Äntligen...

...blev det vår!

Det firas med balkongfika i Annas strålande sällskap, tulpaner och solen i ögonen - på ett bra sätt. Om det är så här det är att vara tant är jag inte alls orolig för framtiden. Och vilket strålande sätt att vila upp sig inför kvällens knytnävskalas med kommunreportern...

Jag skulle bara in och vända i secondhandaffären... Jag lovar. Men så stod den där i alla sin prakt, med träfot och alldeles perfekt rundad lampskärm. Det vore nästan ett brott att inte låta den flytta hem till mig. Frågan är bara hur fan vi ska lyckas få plats med Martin Hammars saker när vi väl hamnar i samma stad...?
Det enda som förmörkar vår- och fyndlyckan en aning är Jarl Alfredius bortgång. Jävlar i min lilla låda så det högg till i hjärtat när Mr Nyhetsankare inte längre finns med oss. På riktigt.

Om man har riktig tur kanske medierna låter oss minnas honom en aning de närmaste dagarna

Välkommen måndag!

Jag hade ju inte tänkt att vara bakis. Planen var helt annorlunda. Planen var att dricka ett glas vin och sedan runda av, såg för mig själv hur jag sträckte lite på mig, harklade mig och sedan mumlade "nähä, det är nog dags att tänka på refrängen...", samtidigt som jag plockade åt mig mina pinaler för att ingen skulle hinna protestera. Så blev det inte.
Kanske visualiserade jag så hårt att jag trodde att det redan hade hänt.
Två flaskor rödvin senare tillsammans med fantastiska Elin och charmerande skägg var kullerstenarna på Västerviks gator rundare än vanligt.
Och. I Västervik kan en bakfull lördag bjuda på;

Robert Aschberg med skavsår, fickorna fulla av hundralappar och små damer som ville kramas och kanske hjälpa till att hålla koll på prostatan (Nä, allvarligt skämmes på mig)


Barn som sjunger ungefär samma sång, ungefär samtidigt. Huvudvärk var bara förnamnet.

Väldressad Björn Ulvaeus. Västervik är nog det enda stället i Sverige där man skiter fullkomligt i Abba och hyllar Ulvaeus för hans strålande insatser i Hootenanny Singers

I dag blev det inte mycket vettigt gjort. Ridning, mörk choklad och klassisk musik. Varken mer eller mindre.
Eller jo! Johan Johanssons guldbrokadkostym gjorde mig glad i kroppen hela dagen i går. Blanserade upp Aschbergs vandrarkängor, gälla barnaskrik och alla vackra visor på det mest smakfulla sätt. Kan man sjunga Dan Andersson-visor i den dressen är man värd all respekt, inte sant va?!

Look at me, please

Storebror ser dig! Äh, glöm det.
I dag lever vi i ett samhälle där storebrors chefs lillebrors före detta grannes flickväns kusin ser dig! Och du gillar det - erkänn.

Via blogg, facebook-konto, twitter eller kanske till och med lociloci.com som är en ny tjänst där man loggar in, bjuder in sina kompisar, och sedan helt enkelt följer deras mobilchipsignaler för att se var de befinner sig. Sloganen lyder, rakt på sak; Håll koll på dina vänner (och dig själv).
Var med, hela tiden, var du än befinner dig. Vilken fest va?!
Fan vet om det inte är så att den ultimata lyckan är att leva i ett panopticon-samhälle där man kan känna sig iaktagen mest hela tiden.
Panopticon är en fängelsemodell som uppfanns 1758 av den engelske filosofen Jeremy Bentham. Genom att placera ett högt torn, som var möjligt att se ut från men inte in genom, i mitten av fängelsegården skulle de intagna alltid känna sig övervakade.
I mitten av 1700-talet var det här alltså något man fruktade, något man INTE ville skulle hända.
Jag skulle vilja se någon från 2000-talet sätta sig ner och förklara idén bakom en dokusåpa som exempelvis Big Brother för en fånge i ett panopticonfängelse.
”Jo, alltså. Det går till som så att vi bland tusentals sökande sållar ut ett gäng människor som ska leva inlåsta på begränsad yta ständigt övervakade av kameror. Visst serru, det är det nya svarta. Folk älskar det!”

I övrigt, snöslask som rör sig horisontellt utanför fönstret, kaffe i gigantisk temugg och Crooked Fingers Dignity and Shame på repeat.
Som Tindersticks på gott humör, nästan i alla fall.

Vojne vojne

I går drack vi vin. Lina och jag. Uppenbarligen är vi pinsamt otränade i denna ädla konst. För Linas del finns det förmildrande omständigheter. Som att hon har "givit liv" (fast inte på det här otroligt enerverande lattemorsa-sättet där barnvagnar som kostar mer än min smutsröda bil tvingar folk att kasta sig ner från trottoarerna för HÄR GÅR MINSANN NÅGON SOM HAR GIVIT LIV, sån är hon absolut inte) och inte konsumerat alkoholhaltiga drycker på en stund.

Själv däremot... Jag kan inte hitta en enda förmildrande omständighet som skulle göra det okej att bli packad på två glas vin och tycka att det är en utmärkt idé att vandra hem och fotografera sitt eget svalj - i sin egen hallspegel. Om inte annat borde det vara ett wake up call om att det är läge att träna in en ny fotomin. Snarast.

I Västervik har man pimpat upp den gamla moralkaksstinna barnberättelsen Kejsarens nya kläder ett snäpp och skyltar för Kejsarens nya modevisning. Lätt och luftigt.

En gåva...

I dag har Ellen inte haft fullt lika mycket att göra på jobbet...

Malmö i mitt hjärta i Västervik

Vårsol, såpadoft och linsgryta på spisen. Dammråttorna dansar jitterbugg i hörnen och har alldeles för roligt för att jag ska ha hjärta att städa ut dem - än på någon timme i alla fall.
Allt känns fruktansvärt Malmö och det riktigt värker i hjärtat av saknad.
Jag vill ha Amiralsgatan utanför fönstret, 3,40 i takhöjd och en balkong som är alldeles överfull av kuddar - ett litet vuxenbollhav för semi-intellektuella indienördar som vi byggde med stor förtjusning och utan en tanke på att det regnar ibland.
Ur stereon strömmar malmömusik, alltså musik som gör att jag tänker på Malmö och som i de flesta fall inte har den minsta koppling till Tambourinestudion.

Mjukstartat med The Go-Betweens, en kort sväng via Costello och sen rakt på Mermaid Avenue, det fantastiska samarbetet mellan Billy Bragg och Wilco när de tolkar Woody Guthrie.

Lycka, helt enkelt.

kaffefläckar utan vägsalt

I dag hade Ellen väldigt mycket att göra. Det hade inte jag. Jag skapade arbete åt mig själv genom att leka naturfotograf och klä ut mig till en halvsunkig kaffemugg för att få bilder av Ellen i hennes naturliga miljö. Hon kastade ingen snusdosa på mig så uppdraget får anses utfört med bravur.

I övrigt har jag filat tänderna hela dagen för att kunna bita en Vägverketgubbet i benet om tillfälle skulle ges.

När världens bästa Anna sätter sig i bilen (med lågtgående hund i bagaget och magen milt pressad mot ratten - föreställer jag mig i alla fall...) för att göra mig sällskap i Västervik för en dag så vill man INTE att det a) ska snöa och b) vägarna ska förbli osaltade och oskrapade.

Damn it.

Friskt vågat att i alla fall ta det till Rockneby modiga höggravida kvinna.

I stället för höggravid vän fick jag storslaget sällskap av tvåbarnmamma. Vet inte varför min omgivning har drabbats av storhetsvansinne och (samstämt) börjat avla fram små miniversioner av sig själva. Det är väl precis som axelvaddarna något som ligger i tiden.

Det allra roligaste är att Lina är stissig för att få chefsjobb. Herregud, hade jag lyckats hålla koll på två kids hela dagarna hade en tidningsredaktion känts som en piece of cake...

Fabio saves our sunday

Bakfyllan tilltar, vrålar som en tiger och vägrar låta sig tämjas ens med en väldans flådig fjäskfrukost vid halvtrehugget. Attans. Men vi härdar ut. Dricker svagt kaffe, gnäller över huvudvärk, drömmer om lösgodis och försöker motivera någon slags utomhusaktivtet.
Fram till dess att motivationen infinner sig googlar vi fabio + bird och skrattar i gång huvudvärken igen.
Att master-lover himself har lyckats döda en gås, genom att åka på den med en berg-och-dalbanevagn är dagens källa till glädje.
Även om vi förstås sörjer gåsen.

Livets glada. Helt enkelt.

Visst serru! Om inte annat så SER Västervik i alla fall ut att ha världens tuffaste skärgårdsbåtar.
I dag har varit en glädjens dag. Lite oklart varför. Men jag kan ge mig fan på att det har något med våren att göra.

Det skulle också kunna bero på det käcka pressmeddelandet som skickades till redaktionen i dag klockan 15.35. Av hänsyn till de inblandade och den ohyggligt sarkastiska tonen i det här blogginlägget får både församling och solist vara anonyma.

"I X Kyrka lördagen den 21 mars 2009 kl. 18, blir det fljötkonsert med X som solist under rubriken "Med pipan i mun, och solsken i blick". Programmet innehåller mängder av både flöjter och flöjtmusik från medeltid till nutid. Flöjter från 10 cm till 210 cm visas upp.

Konsertmingel börjar kl. 17.35."

SÅ många godbitar. Rubriken med pipan i munnen och solsken i blick. Klockers redan där. Men. Det. Bästa. 25 minuter avsatta för konsertmingel, innan en flöjtkonsert. Priceless.

Jag får nog passa på att gotta mig i dag. Enligt Aftonbladets horoskop har jag ingen som helst anledning att stiga ur sängen i morgon.

" Torsdagen blir troligen helt händelselös. Den ena vardagsuppgiften avlöser den andra, i lugn och ro."

Vilken tur att det var så grymt bra i Göteborg då...

Min hjälte!

Tröttheten vägras jagas i väg ens med kaffe. Helgens Göteborgsutflykt i kombination med måndagsrödvin med bästa Karl efter en fight club-upplevelse i övergiven träninglokal med tre goda vänner och housepump i öronen tar ut sin rätt.

Men vad gör väl det?!

MacGyver är på väg att bli långfilm!
Mannen med hockeyfrissen som kunde bygga en helikoper av glasspinnar och tuggummi och spränga knarkfabriker med munvatten och småsten var länge en av mina absoluta favoritpersoner. Alla kategorier.
Frågan är bara om Richard Dean Anderson kommer att vara back in business. Det var ju ett tag sedan det begav sig för 80-tals ikonen var superingengören.
I dag har han avancerat till high-tech i Stargate Atlantis.

Till turistbyrån i Västervik

Som relativt nyinflyttad är det ett par saker jag tycker att ni borde lyfta fram. Jag är genuint ointresserad av huruvida ni har okej barnomsorg eller inte. Inte heller bryr jag mig nämnvärt om att Stefan Edberg råkar vara född här. Istället det framförallt tre saker som är viktiga för mig när jag berättar om min at the moment hemort för folk i min närhet.

Maten

Hälften av varje med wäk. Det finns en anledning till att Martin Kellerman har gjort en humorstripp av det västervikiska köket. Det här är bara en av dem.

Människorna

Spikklubba på polisstationen i Gamleby. Ett trivsamt vapen att använda i gatustrid i centrala Gamleby, god räckvidd och stor rörelsefrihet. Kent Agent har dessutom utnämnt Överum till Tjuvarnas Paradis. Sug på den du Baldenäs!

Kulturen

Att Västervik har ett rörligt uteliv lät ju bra i teorin. I praktiken är det inte riktigt lika mycket stoj och gamman.

Budapest vs Westbay

Det snöar ute. Blöt grågegga som slits mellan sadistvinter och blyg vår. Inte minsta tillstymmelse till utmattningssyndrom på jobbet.
Inte konstigt att man längtar bort. Jag vill till Sziget i sommar!
12 scener på en ö i Donau. Kan det bli bättre?!
Biljetter som kostar lika mycket som en tvådagarsfestival i Sverige. 2005 var barfotadans, tårar i ögon till Nick Cave, alldeles för många fransmän och halmstadbrudar i ett tält, Yann Tiersen på en utomhusscen medan vi låg på en kulle och tittade på stjärnorna, gigantiska mojitos, ungerska grannar med hemodlat och galet mycket bra musik.

Nästan som Västervik alltså. Förutom barfotadans, tårar i ögon till Nick Cave, alldeles för många fransmän och halmstadbrudar i ett tält, Yann Tiersen på en utomhusscen medan vi låg på en kulle och tittade på stjärnorna, gigantiska mojitos, ungerska grannar med hemodlat och galet mycket bra musik alltså.

8 mars

Kvinnodag. Vilken fest.
Vaknar till DNs firande med världens kalas i söndagsbilagan vi har speedskidrottningar, mat i massor av generationer och det faktum att det är kvinnorna i familjen som bestämmer var semestern ska firas. Yippie-kay-ey mf...
I nyhetsdelen finns en mindre upplyftande blänkaren om att den tjetjenska presidenten inte kan klassas som fullblodsfeminist. De sex kvinnor som hedersmördades i november förra året får ingen stöd från presidenten, tvärt om.
"De hade undermålig moral och blev rätteligen dödade av sina manliga släktningar"
Bara så.

Att hacka på Barbie i det läget känns som att slå in öppna dörrar, men va fan. Konsekvens är överskattat.

Idrottsglädje

I går var det veteranhockey i stan... Det enda mantrat som gamle målvakten mumlade om och om igen var "ingen tunnel, ingen tunnel, ingen tunnel". Det gick så där kan man väl säga...
Desto roligare att vakna upp på lördagsmorgonen och kasta sig i väg till bowlinghallen för att få se hjältarna i handikapplaget Team Tiger knocka käglor. Så vansinnigt mycket glädje.

Fast allra roligast hade min tokförkylda syster. Jag berättade hänfört om morgonens aktiviteter med handikappbowling för snorande yster som förvånat bryter in "Men hur handikappad behövde man vara för att vara med då?"

Nä alltså, jag spelade inte.

En bra helg...

Goda vänner med glasögon.

Det är jag till vänster!

Höggravid och med mellanstor hund under armen. Träning när det är som bäst.

Hajtänder!