vi springer samtidigt men inte tillsammans. Maraton-Martin hinner en halvmil medan jag springer 3 km. Då säger stoltheten ifrån. Inga taxar vid sina sinnes fulla bruk springer ikapp med vinthundar.

Efter fredagsvin kommer lördagsvår. Med skinnjacka, årets första grilldag och glad hund i gröngräs.

Stackars...

... mig tänkte jag i morse när jag förbannade mig själv för den dåliga planeringen att kliva av ett jobb vid midnatt på onsdagen och ha nästa inbokat vid 07.15 på torsdagen.
Men, så blir det igen. Och hur synd jag än tycker om mig själv kan jag aldrig kliva upp i samma liga som FBKs Bastiansen. Skridsko i munnen, ut och sy och sen in och avgöra matchen. Oh well.
Där ligger man i lä. Det är få(i ärlighetens namn ingen) gånger jag har blivit sydd under arbetstid - och sen fortsatt jobba. Det känns som en trend att fortsätta följa.

Känslan man har

Den där magiska känslan av att sitta i sadeln på jättestor och brun som har sanslöst mjuk galopp och bara små tendenser till Kasta Sig Åt Sidan I Panik För Snöhögar, den är det absolut bästa att börja dagen med. Lägg till vindlande grusvägar och finsällskap så är hästlivet otäckt bra.
Och sen jobbas det på, dagen efter att jag hetsat runt och fått, nästan, alla pusselbitar i Xtra på rätt plats är det jobb som vanligt igen.
Med småbarnföräldrar som får tycka till om barnmat, en icke-bild på något som Eventuellt Ska Byggas och kollega/konkurrent Bäcker som gör det bästa av konceptet Uppställt Gruppfoto På Tre Minuter.
Återhämtning kallar vi det.

Post deadline-känsla...

... känns faktiskt ganska mycket:

You know you make me wanna (Shout!)
Kick my heels up and (Shout!)
Throw my hands up and (Shout!)
Throw my head back and (Shout!)
Come on now (Shout!)

På ett bra sätt. På ett Så Himla Häftigt Att Se Egna Tokiga Idéer Snyggt Utgjorda-sätt. Sen omfamnar man tröttheten och går hem och lagar purjolökssoppa, andas ut när ridtränaren skickar sms om att träningen är inställd och funderar över vart den där ledigheten som skulle slå till i morgon egentligen tog vägen...?

Vårhöna

Kaffe i plastmugg med hönsmotiv, vågskvalp mot klipporna och solvärme i ansiktet. Ett första försök till vår på Hammarös sydspets får helt klart godkänt.
Och så, medan jag sitter med sista texterna till Xtra som går i tryck i morgon tänker jag att Lycka kanske är ett långbord med goda vänner, italiensk buffé och vinskärpa i kameran.

Jo, så är det nog helt enkelt.

Torsdagshund

Ibland alltså, som när man piffar inför en klädaffärsfotografering och en nyfiken boxer dimper ner framför en med en min som säger "så, nu är jag här, nu kan vi ta bilden", då blir man bara lycklig.
Jobbdagar som börjar med en famn full av glad boxer är bra dagar, det borde vara känt för alla.
Att världens charmigaste varelse dessutom höll sig på max en skollinjals avstånd från mig under hela tiden är ju en självförtroendeboost som heter duga!

Blöta katter

Så, nu har melodifestivalcirkusen packat ihop och säkert sitter mr. Björkman redan och laddar för nästa år.
För reporter-Jonna och mig startade det riktiga jobbet vid frukostdaten med Top Cats på söndagsmorgonen. Rödögt, skumpadoftande och väldigt glatt. Sen letades det fram en gitarr eller två ur ett klädberg på stökigt hotellrum och så iväg till Täby C för spelning. Söndagslunk var det ja... HÄR kan man ta en titt på deras dygn.

Och så, några skillnader mellan reportrar och fotografer som blev uppenbara i helgen:
Reportar lämpar av datorn och bättrar på Diorläppglansen innan efterfesten, fotografen lämpar inte av kameran och piffar sig med ett uns försvarets hudsalva.
Reportrar har koll på vem som är vem, fotografer imponeras av hur reportrar kan veta att David Lindgren var uppe tidigt på morgonen efter efterfesten. "Jo, han satt just bredvid oss och käkade frukost"
Men, mest fascinerande; reportrar blir snygga på bylinebilder, fotografer ser ut som glada men oborstade troll.
Vid närmare eftertanke kanske det är ett väldigt lokalt fenomen, närmare bestämt knutet till en specifik wermlandstidning.
Oh well, det är helt enkelt oföränderligt.

Mello schmello, ja!

Det var Loreens kväll i kväll. Spontana applåder i pressrummet och topp placering både av juryn och av det röstande folket. Då måste det vara rätt låt som vinner.

Och ja, helt plötsligt hittade jag mig själv på Melodifestivalen. Lika otippat som trevligt, till stor del på grund av trevliga sällskapet Jonna som inte bara skriver som en gudinna utan aldrig blir hetsig och stressig. En god motpool alltså, det kan vi alla behöva...

Våra torsbygrabbar var glada över att fått massor av folkets röster och kvällens mest underhållande i green room var att se Bert Karlsson pusta och tränga sig runt för att få ge en "spontan" kram till den artist som råkade ha kameror riktade mot sig.

Det mest fascinerande är... att det faktiskt är himla roligt!

8 mars

Så här på kvinnodagen har jag kortograferat... män. Hockeyspelare och konstnärer och snöplogsförare. Rundar av med ett eget jobb om ett damfotbollslag, i alla falla något.

Så, istället: Margot.

Finns det någon kvinna som känns bra att lyfta fram så är det Margot Wallström, kvinnan som varit FN:s särskilda representant mot sexuellt våld i konflikter.
LÄS MER vetja.

Akt 1 osv osv osv

Teatermänniskor kan man alltid lita på. Det händer saker.

Det räcker med ett litet "perfect, just act naturally" för att få en lika storslagen gest- som min- och ordshow.
Även om jag kan förstå att en kulturredaktör suckar, lägger pannan i handen och pustande får ta en paus innan han förmår att skriva ut det spretande samtalet mellan en teaterregissör och en biskop om Johannespassionen på Wermland Opera så är jag av meningen Ju Yvigare Desto Bättre. Och kanske andas jag i smyg ut lite grann av att bara kunna glida runt och vara trevlig utan att behöva krama en artikel ur alla gester och ordströmmar.

040 Kärlek

Bara i Värmland...
Och tack snälla rubriksättare på VF som gjorde min kväll.Det verkar hjälpa, det här med att inte ägna sig åt mer utsvävande aktiviteter än mat/bad/skype/tv om kvällarna för att tukta förkylningen.

Så, i kväll fastnar jag framför svt:s nyhetsdokumentär Skotten i Malmö.

Jag känner inte riktigt igen mig i.

Bland gravljus och automatvapen och övertidspoliser och den där skräcken. Det finns ju, det vet jag.
Men det finns ju också så himla mycket mer.

Malmö kommer alltid att vara tygkassefolk på vårpicknick i Folkets Park, köer på Falafel nr 1 framåt morgonen, snabba steg över Möllevångstorget till grönsaksmarknaden och att sitta och dricka en öl bland en massa snygga, kreativa och genuint självständiga människor.

Goda vänner som bjuder på middag, som gifter sig, som skaffar barn och som låter sina barn växa upp i Malmö.

För mig är Malmö den absolut mest mysiga och ombonade bit som finns i hela Sverige.

Ett litet försvarstal i all enkelhet. För min stora 040-kärlek.

Som absolut borde sluta skjuta.

Jobb?

Så, efter att förra veckan försök till igångsmygande med träning resulterade i frossa och täppthet tar jag det lugnt.
Ledig helg.
Med loppisbesök och fika och ett försök till hemmakväll.
En hemmakväll som sällskapas av sju vindrickande förfestare och när jag med ett rödvinsglas i handen vinkar av dem mot Stadens Begivenheter är jag inte helt hundra på att jag har lyckats riktigt väl med hemmakvällandet.
Och självklart, på söndagen får frossa och täppthet sällskap av och hosta-ut-lungorna-ur-kroppen-hostan.
Tur att jag är ledig och kan kurera mig i helgen mumlar jag och lyckas nästan ignorera Martins himlande med ögonen när han påpekar att tre timmars hockeyfotograferande i en ishall i viss mån skulle kunna betraktas som arbete.

Och, så galet roligt det är nu när nya tidningsformen sitter som den ska och man vågar dra på bilder samtidigt som det blir luftig.
Nästan lika galet som att se sportlovskidsen på yogaträning mer eller mindre slå knut på sig själva medan de glatt skrattade åt den stela fotografen som knappt tog sig loss från den tillkämpade lotusställningen.

Hurra!

Efter elva arbetsdagar i rad kliver jag av. Erkänner för mig själv att man behöver lite återhämtning emellanåt. Men, å andra sidan brås jag för mycket på min far för att kunna koppla av mer än... säg... tio minuter i taget.

Och i dag är ingen vanlig dag för idag är pappas födelsedag! Hurra!
Det finns ingen som kan reta gallfeber på mig på samma sätt som min far, nästan som om det var en hobby. Det finns å andra sidan ingen jag litar mer på och utan att tveka vänder mig till i precis alla lägen. Från stulna bankkort i Bukarest till hemförsäkringsfrågor.

Jag ringer till och med pappa innan jag ringer 112, i alla fall gjorde jag det när jag efter moddsladd totalkvaddat bilen på motorvägen.
"Du, jag har krockat på E18" hinner jag säga till min stackars far innan alla blåljus (som någon annan larmat) dyker upp i prydlig kolonn.
Så, hipp hipp hurra för dig pappa. Du vet att du är bäst.
Om jag inte råkat glömma plånboken när jag åkte på Fårfest i Kil hade du fått ljuvliga Ulla-Bäälla som fotfall i present.

Små hjältar

Elitseriecurling i all ära. Och elitseriehockey också för den delen.
Men, det är på sportlovsidrott som amerikansk fotboll på Kronoparken som jag verkligen gillar sport. När de som spelar gör det för att det är kul, inte för att säkra den sedvanliga EM-platsen
Hur det lyser ur ögonen på kidsen när de jagar boll och tar poäng, eller bara jagar boll...
I alla fall hur de gör det tills någon får syn på kameran och vrålar "Är du från TIIIDNINGEEEEEN?!".
Helt plötsligt har spelet stannat av, bollen faller i golvet och hela horden dundrar fram emot mig.
Med lämpor, mutor och till slut en släng av hot får vi dem att återgå till spelet.

Efteråt har jag en svans av barn efter mig. "Ta kort på oss" "Ta ett på mig i hjälmen" "Kommer det här i tidningen?"
Som alltid är det lite småjobbigt. För, de där bilderna hamnar ju aldrig i tidningen. Det är ingen mening med att ta dem.
För mig alltså.
För smågrabbarna på sportlovsträning i Kronoparken betyder det allt.
Så, snällt parkerar jag mig vid de gigantiska hjälmarna och axelskydden, knäpper bilder på saliga småkillar från Kronoparken som egentligen inte bryr sig så himla mycket om ifall de hamnar i tidningen eller inte. Bara om att en fotograf från tiiidningeeeeeeen vill ta en bild på dem.
Och blir mot min vilja lite mjuk i hjärtat när hela kören skriker "hej då Lisa" när vi åker.