These feet were made for... sunbading

Kalle, jag kommer i hag att du nagon vinkvall pa Catsass borjade yra om att alla tjejer har en period nar de platar fotter?
Jag ar visst dar nu...

I gar var en fin dag. En fin dag pa Sunshine beach med lunch pa ett riktigt grymt Stekta grona tomater-stalle dar ursnygga brudar i converse serverade vegetarisk frukost i mangder.
Vi lamnade Sunshine coast for Gold Coast, akte langs Steve Irwin-road (vad annars?)och sag landskapet byta skepnad fran trad och strander till nojesfalt och hotell. Vi sag en del vagarbete ocksa, en och annan bilko och en och annan dunkande blodadra pa pappas panna nar galna lastbilschaffisar korde slalom mellan de fyra filerna pa motorvagen. Trefligt att sitta i passagerarsatet och inte bakom ratten da, eloge till far.
I ett av de skitstora hotellen langst ner, Coolangatta for den som tanker att det ar spannende, dar bor vi. Med utsikt over vatten, vatten,vatten och vatten fran balkongen. Sa, nu ar vi har. Bland grallt monstrade pensionarer, dyr thaimat och solindrankta strander. Lite saltvatten, lite pool och ganska mycket trams. Andra i min alder som ocksa ar pa familjesemester trostar gratande barn vid poolkanten och tittar medlidande pa mig och syster (vuxna kvinnor...!) som tramsbadar. Tank va, vilket fattigt liv vi lever...

Food, booze & boogie

Efter Brisbane, som väl egentligen inte fick någon chans att göra ett intryck och därför nöjer vi oss med att konstatera att ljuvliga Go Betweens (Åh, Malmö i mitt hjärta!) kommer därifrån.
Att det samma helg som vi droppade förbi råkade vara THE ASHES a.k.a crickethysteri kan ju Brisbane som stad inte heller lastas för.
Tanken efter en dag i Brisbane var Gold Coast, att glida runt bland solbrända surfare, slappa på stränderna och kanske ge sig ut på beach party framåt småtimmarna.
Icke.
Är det inte ashes så är det schoolies, Australiens motsvarighet till Springbreak med 70 000 berusade 16-åringar som precis slutat skolan och som firar med att äta sockervadd och slå varandra blodiga i Surfers paradise.
Efter två nyhetsinslag med svettiga poliser som med tom blick mumlade om förstärkning la vi om planerna och åkte norrut till Sunshine coast istället.
Noosa it is!
I Noosa finns varken cricketfans eller aspackade 16-åringar. Här finns istället världens finaste blandning av slackerfolk med bräda under armen, småhundar i modekläder med matchande husse/matte i släptåg, RIKrikningar med hus som mest liknar borgar och khakiklädda tyskar som spana med kikare för att få syn på koalorna i parken. På det hela taget grymt bra.

Så, listor är också bra. Här kommer Saker Vi Lärt Oss Om Queensland:

* De gillar stora saker här. En av huvudattraktionerna i Queensland är The big pineappel (jag vet att du älskar det Martin…). Än har vi inte sett den, men va fan, en fyra meter hög pelikan är helt okej substitut.

* Att fotvandra i Converse och bikini är ett fint sätt att fira första advent.Speciellt bland blyga koalor och glada surfare.

* Att folket från OZ och bleka svenskar inte har riktigt samma syn på vad Familjebil är. Vi kryssade fegt och förståndigt i ”familjebil” a.k.a kombi. När vi skulle hämta bil på morgonen fick vi en blåmetallic Holden med en himlans massa hästkrafter. Jag skulle precis protesterna när pappa leende greppar nyckeln och gasar iväg. Antingen har de andra premisser här eller också finns det någonstans ett besviket grabbgäng som rattar runt en trött (säkert beige) kombi och misslyckas komplett med strandraggandet på Gold Coast...

* Att beachfolket kan vara nästan lika svåra att upptäcka...

...som vägen hem ibland.

*Att det är ganska ovärt att köra två och en halv timme enkel väg för att se på sand…

Martin, om vi gifter oss – då vet jag var vi borde ha bröllopsfesten!

Semesterhalvid

Med termometern tickande (?) upp mot 27 grader lämnade vi Sydney, kanske var lika bra - lite fejk ser det ju ut att vara... Även om allt kändes alldeles alldeles underbart när vi var där. Så, hit åker vi tillbaka någon gång, helt klart. Några höjdpunkter so far:
* Familjen har hållit sams, nästan hela tiden. Då säger vi "nähe, nu ska vi inte låta det trist bryta fram" (Tack Mari! Det där är det bästa tricket ever, när man skrattar sig fördärvad är det svårt att vråla åt någon samtidigt) och så är allt nästan som bortsvettat.

*Sydney akvarium, överviktiga hajar med otäcka ögon, sköldpaddor som kilade fast sig under stockar och vilade rumpan mot glasväggen, charmiga rockor som låg och slöade på undervattenstunnlarna och nästan lika många asiatiska turister med kameror som fiskar i akvariet...
* To be or not to be, eller att fotografera eller inte fotografera. Martin Hammar - du inser vad du kommer att få göra hela ölandsjulen va? Semesterbilder, smaka på ordet några gånger babe...
* Bytt hotell två gånger med ren muskelstyrka och envishet. Familjen Olaison går när vi ska någonstans, det faktum att vi släpar på nästan 60 kilo packning förändrar inte ett dugg. Värt att notera är att alla de vita bilarna på bilden nedan är taxibilar...
Så kom vi till Brisbane, 26 grader och uppbyggt från skratch. Tja, de har sandstränder mitt i stan och kostymnissar som smiter för att surfa på lunchen. Det funkar väl också.
Men, när jag hittade "hippiereservatet" med ekologisk marknad på helgerna, höns bland odlingarna, anlagda stigar nästan bredvid motorvägen och känslan av att ha klivit ut ut stan - med ett enda steg - känns Brisbane vänligare.
Särskilt eftersom de verkar ha världens bästa barnvakter... Vem vill inte bli omhändertagen av mormorsträdet?!

Och papegojor istället för gråsparvar på elledningarna...
Åh, det är så att jag vill bjuda hit er allihop, snöstrom och minusgrader är ju inget kul...

Sydney och så

Nytt hotell, med utsikt över vad som känns som halva Sydney men som i verkligheten säkert bara är en pytteliten bråkdel. Skillnaden mellan att käka frukost på balkongen med utsikt över vatten eller att sitta i sin våningssäng med utsikt mot en tegelvägg kan inte nog betonas. Ställningen mellan Familjen Olaison och Välkänd Svensk Resebyrå i tävlingen Hitta Bra Boende är nu 1-0.
Hamnstaden Sydney ska helt klart upplevas från vattnet, välpackade båtbussar med lika många surfare som barnfamiljer och businessfolk är helt magisk. Gissar att enbart somliga av dem väljer att besöka Luna Park Sydney...
Inte vi heller, istället drog vi till Manly Beach och hängde med urtuffa beach bummers...
... och konstaterade att badvakterna inte riktigt lever upp till våra(högt) ställda förväntningar - grundade på det faktabaserade 90-talsprogrammet bay watch. Darn.
Men, glatt ändå.

Big city

Sa, da var vi HAR* Kontrasten mot Hobart ar perfekt avvagd, efter en vecka med fantastisk fotvadring, magisk natur, regnjackor och pick up-trucks med hundar pa flaket har vi hamnat i folkmyller, overprissatt ol, jeansshorts och solglasogon. Det ar fint det ocksa, det ar darfor vi ar SA lyckliga.
Fortfarande fokus pa djurlivet dock, traffade nagra friendly locals pa Paddington market...
... och strax darefter borjade de ludna frukterna i traden pa Botanical garden flaxa med vingarna!
Inget for faster direkt...? Flygande ravar som hangde upp och ner och flaktade sig lite lojt med vingarna i solen.
* Jo, har alltsa. Fast operahusbilder har val alla satt. Fladdermoss och duvor daremot... Jo, jo! Annars? Mitt storsta problem i livet just exakt nu ar kluvna hartoppar. Det kunde vara varre tanker jag.

Så snabbt det går...

Att en vecka kan rinna i väg så snabbt. Skrämmande. Men, till vår heder får ändå sägas att vi tagit vara på tiden. I går hann vi till exempel med att packa in oss i stora bussen, åka till hippiestad och ha roliga timmen/bete oss mindre kristet i en katolsk kyrka innan vi åkte vidare för att titta på saker från hög höjd. Familjesemester enligt formulär 1A med Olaisons/Carlssons.
Väl tillbaka i Hobart har jag lärt mig viktiga saker om Australien. Som att det är helt okej att ta med eget dricka till restaurangen, gärna inburet i den obligatoriska bruna alkispåsen, eller att det är mer än självklart att ha en bankomat inne på krogen - den ultimata placeringen är faktiskt just bredvid bardisken. Fint det. Att lära sig nya saker är alltid trevligt. Det får en att växa som människa.

Och så, innan vi lämnar den hjärtformade ön known as hell on earth (i alla fall om man råkade vara straffånge på 1800-talet), måste vårt fantastiska boende få en eloge. Mayfair plaza hotel. Komplett med små broar, vattenfall och bänkar inomhus. Tanken från början var nog flatchig galleria. Sen blev det inte så. Istället blev det hotellrum med jättestora skyltfönster och inga ytterligare fönster. Det hade kunnat klassas som mer spännande än tjusigt om det inte vore för den urtrevliga personalen och bottleshopen i garaget.
Så, Sydney nästa.

Herrejävlar! 2.0

Jo men visst. Tasmanian devils! Precis så där härligt ocharmiga som man kan tänka sig. På rescue-centret förklarade personalen att de är dåliga på att jaga eftersom de springer långsamt och har dålig syn, de lever bara 5-6 år, de livnär sig huvudsaklingen på leftovers, roadkill eller möjligen skadat gods, de är sura som fan och bråkar som tusan med "flocken" som oftast utgörs av en (1) partern som de håller sig på rejält avstånd från när det inte är dags för mat eller slagsmål.
Sweet little things. Eller bara ett evolutionärt experiment. Och helt klarat värda att bevara...

Hur som helst, jag är kär!
Med sina små vita kragar, ständigt trumpna uppsyner och tänder åt alla håll och kanter är de ju alldeles alldeles underbara...
Framför allt som ungar eller när de tigger för att få kraska sig igenom död wallaby.

Martin, visst känns väl en tax som ett förtjusande alternativ...?

Herrejävlar!

Det såg ju ganska tjusigt ut. Soligt och fint, tjusiga små båtar som låg och guppade på vattnet, broschyren lovade DELFINER. Klart vi åker på cruise till Bruny Island. Klart vi tacksamt tar emot regnkappor av den uraustralienske mannen som får energizer-kanien att framstå som gammal och trött.
Klart att jag glömmer att jag har en liten liten tendens till åksjuka/flygsjuka/sjösjuka. Klart att det blåser upp ganska rejält så att efter fem bilder och femton minuter i ribbåten får jag stukat traska bak och hänga vid relingen bredvid en koreanska som har samma tjusigt gröna ansiktsfärg som jag. Snett bakom oss sitter några prydligt uppradade tyskor och kräks i varsin metallhink. Tre timmar var vi ute. TRE timmar. Alltså två och 45 med illamående. Not pure pleasure - hela tiden. Otuff, det är mitt nya indiannamn.
Allt medan hela familjen sitter längst fram i den skumpande båten och jublar av glädje. Så glatt.
Det kallas Stormy Bay. Make sens. Några delfiner eller sjölejon fastnade inte eftersom kombon hålla kamera, hålla reling och koncentrera sig på att inte kräkas övergick min förmåga.
Semester, va - får man ha det så här bra...?
I dag skiner solen, men mig lurar du inte Tasmanien...

wild life tasmania

Vädret är som sagt en aning ombytligt. Så där så att till och med jag har svårt att hänga med i svängarna. Post-jetlag och med halvblöta converse känns det fint att åka på middag hos vänner till syster-familjen som har världens största famn, mat till ett helt kompani, en utsikt att dö för och tasmanska hönor med kick-ass attityd som känns som ett utsökt substitut för tasmanska djävlar...

Hej Tasmanien

Nu minsann, nu är vi i landet långt bort. Fint det. Krama syster och slippa använda jacka. Så, efter ett dygn i sittande ställning med fläckvis sömn gjorde vi det enda rätta - köpte masker och drack öl. Så där som man tydligen gör i systers kollektiv. Glada studenter är tydligen väldigt fin medicin mot jetlag.Hobart har so far är fantastiska människor, väderhumörsvängningar som skulle göra den PMS-stinnaste avundsjuk och backar som gör varje promenad till ett glatt fys-pass.

Så här på lördagen är det lite oklart vad som kan skyllas på jetlag och vad som är vanlig hederlig bakfylla, men - ikväll blir det hämtmat och hotell. Lagom med äventyr. Basta.

Hemma, en stund till i alla fall.

Då blir det finfika hos Anna. Med kärlekstörstande hund och en smak av Det Goda Livet. För det har ni vet du Anna. Men, i ärlighetens namn, det är ju gudbarnet G som knycker showen.
Däremot blir jag lite orolig. Hurdan världsuppfattning ska kids of today få när barnbokstillverkare (författare ligger inte helt rätt i munnen) inte jobbar hårdare med proportioner än så här:
Och så, efter många om och men är allt packat och klart och äntligen. Aussielife med yss. Länge. Bra det.

Fast, Martin. Egentligen är det ju inte SÅ länge. Bra det också.

Vi far.

Vi flyr.

Vi flyger.*

*Terry Pratchett, världens bästa ungefär sedan jag lärde mig läsa, fast läs inte den serien. Läs alla de andra istället. Språket. Humorn. Magin. Klart att världen vilar på en sköldpaddas rygg och bärs upp av fyra elefanter. Vad annars?

Persson

17 och ett halv år är ganska mycket för en katt. Har man dessutom en cancertumör är det skönt att få somna in i sin korg innan det blir riktigt dåligt. Sorgligt för oss, men skönt för honom.

Fina fina Persson, att klappa tass medan morfinet verkade gjorde att det trots allt inte alls var så hemskt som jag trodde att det skulle vara. 17 och ett halv år räknat i bra kattår är trots allt ett himla fint liv.