Farmor

Stilla. Helt stilla hände det.
Säger pappa. Som faktiskt var med.
Som, precis som i en film, satt bredvid och kramade en gammal hand vars puls saktade ned tills det tillslut inte fanns något kvar alls.
I torsdags dog min farmor.

Hon var en alldeles fantastisk bondmora som skrev dikter, trillade köttbullar, berättade sagor, byggde en enorm häst av plank och fårskinn åt mig när jag var liten, skapade textilkonst på tremeters vävstolar, älskade livet på landet, kröp upp i små väggsmygar och byggde sagogömmor åt barnbarnen, hade en magisk matsalsmöbel som kunde bli en ny värld när man kröp igenom stolen med den lösa sitsen, var jultomte varje jul, såg till att det gick att sova trots att farfar snarkade som ett kraftverk om nätterna, sa att man kan och ska göra precis vad man vill, berättade om släkten och om när hon var liten och om oss och som hade så mycket i huvudet att det till slut svämmade över och när farfar gick bort slog demensen till. De senaste åren har farmor varit ett starkt hjärta som hade slagit och en hjärna som bäddat in sig i mjuk bomull.

Nu sover hon. Och jag saknar henne.

Fint så

Tufft va?

På fredag hänger jag bilder på Gusto. Världen bästa Jonas har fixat det hele och det ska bli vansinnigt roligt att komma till Västervik och vansinnigt nervöst att visa bilder för folk som inte har en relation till dem. Till skillnad från dagspressfoto är det jag själv som står bakom. När jag jobbar är den avbildade alltidalltidalltid medregissör, det handlar om en specifik sak och i bästa fall är alla inblandade nöjda.

Så är det inte nu. Helst plötsligt ska folk förhoppningsvis se det som jag har sett. Ännu hellre ska de känna något. Hjälp.

Men, det är fredag det. 

Onsdag är träningsvärk efter pinsamma balansövningar på stora bollar i glada färger, en förlupen man på krogrunda, nya regnkläder och fina fina Lina som ser saker på det sättet som man ska se det. När hon säger "fan va bra du har det" så tror jag henne faktiskt. 

Hipp hipp hurra på Linas födelsedag!

Och hörrni, Fontän från Göteborg. Det är grejer det. 

Life is a pigstye...

Och så här en månad innan julafton, vem är väl egentligen sugen på julskinka efter djurrättsalliansens spontanbesök på grisfarmer runt om i Sverige?

Tår i ögat (tår som i tårar, inte tår på fötterna) och lite avsmak. Moz säger det som vanligt bäst Life IS a pigstye.

I always wanted a pony!

Äntligen bättrar Värmland på solstatistiken. Från oktobers 1,1 timme till dagens nästan bländande sken som har hållit i sig massor av timmar. Ljuvligt. Och hur var det nu, sol ute - sol i sinne? 

Nja, så jäkla enkelt är det minsann inte... 

Jag är munter och uppsluppen som en getingstungen flodhäst på nedåttjack. En riktig fest att umgås med alltså. Komplett med träningsvärk. Det är inte lätt när det är svårt. 

Men, tur då att det finns saker som bildutställning i Westewijk på Gusto om fredagen, fint folk att träffa där och sweet memories från Rumänien att gräva ner sig i. 

I ärlighetens namn, vem är egentligen pepp på livet i november?! 

November är en månad när man köper regnkläder istället för öl,  det säger väl allt. 

Nä, det är för deppigt - nu tjuvkikar vi på lite rumänienbilder istället:

Inte den bästa musiken, men klart bästa bandnamnet på länge är det HÄR!

Hepp! Här bor vi:

The pimping är i stort sätt klart. Det fattas lite gardiner och lite sånt. Men på det stora hela är ettan på Länsmansgatan fix och färdisch. Flyttkartongerna är strimlade och nerknölade i pappersinsamlingen i skydd av mörkret. Hundratals böcker och skivor instuvade i hyllor. Mina älskade krukväxter har precis acklimatiserat sig (till och med stackarn som kära mor råkade dammsuga till en kreativ ny frisyr) och börjat vintervegetera i all bekvämlighet. Mysigheten börjar sippra upp genom trägolvet, fortplanta sig i Viola Gråsten-plädar och dansa i tända stearinljud...

... klart som fan att det är dags att flytta då!
Inte speciellt långt iofs. En trappa upp för att vara exakt. Till 75 kvadrat med badkar, fönster i tre riktningar, enormt kök och om möjligt ännu mer trivsamhet än i vår lägenhet. Eller, det kommer bli när Kennet flyttar. Missförstå mig rätt, jag gillar vår granne. Men jag är ganska säker på att jag kommer att uppskatta lägenheten på ett djupare plan när det inte står en medelålders man i flecetröja, strumpor och boxershorts och lutar sig mot en skinnsoffa i vardagsrummet.

And this, det håller mig på gott humör resten av kvällen!

Jag kastade mig över den lockande rubriken som lovade något utöver det vanliga.
Såg framför mig hur vildsvinsfamiljen kom simmande, föreställde mig hur pappavildsvinet höll en liten filmkamera i en klöv som han stolt filmade familjesemestern med.
Riktigt så roligt var det nu inte. Men nästan.

pimp my home

Vi piffar lite här hemma. Hänger upp en hylla eller två. Med lånad borrmaskin. Vi håller ganska hårt på könsrollerna också vad det verkar. Fast egentligen tror jag att det mest handlar om att Martin är grymt mycket mer noggrann än vad jag är. Jag höftar lite. Det är inte helt bra när man ska hänga upp saker på väggarna. Har jag märkt. Prylarna hänger ju mitt emellan golvet (för det mesta tämligen rakt) och taket (ännu oftare rakt) och avvikelser framgår alltid med oönskad tydlighet. 

Fast det var ju det här med könsrollerna. Det faktum att Martin drog till replokalen och jag bakade bröd när vi var klara med hyllorna känns... cementerande på något sätt. 

Ett ganska dåligt sätt. 

Det faktum att jag tvingade Martin att posera framför kameran, med borrmaskin och skruvmejsel - plutmunnen var eget piggt initiativ - känns inte heller som något steg framåt för kvinnorörelsen. 

Men va fan, hyllorna är på plats och motivet är vackert. Traditionalist,  javisst?

Fredagkväll för Olaison:

LAN-kväll i Skoghall. Vilken fest. Är det fredag så är det. Firat med astmatiker, pingis, innebandy och ett gäng grabbar som ler som solar och tackar för komplimangen när man kallar dem för nördar...

Äh, det är väl lika bra att erkänna. Jag gillar't!

Good to know...

Där står jag på min allra första handbollsmatch någonsin. Hinner dessutom bara plåta sista perioden. 30 minuter att få grepp om spelet. Med hundögon förklarar jag för reportern att "all hjälp mottages tacksamt".

Men nej då, fokus ligger på tränarna som är gamla lagkompisar och numera rivaler. Det ska bara vara "en matchbild".

Okej, inga problem. En gång har jag fått det oslagbara sport-foto-tipset "skjut där det rör sig" och praktiserar detta flitigt.

När allt är klart och jag precis har packat ihop och ska åka tillbaka ropar reportern "Du, vi drar nog på nr 11 istället. "

Sån info är alltid mer trivsamt att få INNAN matchen.

Det blev dragbild på nr 6 istället. Så kan det gå.

Hemma ligger sjuk man. En enda liten dos anti-svin vaccin var nog för att sänka honom. Det var nog tur att han fick det, undra vad som hade hänt om flunsan drabbat honom med full kraft...?

Svenne banan

Lugn lugn lugn lugn dag på jobbet. För nu jobbar jag. Och kan helt plötsligt njuta av att vara ledig. Logik är överskattat vad det verkar. Fördelen med lugna aftnar på jobbet, dessutom den enda den här veckan vad det verkar, är att det är helt okej att parkera sig framför datorn och njuta av bildbloggar, hemsidor och fotorep av några av de grymt duktiga fotograferna runt om i landet. I dag har jag suckat beundrande över Steiners ljuvliga Berlinbildspel, imponerats över Anna Simonssons fantastiska porträtt och av Johan Bävmans lika vackra som otäcka rep Albino - In the shadow of the sun.
I Karlstad bevittnas inga historiska händelser, det planeras inte för reportageresor eller funderas över Årets Bild-inskick. I dag är det MÅNDAG for real. Nyinköpta IKEA-möbler, amaryllislökar på tillväxt och på sin höjd en tur till lokala idrottsevenemang.
Och vet ni. Det är helt jävla underbart.
Nu tar vi kväll tror jag bestämt.

Local tour, skatetävling i KD förra helgen. Kom på att dagens jobb inte är för morgondagens tidning.

"Ordna till det här nu då"

Det snöar ta mig tusan. Och som brukligt är på Öland snöar det horisontellt och ganska hastigt. Att lämna huset lockar föga. I stället följer jag med stort intresse Den Svanslöses kamp för att lämna huset. Kisse ställer sig vid dörren och piper med gammelkattsröst. Jag öppnar dörren. Kisse tittar ut på det dansande haglet, gräver ner klorna i hallmattan och blickar sorgset ut över sina domäner. Han backar undan. Tio minuter senare försöker han igen. Samma sorgsna blick, nu riktad mot mig, inte helt svårtolkad: "Fixa det. Nu."

På sjunde försöker tar han sig faktiskt ut. Sitter på trappen i fem minuter och blickar sen uppfodrande in för att inte behöva frysa om den svanslösa kattrumpan mer än nödvändigt.

Han morsa testar en annan taktik. Den 17-åriga kattanten gympar genom att växla mellan rygg- och magläge var 30:e minut.

Lagom på något sätt.

Minns ni Leksands ONDSKEFULLA hockeylag som trängde sig före riskgrupper i vaccineringen?

Nu tar de det ännu ett steg längre åt Mordor. Mer än hälften av spelarna i Sundsvalls hockeylag ligger nerbäddade i influensa dagen innan de ska spela mot (vaccinerade) Leksand. Sundsvall frågar försynt om man möjligen skulle kunna tänka sig att flytta matchen för att det ska bli aningen mer fair game.

Guess what? Leksand är inte alls speciellt peppade på det...

De känner att de vill spela matchen i kväll och absolut ingen annan dag.

Lite sommar på det vore fint.

(Syster, den här är för dig. Jag känner själv hur stenarna haglar mot glashuset...)

Helt enkelt

Välbehagsrysningar. Över hela armarna. Bara så där.
I ett stort kök med en stor kopp kaffe och stora ord om ingenting, med Anna och Emma och någon slags perfekt coctail av trygghet och framtidstro.
Ibland är det bara helt löjligt behagligt att leva.

Och, by the way. Svenska facebook-versionen gör mig gammal i förtid med sina märkliga översättningar. Att "puffa" ger till och med mer rysningar än pook och det här att jag "har ett förhållande" med M. Hammar känns liksom lite smutsigt. Att "ha ett förhållande med" är inte riktigt samma sak som att vara in a relationship. Det känns så där hemligt dokusåpasliskigt clintonskt otroget på något sätt. Och det är det ju inte. Bara så ni vet.