Sweet sweet life

Doctor Jekyll...

... and Mr Hyde

Alltid lika trivsamt att vara i Karlstad. Och alltid lika trist att åka hem! Det var inflyttningsfest hos fantastiska Martin och Sara. Husfest. Strålande strålande. Bra människor och alldeles för mycket sprit. Så där som det tenderar att bli. Alldeles för ofta. Det är som om man helt enkelt inte klarar av att hantera husfester. Vi har inte hunnit ikapp. En husfest är en husfest. Man SKA sitta på golvet i köket, tryggt lutad mot kylskåpet, med en alldeles för stark drink i handen och helt tappa greppet allting annat än kallt kylskåp mot ryggen. Egentligen finns det enorma skillnader jämfört med hur det brukade vara på husfester. Den största är nog att det är ens vänner, istället för deras föräldrar, som bor i huset nu. Men inte fan har man blivit gammal nog att lyckas uppföra sig för det. Martin Hammar ska få en tapperhetsmedalj någon dag. God knows att han förtjänar det!

Punköl!

Punköl i helt ny tappning!

Post modern pale ale.

Man kan bli lycklig för mindre.

Det kommer att bli en bra helg.

En väldigt bra helg!

Livet på en pinne i Karlstad.

The mad knitter

Som jag myser när jag får lägga in bilder döpta till The Mad Knitter 1-7...
Ungefär som en actionhjälte, fast ändå inte på något sätt.

Nyinflyttad

Bakfulla föräldrar hjälpte till att flytta in mig i nya fina vinteboet, komplett med balkong och kristallkrona. Bättre blir det inte.

Orkar inte

Det fanns en tanke.
Tanken var att plocka undan tvätten, diska, börja leta fram flyttlådor, kanske lägga en skiva/bok eller två i en låda, kanske till och med skrapa bort de delar av söndagsbilagan som klistrat fast sig på parkettgolvet efter att ha gosat in sig med ett glas samarin. Så var det tänkt. Så blev det inte. Istället har jag tillbringat en timme liggande på rygg och räknat mina tår i takt till Pelle Carlbergs popfyndigheter.
Nu struntar jag i det här. DN får helt enkelt fortsätta torka in i parketten. Det är roligare att dricka öl än att städa...

Jag mötte Lassie. Eller nåt

Tillbringade förmiddagen på en förskola. Mötte Satan. I alla fall i light-variant. En liten lintott (använder man alls det uttrycket längre?!) på sex år som glatt berättade om sina favoritlekar. Fantasileken, där man kan vara vilken superhjälte som helst. Lintotten leker alltid att han är Darth Vader. Ibland leker de affär på sin idylliska lilla förskola. Då får superhjältarna inte vara med. Lintotten leker alltid att han är bankrånare. Andra gånger leker kidsen speedway. De rusar runt runt runt ( i vänstervarv, alltid i vänstervarv) på en bana och leker att de är speedwayförare. Lintotten leker alltid att han är Tony Rickardsson.

Han föräldrar måste vara mäkta stolta.
Med förebilder som en av filmhistoriens ondskefullaste astmatiker, okänd butiksrånare och en pensionerad speedwayförare kan han gå hur långt som helst. Tja, det skulle väl vara Rickarsson som räddar det då. Killen hade ju faktiskt vett att byta från moppe till porsche.

I övrigt gick det åt helvete för lokala späddvajj-laget. Synd och skam. Och som om inte det vore nog så drar bowlingsäsongen igång...

Tröst i höst är i alla fall Nina Hemmingsson

Slipssnara

Hur många komun- och landstingpolitiker får plats runt ett trist bord i en om möjligt ännu tristare kommunal personalmatsal?
Svar: Sju
Två kvinnor fanns med, en var sekreterare och den andra boss för tvätterskorna... Klyschigt eller klyschigt? Rätt svar vinner en resa till Västervik - jämställdhetens högborg.

I kväll kommer Västervik med ganska stor sannolikhet missa slutspelet i speedway.
Vi peppar upp oss med lite Beck och tänker glada tankar. Som att inte behöva åka fler gånger till Målilla, Motala eller Vetlanda den här hösten. Det är saker att glädjas över!

bouling for Västervik

Jag kollade på lägenhet idag. Den var fin. Men det som verkligen gjorde det var boulebanan. BOULBANAN. Den egna. Som ligger precis utanför köksfönstret. 

Behöver jag tillägga att det är ett ganska lugnt område...?