Vad annars?

Det enkla faktum att fiket på Seniorernas Hus heter Café Russinet gör mig alldeles glad hela helgen...

Hands up*

Martin och jag och lite jobb åt lunch tillsammans i dag. Lite jobb i form av en pågående "ta bilder på att det är sommar fast det är höst"-munterhet.

Även om det kanske inte är det skojigaste jag har gjort så gillar jag ändå mitt jobb. Martin gillar också mitt jobb. Nästan alltid. Och kanske lite mindre just när han äter.

Svårt att avgöra det där.

Jag tänker att det är något sånt här han egentligen menar med gesten:
Och ja, den älskas förbehållslöst, komplett med låtsasraketer och allt. På riktigt.

Stentufft

I dag har jag arbetat som skrivbiträde. Den största skillnaden mellan att vara skrivbiträde och att vara fotograf är nog att istället för att leende nicka medan människor pratar om helt obegripliga saker måste man nu säga "vänta lite nu, hur menar du att ni jobbar strukturellt med att förbättra strukturerna...?" och tvinga fram begripliga svar som man själv kan förklara för andra.

En annan stor skillnad är att det inte alltid är Nytt och Spännande att hamna på ställen som är helt okänd mark.

It-mässa till exempel är mycketmycketmycket okänd mark för mig.

Därför blir jag lite lycklig när jag hittar en Toughbook. En dator som är så långt ifrån alla lövtunna äppeldatorer man kan tänka sig. En magnesiumdopad dator som tycker att en trevlig syssla är lite undervattensmailande, en rejäl ökenstorm eller kanske att bli överkörd av en tanker.

En okrossbar dator. En dator helt i min smak alltså.

Försöker sprida glädjen i detta på redaktionen och låtsas som ingenting om någon frågar hur jag lyckats få in ord som "tidsresor" och "materialisering" i en text som handlar om en IT-mässa.

Surprise!

Det var en del förberedelser, några lögner, lite planering och en hel del nervositet. Men så, på lördagskvällen vid tio i nio satt 25 vuxna människor i ett nedsläckt rum i vår lägenhet och väntande på att Martin skulle komma hem från Stockholm, sätta nyckeln i låset och intet ont anande kliva rakt in i ett rungande SURPRISE och sin egen överraskningsfest!
Så himla bra. Och så himla bra folk vi känner!Nu försöker jag bara bli klok på om hyresvärdens svar på mitt "förlåtförlåtförlåt för att det blev hemmafest till halv fyra"-sms löd "äh, det är så sällan ni för något oväsen, ni kan gott partaja lite oftare" är bra eller dåligt... Uppenbarligen är vi aningen för välartade för vårt eget bästa, dåligt med rockmyt på Länsmansgatan.

OMG

Jomenvisst ÄR det en double rainbow! Över ett nöjesfält till och med!

Magic moments, bara så där i Karlstad.

Så glatt, så himla glatt. Och ett ljuvligt tillfälle att titta på:
Känner att jag trots allt tar det med fattning, i jämförelse i alla fall...

Mobilt

Jobbvecka och så födelsedagsfirande, korrläsning och slutredigering av Xtra, tre kilo trattkantareller, basket med brrrrudarna, läsarkontakt, lite hästmule på det - och så rundar vi av med total verklighetsflykt i form av fantasyserien Wheel of time.

Jag vandrar runt med stirrig blick och en bok under armen eller i väskan och Martin missar inget tillfälle att viska "nöööörd".

Så är det ibland.

Jag gillar't.

Och så är det höst och allt och folk har äntligen på sig kläder igen och om det bara slutar regna så att inte Arvika blir ett nytt Atlantis så är hösten 2011 Bara Bra Saker.

HIPP HIPP!

I dag är inte alls någon vanlig dag, Martin fyller år och jag fick en sovmorgon och tid att presenta ordentligt!

Hipp hipp på dig babe.

Sovmorgonen var ju tyvärr av den enkla anledningen att istället för att fira dig På Riktigt hela dagen så tillbringades den i sällskap av skridskoklubben...

Precis som varenda år.

Men nästa år, då minsann...

I skottlinjen

Jo, skridskoklubben från Karlstad gick ju och vann mot skridskoklubben från Skellefteå. Sanny Lindström var jätteglad efter sitt kvitteringsmål. Och ja, Sanny Lindström är glad. När han är på dåligt humör är han inge' rolig att möta kan jag tänka...

Själv tillbringade jag första perioden på halvkasst humör, med en ispåse på armen och en begynnande svullnad vid vänster armbåge.
Jag hade inte en chans att flytta mig när någon av backarna rensade bort puck från egen zon så grundligt att den satt som en smäck i en fotografarm.
Men, "bästa stället" (förutom det faktum att hade jag stått någon annanstans hade jag antagligen inte blivit träffad) att få puckar på sig är precis bredvid materialare och hockeysjukvårdare.
En värktablett, lite vatten och en ispåse fasttejpad runt amen senare var det ready to go igen.
I dag har jag knappt ont men jobbar mig stadigt mot blåmärke och svullnad av hockeyrang.

Snel hest

Det drar ju som sagt ihop sig till hockeypremiär för säsongen. Kalla fötter och White stripes-körer och kanske en vettig bild eller två. Jag gillar't. Faktiskt. För att vara någon som vuxit upp i ett landskap som helt saknar ishallar så tycker jag ändå att jag har anpassat mig rätt bra till hockeyfrenesin i Värmland. Men, jag kommer aldrig uppskatta hockey med riktigt samma entusiasm som killen vars underarm jag stötte på i en värmländsk ishall förra månaden...

Och, så har jag hittat mig ett tax-substitut att syssla med på lediga stunder. Martin... visst vore det väl fint med en snel hest?

Fotobambi

Tanken var att jag skulle plåta knattebandy, lite skridskoskolebilder så där. Knattarna glider ut på isen, som glada pyttepingviner rasar de fram. Hälften av tiden på skridskorna och hälften av tiden kasande på magen. Fint så.

Med en spänst och smidighet som får Bambi att framstå som guldkandidat i konståknings-OS kasar jag själv ut på isen för att fota. Jag hinner inte mer än några ostadiga steg förrän jag känner en pytteliten hand som suger tag i min jacka. En livrädd femåring stirrar upp på mig medan hans skridskor vevar på i bästa Fred Flintstone-style. Stackar'n anar inte att han har satsat på helt fel ben för att finna stabilitet på isen...

Men, på någon sätt lyckas vi hamna på rätt köl och med en femåring fasthakad vid höger ben börjar jag bogsera mig runt i ishallen och fotografera resten av gänget. That's my day.

På torsdag är det dags för skridskolubben på Färjestad att börja åka. Jag håller varenda tumme för att vi slipper den här typen av närkontakt då.

Galenskap i Korthet

Min jobbil verkar ha en lika sund inställning till växthuseffekten som valfri republikansk presidentkandidat...

Kanske kör Rick Perry en likadan bil som jag gör, fast antagligen med större behållning.

Panghelg

En annan fin sak med att vara sin egen chef är att det är fritt fram att smälla, kladda och spränga saker - på arbetstid. I alla fall så länge man kan motivera det någorlunda hyggligt...

Nu återstår det att se om kommunens barnfamiljer kommer att uppskatta våra pigga initiativ eller bli galna över att kidsen uppmanas att "testa det här hemma".

Sen drog vi på oss rock n' roll-temat och minglade loss med Lady Gaga, David Bowie och Gene Simmons på Veras fina födelsedagskalas.

Maskerader är fantastiska små företeelser. Speciellt när folk tar det på allvar. Så där som jag alltid önskar att jag hade gjort när jag i sista minuten sladdar runt och letar outfit...

Det löste sig, riktigt fint till och med:
Det tar vi en liten sång på tror jag bestämt.

Kaffepaus i fabriken

Fortfarande höst. Med ett extremt förvirrat väder där det enda säkra är "mer eller mindre regn". Trots det är det mesta glatt.
Provocerande glatt om man frågar min kära sambo.
Det är nästan så att han tar illa vid sig när jag studsar upp på morgonen och kasar i väg till jobbet så snart som möjligt. Utan att ens snooza.
Men, egentligen är det kanske inte så konstigt. Just för att det är höst. Förändringarnas - men även Den Stora Jobbpanikens - tid.
Efter en universitetstid med 50 % utbildning och 50 % skämselpropaganda om att "ni vet att ni inte får något jobb om ni inte är Bäst, Har flest idéer och dessutom Mesta kontaktnätet" samt insikten om att det går ett dussin urduktiga människor på varje vick, tjänst eller liten deltid som kan tänkas skakas fram så är det ljuvligt skönt att Gå Till Jobbet. Och trivas.

Att vara ledig på hösten är helt enkelt ingen bra sak. Om det inte är för ett par tre månaders resande i Sydamerika förstås...

Ned släpp (som H. Lundqvist hade sagt)

Höst var det ja, nu drar hockeysäsongen i gång och dagen ägnas åt att kortografera män i kostym tillsammans med andra män i kostym. Och kanske en liten egobild, mest för att försäkra mig om att jag inte är man.
Jag passerade nämligen dörren till pressträffen under namnet Mikael Lindblom...

Dagens gladaste stund: när alla tränare drog på sig lagtröjor och jag fick i alla fall tio minuter på mig att lista ut vem som är vem...
10 minuter, sen höjdes svårighetsgraden igen.

Höst...

... det har varit allt från det första nervösa uppropet på högskolan i Kalmar, 13 kvadrat studentrum i Malmö, studentmyller i Lund, kollektivboende i Sundsvall, pigga hästar utanför Madrid eller praktik i Karlstad.
Så fort det börjar lukta höst i luften har det varit nytt. Nytt fint folk, nya böcker och nya städer.

Nu kör vi level två, Fortsättningen. Ingen flytt den här hösten heller. Snart två år i Karlstad. Snart längre än jag någonsin bott på ett och samma ställe utan några flyttar. Good stuff.

På nyheterna analyserar knivskarpa ekonomer De Nya Börsrasen.
"Hur länge kan det egentligen hålla på?" frågar reporten
"Tja, hur långt är ett snöre..." svarar ekonomen glatt.

Humor. Det är allt bra fint det.

Don't look down

När vi kliver ur hissen, 65 meter upp, hinner jag ta ett ganska stort kliv ut innan jag inser att golvet ("golvet") består av hopsvetsade dörrmattor. 65 meter upp. Fri sikt ner. 65 meter ner. Till betonggolvet. Reporter-Daniel står blick stilla och djupandas. Sen stirrar vi båda två stint in i väggen och ger fan i att blicka ner. 65 meter ner.

Jag lever, jag jobbar, jag försöker vänja mig vid att vara min egen chef här och ha tre veckors framförhållning ( med varierande framgång), ibland försöker jag klona mig själv för att vara överallt samtidigt (med större framgång märkligt nog), jag bloggar mindre regelbundet och ikväll dricker jag en öl eller två. Semestern är slut och hösten är här. Bra så.