- Vi är här nu...

... och det med besked.
Den heliga treenigheten, mor, far och verktygslåda, dundrade in på lördagmorgonen.
Det har kastats, köpts nytt, skruvats, återvunnits, kramats och druckits vin och kaffe.

En bra helg tror jag det kallas. 90-talet i form av takfläkt fick vika hädan...
... trasiga saker vilar nu saligt i återvinningscontainrar...

... okej då, lite 90-tal fick vara kvar, fylld zucchini - bara för att hedra takfläkten... Vi gillar't helt enkelt.

Tusen tack världens bästa MOP!

Och precis just precis NU spurtade Johan Olsson hem en bronspeng i femmilen. 11 medaljer blev facit för Suecia under vinterhysterin 2010, det var väl fint.

Välkommen till Kstad mor och far!

Fredag. Det är fint det.
Mina envisa föräldrar sitter i detta nu och plogar sig mot Värmland. Ett Värmland som bågnar under 2 månader snö som inte ens Solas leende kan tina.
Nu ska lägenhet, jobb och tja, Karlstad förevisas.
Under lunchen pratades om vad man måste se under en Karlstadvisit.
Luttrade värmlänningar högg sönder varandras förslag och enades tillslut om: Ingenting.
Jag tror vi kan bättre än så.
Värmlands Museum till exempel, det blir rock n' roll det!

- Oj, är du SÅ gammal. Det hade jag aldrig gissat!

Så sitter man där, i Katrineholm av alla ställen, och känner sig alldeles för gammal och alldeles för ung - samtidigt.
Jag trotsade SNÖKAOSET, en charmerande nonchalant resetjänsteman bokade en resa och sa "tja, fram kommer du ju, har du tur blir det redan i dag". Med detta halva löfte kämpade vi oss fram. Förseningarna hakar i varandra och alla byten funkar som de ska eftersom alla tåg är försenade. Men så, Katrineholm.
Där tar det stopp. Min nyfunna resvän Ellen och jag letar upp ett fik, turas om att springa och kolla nya förseningar, dricka alldeles för mycket kaffe och prata om allt från småstadsliv till resor.
Så pratar vi ålder. Så upptäcker vi en nätt liten ålderskillnad på 13 år.

Snart 30 och här sitter jag och har fantastiskt roligt med en 16-årig gymnasietjej från Högsby. Borde jag egentligen ha någon form av barn käck hängande på höften, bara för att signalera hur gammal jag är? Borde jag tycka att det är lite fränt (för att använda ett ord som var tufft när jag var barn...)att jag verkar vara ... 20?!

Nä. Jag tycker om att kunna träffa en människa och ha en himla massa saker att prata om, trots att man aldrig har setts innan och aldrig mer kommer att ses. Fint så.

Nu tittas det på damhockey på Länsmansgatan, mer av princip än något annat.

Tågåkning vs vinter

SJ ställer in varenda tågelände på sträckan Gbg-Stockholm. SJ ersätter inte ens inställda tåg med buss. SJ låter mig lösa in min oombokningsbara biljett. SJ låter mig göra det över telefon och säger "Ja, stanna i Kalmar istället för att åka till Katrineholm och bli sittande där över natten."

SJ-CHOCK.

Så, insnöad på den vita ön går jag långpromenad, läser deckare, klappar katter tills pälsen sprakar av elektricitet och sorterar gamla papper.

Förbannar mig själv lite för att jag aldrig knyter ihop tankarna. Till Öland har jag tex med mig ipod, men ingen sladd. Kamera, men ingen kortläsare.
Hade jag haft det hade jag gjort en visuell bjudning på världens godaste kroppkakor, på kattpensionärerna och på modellande barn med attityd.

Hittade den här gamla rackarn i en låda, San Pancraio, en tjusig helgonbild jag köpt på någon marknad i Madrid. Antagligen i början av spanienvistelsen, innan min spanska var något vidare. Jag trodde kanske att killen med glorian käckt på svaj, den förstående blicken och utsträckta handen var helgon specialiserat på tja, studier, kunskap, vishet i största allmänhet.

No no, San Pancraio är skyddshelgon över något så konkret som Bukspottkörteln. Himla fint.

St Bukspottkörtel

Hittade gamla blandbandslistor också. Det här måste vara från 2003 (handskrivet med röd tusch, märk med A och den originella titeln Soft Summertape! som måste tagit evigheter att komma på...) och jodå snart sju år senare är det fortfarande fantastiskt:

Moneybrother - Reconsider me

Don Lennon - Gay fun

Mando Diao - Sheepdog

Elvis Presley - In the ghetto

Billy Bragg - A new England

Florence Valentin - Haninge Punks

Bright Eyes - Lover I don't have to love

Detroit Cobras - Ya ya ya

Laakso - Long beach

Magnetic Fields - A chicken with it's head cut off

Patti Smith - Gloria

Shout out louds - 100°

Elvis Costello - Watching the detectives

Tindersticks - Travelling light

Lilla Bakåtsträvaren framstår som ett högst passande indiannamn i dag.

Öland

... det är allt lite magiskt det.
Saker och ting som på avstånd från Öland kan verka stora, svåra, tunga, jobbiga och i största allmänhet oklara blir helt plötsligt hanterbara. Det blir lite enklare helt enkelt.
Lite enklare, lite självklarare, lite tryggare. Jag ÄR en hemmakatt. Jag kan bo mig runt halva Sverige och dela av Europa, så länge jag får ha min trygghet. Min självklarhet som kommer av att här finns människor som jag har känt sedan tonåren. Som vet vem, hur och varför man är utan att man behöver förklara, presentera och be att få vara med.
Ett sådan nät tar tid att tråckla ihop. En uppväxt ungefär.

Sju och en halv timme tog det hem, Karlstad - Kalmar via GÖTEBORG. SJ-logik frammanad av de allra skarpaste hjärnorna...

Men, jag hade tid att bli förälskad i ord. Slukade Rytmen i blodet av Jeff Noon mellan Göteborg och Växjö. Blev förälskad, förhäxad och fick välbehagsrysningar av rockpoesin. Han beskriver en skabbig katt som ett rökmoln på rymmen, cigarettrullning som fängelseorigami och beskriver känslan av dagen-efter klubb genom att förklara att golvet var så klibbigt att det kändes som om man hade kunnat fortsätta uppför väggarna.
Jag läser och känner hur gåshuden beror mer på orden än på den vinande snön utanför tågfönstret. Fy så fint!

Grävskopor...

och kameraväskor går så där bra ihop. I alla fall om grävskopan är centimeter från att befinna sig OVANPÅ kameraväskan. Men en snabb rusch räddades nämna väska från nämnda monstermaskin och jag återgick till att plåta arkoeologiska utgrävningar.
Har jag sagt att jag tycker om mitt jobb?
Det gör jag. Och så har vi flyttat in, lycka tror jag det kallas. Tusen tack för fininflyttningskalas!

Vi har en knapp för panik på mitt jobb...

... eländesmåndagar (som av någon anledning ofta inträffar efter extra bra helger) som den här känns det lite skönt att veta att den finns där.

Söndag...

kaffe, DN Söndag, P1 ur röda Luxorradion, ett berg av rödvinsfläckade glas på diskbänken, en liten vinseghet i kroppen som behöver bli behandlad med viss respekt för att inte mutera till djävulusisk bakfylla, fininflyttningspresenter från fantastiska vänner.
I detta nu seglar wienerbröden upp på en temporär förstaplats över Mest Uppskattade Inflyttningspresenter, om ungefär fem minuter har se dunsat ned igen och lämnar wienerbrödsskorv och en sötsliskig smak efter sig. I kategorin Mest OTIPPADE Inflyttningspresenter är wienerbröden svårslagna.

Jodå, söndag sitter fint i dag.

Tack för i går allihop, nu är vi inflyttade på riktigt. Vin i kopp, det är grejer det. Fast inte i dag...

Och i dag är det alla hjärtans dag, i dag är det redan tre år sedan Kattis och jag satte oss på ett plan till Bukarest för fyra viktiga månader i Rumänien. TRE år sen!
Hjälp.
2010 firar vi alla hjärtans dag med att peka finger åt tragiskt pastelliga kort med ledsna nallar som håller hjärtan i sina fula labbar. Istället kollar vi på En Cellsam Historia, om hjärtat.

Hej mitt vinterland

Det är inte sånt här väder i dag. Det är bara ljug. I lördags däremot, då var det fint vid Vänerns strand. Jag skuttade runt i snön som en glad fem-åring och knäppte vykortsbilder medan reportern satt parkerad i bilen och lyssnade på radio med sitsvärmen i gång för fullt.
Fint var det i alla fall. Vinter på ett bra sätt.
Även om februari börjar mynna ut i en Menherregud!Hurlängekandetegentligenhållapå?!-känsla.

Det här gör jag i dag.

Jag dammar. Lägger lite oskärpa och dammar ännu mer. Tänker på skillnaden mellan bilder som ska tryckas på tidningspapper och bilder som ska hålla för 1x2 m. Tänker på hur stort det där dammkornet, som på skärmen bara är en mm-irritation, kommer att bli på en 2 metersbild. Suckar och dammar lite till...

Visst borde man väl egentligen använda internetutrymme för att kommentera världsläget? Tycka till om Sveriges vara eller inte vara i Afganistan, om att Janukovitj slog spillrorna av orangea revolutionen i valet i Ukraina och om Bengt Westerbergs lön, sorry arvode.
Visst borde man.

Disney on ice...

... är givetvis en succé och visst står jag glatt och stampar takten till Elvis-låtar och knäpper för fullt under den isvassa showen med proffsljus och proffsåkare.
Men, jag kan ändå inte låta bli att fundera på hur de kunde veta. Att det skulle funka alltså. Vem fan knäckte idéen?! Vem var galen nog att lägga ihop konståkning, disneystories och skumgummidräkter och få det till plus på kontot?!

Vi mötte konkurrenten (lagd till vänster i bild för att allt ska vara rätt och riktigt) också. Han gillade läget. På NWT nöjer vi oss med att le inombords. Någon måtta får det väl vara.

Och nu. Ledig måndag! Men innan det hem till Den Sömnige för att se om han piggnat till efter att ha blivit bryskt väckt på söndagsmorgonen...

Notera det käcka nackhåret, och exakt samma förorättade uttryck som vår gamla katt på Öland när han blivit väckt innan han sovit sina 12 h i sträck.

Joråsåatt...

... det är som de säger, 29 är minsann ingen ålder på en häst.

Det finaste med att fylla år ÄR att bli lite extra påmind om hur bra människor som finns runt omkring.
Sambosar som gömmer presenter i köket. Arbetskamrater som chokladpresenter. Konkurrenter som dyker upp på snöstormsbandy med kardemummabulle med födelsedagsljus i. Det obligatoriska klipp-och-klistra-kortet från MammaOPappa (fruktansvärt fint - det slår inte riktigt året när ni skrev mitt namn med konservburkar i en snödriva och plåtade av och printade ut - men ambitionsnivån är fortfarande på topp!)
Och fingratulationer. Hade det inte varit för att man blir äldre varje gång man fyller hade jag kunnat tänka mig att göra det oftare.

I går var det hockey, fy så trevligt det är. Om det inte var för det dära intemissaensekundskickabilderpårättkilledirekt-hetsen så hade det varit en picknick i goda vänenrs lag rakt av.
Nu är det ju inte så. I går var en dag med full uppvaktning i fotobåset. Puck, klubbor och spelare skulle prompt knö sig in hos oss. Efter att ha fått en dragning av Kåbergs klubba i huvudet tog jag ett djupt andetag och sände en tacksam tanke till hockeyförbundet som rekomenderar oss att ha hjälm på oss och till FBK som ser till att det finns lånehjälmar att skruda sig i.

Titt. Den heliga treenigheten, målvakt, anfallare och puck. Det är så det ska vara säger han Erik Mårtensson. Det skulle läggas mer straffar i hockey...

Helena skickade en kontring på mig i full fotomundering. (komplett med vinterjacka, termobyxa, gore-tex doja och hmm... världens minsta kamerahus på en pinne. Fint så.) Vi är väl ganska överens om att Dagens Out fit för fotografer aldrig kommer att dra någon jättepublik från de övriga modebloggarna... Variation är vi lite snåla med kan medges.

Frågor på det?

Hipp!

Födelsedag. Ska det vara något det?
Jo, visst ska det vara det.
En bra födelsedag är frukost på sängen, finast outfit på stan och att komma på hur många fantastiskt fina människor man känner.
Morgondagens födelsedag har inte riktigt potential för en top notch. martin har packat ihop och dragit till Oschlo över dagen. Men, inte är jag bitter för det. Jag byter gärna uppvaknandet i en björnkram och födelsedagsfrukostbricka med levande ljus mot en morgon i ensamhet. klockan åtta får jag dessutom finbesök. En fejkelektriker ska se över våra popcornsäkringar. Tror jag ska tvinga honom att dricka födelsedagskaffe med mig. Elektriker-Sven-Olof kommer säkert att uppskatta det.
Och, den där frukostbrickan var nog ändå en dum idé. Kombinationen Martin Hammar och levande ljus i arla morgonstund är ungefär lika missmatchat som kattungar och motorvägar.

Fin-förmiddag på museet. Att ha ett jobb där man kan klä sig som man vill, ha klänning om andan faller på, är FANTASTISKT. När jag väl kommit hem från förmiddagsjobbet tar det fem minuter att krypa i dagspressuniformen dvs redo för ALLT.

Här visar Helena (förutom glatt humör och tydliga konståkningsanlag) da dresscode:



Gore-tex-kängor med filtsula och REJÄLA raggsockar.
Långkalsong (det antar jag eftersom ajg själv frös aset av mig trots att jag hade kalasbyxan på)
Jeans
Tjock vinterfodrad, vattenavstötande vinterjacka försedd med rejäla fickor
Halsduk att dra upp över öronen när repotern kontrar med att gå in i värmestugan
Vantar, gärna dubbla par
Ryggsäck att släpa med sig extra everything och lite annat i, bla;
Kamera

Hepp!

Ja!

Malmö.
Rödvin. Vänner. Gåshud av lycka. Lika löjligt nykär som vanligt och en helt ljuvlig atmosfär.
Jag tycker om Malmö. Jag tror att Malmö tycker om mig. Eller också är stan bara lite smickrad över att jag är tokförälskad i den. Jag förlåter allt ifrån snöstormar till rivande bakismorgonar och måndagskänslan blir liksom ändå ganska bra efter en helhelg i Malmö med Martin.
Fint så.