"Ta några varianter..."

Det är curlingfest i stan. Slutspel i elitserien. Jag gillar det. Eller, framförallt gillar jag att en tävlingsledare kan stå bredvid en fotograf och förklara reglerna under spelets gång ("tänk schack").
Ingen stress. Inga puckar i ansiktet och inga snusloskor bredvid fötterna.
Men, så här på tredje dagen börjar jag känna hur jag dör lite inombords när jag försöker hitta på nya varianter som är annorlunda och bättre istället för annorlunda och sämre än klassikerna 1) skipper rakt framifrån 2)skipper från sidan 3) skipper i boet.

Det är nästan så att man saknar ett regelrätt hockeyslagsmål...
Det hade allt varit en ögonfest i curlinghallen, om någon plockat av sig sin lilla gummisula och klippt till en motståndare över pikéryggen.
Men, sen tittar jag på div 2-hockey och får min dagsdos av svordomar och knytnävar tillgodosedd på drygt fem minuter.

Peppar inför morgondagens fjärde curlingdag istället...

Ska jag klä av mig?

Ibland, exempelvis när jag ramlat in i en kamsportslokal i ett gammalt tvätteri (efter att första blivit utmotat från en bikerklubb på samma industriområde), och får den något oväntade frågan "Ska jag klä av mig?" så svarar jag "Självklart."
För om en 46-årig thaibox-debutant vill visa upp magrutorna i tidningen så är jag inte den som är den.
Tvärt om.
För ärligt talat, någonstans hoppas vi väl alla på att vara i ungefär samma shape som Stefan när vi börjar närma oss 50...?
Rödvinsdiet och chipskvällar till trots.
Sådana muntra saker funderar jag över när jag gör min tredje jobbhelg den här månaden.
Och tänker på hur häftigt det faktiskt är med folk som Stefan, som kör på och gör precis vad de känner för, som ser möjligheter istället för hinder.
Och så ångrar jag möjligen en aning att jag, mitt i all entusiasm, i stort sätt lovade den ryske tränaren att signa upp för en nybörjarlektion...

Vår ute. Is inne.

För nu, när det börjar bli vår så är det tydligt att vintersäsongen är still going strong. Ungefär lagom tills jag plockar fram skinnjackan drar elitserieslut i curling igång så förutom att frysa i knuffladan på Färjestad får jag frysa lite i curlinghallen på Våxnäs också.
Det går det också.
Till och med en fredagskväll.
Och så har det ju fötts en ny sessa, som glädjande nog är döpt efter Seinfeld-Georges mamma Estelle Costanza, i dagarna.
NWT lät tiobarnsmamman Maria Wallquist ge nyblivna mamman Vickan tips.
Fint så. Hon borde ha koll...
Själv var jag helt matt efter att ha försökt få med så många som möjligt av sessorna i Familjen Annorlunda på en och samma bild.

ÄggCHOCK

Det är rätt sällan en arbetsdag som börjar med att jag plåtar mina egna skor slutar med att både Aftonbladet och Kulturnyheterna ringer och vill ha bilder. I dag var en "rätt sällan" dag.
Fast inte på mina tjusiga strumpor dock.
Utan på ägg-attacken mot Lars Vilks under hans föreläsning på Karlstads universitet. Helt plötslig börjar det regna ägg mot scenen och säpo visar prov på imponerande reflexer.
Tisdagsaction i Karlstad.

Riktig ledig helg.

En sån där helg med riktig sovmorgon, fint häng, rödvin, ost i massor, skrattkalas och till och lite "flytta saker från en låda till en annan låda"-tid.
Ledigt på riktigt alltså.

All the love you need

Bara så där. På alla hjärtans dag. Det värmer hjärtat lite grann att någon har lagt ner tiden och energin på att pyssla ihop och sätta upp. Lapp-lycka.

På en lagom nivå, som glatt sparkar geléhjärtan och rosa nallebjörnar och rosor in the nuts.

Det gillas. Skarpt.

För, det valentinas inte speciellt mycket i hemmet. Det har det nog aldrig gjort. Förutom första året vi var tillsammans, när Martin fick en Harlequin-roman omgjord till chokladkartong den 14 feb. Romantiskt så det förslår. Och kanske lite kompensation för att jag flyttade till Rumänien samma dag.

Annars jobbar jag mest. Och njuter av att göra jobb som jag själv har valt. Och är grymt nöjd över att ha sytt ihop ett tema som blandar allt från ponnymular och kavata åtta-åringar till pedagogikprofessorer och Bener Sennen Alfons. Riktigt fint.

RIP Whitney Houston

Helt plötsligt är radion full av Whitney-låtar och jag tänker på alla gånger man stått där med svettiga mellanstadiehandflator, lutat huvudet mot en benig pojkaxel och vaggat fram och tillbaka med myrsteg i tryckartakt medan Whitney sjungit om hur I Will Aaaalways Looooooove Yooooouuuu.

(Sorry Dolly, men det är Whitneys låt för mig)
I Björklokalen, THE skolfestställe i Färjestaden, som var centrum i kärleksvärlden och överlägset bästa fråga-chans-stället.

Då, när kärlek var svettiga handflator på vita jeansbakar eller någon som slafsade en i örat.
Då, när True Love fanns i parallellklassen eller möjligtvis i någon av ridkompisarna klass i sexan i Glömminge.

När man hittade en själsfrände genom att skriva en lapp där han fick kryssa i ja- eller nej-rutan.

Och sen, si så där 15 år senare, verkar jag ha hittat den där själsfränden som tänker exakt likadant som jag själv...

Eller åtminstone har exakt samma ica-rutiner som jag...

Och så var svenska rallyt över för den här gången. Jag har inget gjort det på riktigt, inte fått stå i snön och se flygande bilar. Tyvärr. Mest stått stand by om något skulle hända. Varit lite vid sidan av.

Men, något har jag i alla fall snappat upp - att Patrik Sandell är grym både på och utanför banan.

Pressaktiviteten när han stannade bilen och lyfte upp ett-årige sonen fick det att blixtra som ett åskoväder när samtliga kameror på området rasslade dit.

Alternativet till en/två män i/vid bil var ... tacksamt.

Rally Sweden...

...har jag ägnat min dag åt. Det kan man inte tro när man tittar på bilderna. Inte en enda flygande/sladdande/skuttande/rykande/gasande bil.
Inte en enda.
Istället: lyckligt stirrande femåringar, skogstokiga norrmän, genomkyliga fransyskor, ansiktsmålande göteborgare och målmedvetna hobbyfotografer. Jag gillar't.
Allra mest gillar jag mina Thinsulate-stövlar. Omöjliga att frysa i.
Som rally-rookie känns det rätt fint att inte sabba upplevelsen bara för att tårna är kalla.
Desto mer fascinerande att min rally-rutinerade reporter på tillställningen steppade bredvid mig och morrade "kalltkalltKALLT" iförd jeans och gympadojor. Utan vantar, för extra effekt.
DET HÄR gjorde vi i alla fall. Jag varm och belåten, Micke lätt skakande.

Lycka!

Ren och skär lycka är att vakna av ett "på väg till BB"-sms av bästa Anna.

Så, medan jag ägnar dagen åt att ta bilder av typen Blixt Rakt På Rallyförare Sittande I Bil Med Sportreportar Hängande In Genom Rutan så klappar hjärtat lite extra.

Och så, helt plötsligt piper det till igen. Och Gudbarns-Gustav, som alldeles nyss var pytteliten, har blivit storebror till en helt ljuvlig Maja*.

Anna vilken hjältinna du är!

Dags igen för småsmåbarnår...
* Vi bryter pakten, det är helt okej.

Någonstans insåg nog både Karolina och jag att den förstfödda dottern inte skulle heta KarroLisa efter Karolinas och mitt dagissmeknamn på varandra och tillika namnet på loppisdockan Karrolisa aka Den Enbenta Dockan...

Det kanske är lika bra. Vi nöjer oss med att det är ett strålande arbetsnamn.

Efter helg i massa -grader...

... kan man lita på att förkylningen passar på att kika in.

Jag har inte riktigt tid.

Inte alls faktiskt.

Så citron, apelsin och ingefära gör sällskap med Bisolvon, Kan Jang och Strepsils i kroppen för att jaga ut förkylningsondskan. Tar mig i kragen och ger tusan i att träna och drabbas istället av en perfekt balanserad sjuk kropp vs rastlöst hjärna fight som ingen vinner.

I den bästa av världar kan Kan Jangen nita förkylningen innan vinterrallyt drar igång...

Stor kyla, väldig värme

Lördagsmorgon, -18 och ett par timmars utomhusjobb. Helt plötsligt älskar jag den out door-fjantiga sidan av mig själv som har laddat upp med både thermobyxor, skidhandskar och fleecetröjor in case of...

I går var mina tår oändligt tacksamma för det. Och nej, jag har inte stått på skridskor. Trivs utmärkt med lårbenshalsarna intakta ett tag till. Och så, bara så där, dyker hela tonårstiden upp för en fika i Värmland.

Fina fina Tess, som delat allt från första förälskelsen, första vinklunken och första "se tillgjort tuff ut på skolfotot"-minen till ändlösa diskussioner om livet, lärare och killar. Allt nedskrivet i den gemensamma dagboken.
Helt plötsligt blev vi 31 och dricker kaffe tillsammans på Värmlands Museum och är vansinnigt nöjda (och kanske lite förvånade) över att vi inte är 16 längre. Älskade vän.

Rrrrrreva

Gårdagen var nog en småtrist dag på jobbet för FBK-målvakten Nihlstorp.

Desto trivsammare för mig. Testade skicka bilder direkt från kameran vilket fungerade felfritt, kanske lite väl bra till och med. Med en enda knapptryckning lyckades jag dränka webbredaktören i halv meningslösa hockybilder, när jag egentligen bara skulle kolla skärpan...

Oh well, vaknade upp på morgonen till finfödelsedagsfirande av den 31-åriga versionen av mig själv.

Hurra!

Och, i present till mig själv - längdskidor! Ett steg närmre Riktig Värmlänning.

Nu får det bli fler turer till Filipstad och solskensåkning i naturen, sweet life!

Jodå, sista 200 metrarna avslutades på ett strålande sätt när jag inte så mycket klev som ramlade ur spåret.

Rrrrrreva i rrrrröven som man kan säga, ni som inte är från Småland/Öland alltså.

Heja mig.

Att jag är en tämligen förvirrad människa har jag mer eller mindre lärt mig leva med.
Att det ibland är svårt att komma ihåg var nycklar/plånböcker/skor/vinglas har tagit vägen.
Att jag helt glatt kan lägga in kläder i en hotellgarderob i Riga och sen stänga väskan och åka tillbaka hem, det har jag liksom vant mig vid.
Liksom att Martin tycker att det är märkligt att jag fortfarande inte är helt hundra på om han fyller år den 17e eller 19e.

Därför blir jag inte ens särskilt förvånad när jag byter blad i almanackan och inser att jag skrivit ett prydligt HURRA på min egen födelsedag - fast på helt fel datum.