Nu tömmer vi isladorna..

... och inser att vi borde vänta lite med att kliva ut på fotbollsplanerna...
Det mjuka ljudet av klafsande fotbollsskor mot konstgräs, hamrande vattendroppar på objektivet och vassa paraplyförsedda åskådare kan jag väl egentligen klara mig utan en liten stund till.
När målvakten får klafsa genom gyttjepölar/klättra över snövallar för att hämta boll - då är det för tidigt för fossball.
Frågor på det?

I dag har jag första gången blivit niad.
"Arbetar Ni här?"
Stort, fint - fascinerande att träffa en farbror som talade så att Versalen hördes.
Och så lite lite obehagligt. Det där ohörbara Unga fröken hängde kvar bara aningen för länge i luften.

Hockeybloggen...

...hade jag nog aldrig gjort succé med. Speciellt inte nu efter bortaförlust mot Skellefteå.
Men. I dag gör vi en specialare. Enjoy. Exklusivt från NWT.

Live: SAIK-FBK period 1 1-0

03.00 Nä va fan?! MÅL?!

16.03 Äh, det här går aldrig!

Live: SAIK-FBK period 2 1-1
05.24 Men gud, men gud...

14.03 Mål. Sådär, nu blir det match.

Live:SAIK-FBK period 3 2-1

08.46 MÅL. Fan.

14.06 Nä.

19.57 Nähä.

Perspektiv

När det har blivit Dåliga Kort i Tidninga', då kommer jag hem som Lilla Åskmolnet.

Vresig, otrevlig och med den där molande känslan av fyfansåvärdelösjagär.

Men.

Efter en kopp te, totalt oförstående från Martin som glatt säger att "då vet du ju hur du inte ska göra nästa gång" och slutet på Tillsammans är man mindre ensam inser jag hur dum jag är.

Det görs inte speciellt många spännande filmer om prestationsångest (även om det skrivs ganska många böcker om det - ofta av människor i 30-års åldern som Jobbar Med Media, märkligt det där). De spännande filmerna handlar om livet å döden å kärleken.

Det där som verkligen är på riktigt.

Det är sånt som Martin vet sen gammalt. Himla tur för mig det.

Rapport från en skurhink...

Foto: Martin Hammar

... eller En väldigt fin söndag.

Vi rundar av med lite musik och laddar för måndag nu.

Sport och fritid

Hem från jobbet. Lite mat, lite promenad, lite disk, lite Antikrundan (jo, så är det) - och så lite efterlängtande sociala medier.
Att ha praktikant på jobbet innebär att vara Snäll, Pedagogisk, Effektiv och Disciplinerad.
Jo, visst låter det som en klockren beskrivning av Lisa Olaison...?!

Att ha praktikant på jobbet innebär att ge fan i att kolla privatmailen, slänga ut en statusrad på Facebook, kasta ett öga på en blogg, boka en träningstid och lite sånt där.
Att ha praktikant innebär att låtsas som att man visst vet vad man pysslar. In absurdum. Till och med när ett blixtaggregat börjar blixtra och ryka lite när man står mitt i konstsalen på Värmlands Museum, omgiven av ovärderligheter...

Det är väl så det SKA vara. Egentligen. Minus det där med potentiell eldsvåda då.

Blocket bjuder på finhumor i dag. Och visst, i sak är det väl inget fel i annonsen.

Toppform?

På med linne, snöra skorna, vindjacka, gatlyktssken i ansiktet och asfalt under fötterna. Djupa andetag och hörlurarna inborrade i öronen. Svett och ömma muskler. Det är det enda som hjälper mot humör som är lika muntert som våren är tidig.
Och som det hjälper sen!



Vuxenlivet smyger sig så sakta på. Folk skaffar barn, gifter sig och köper stugor ute på landet. Jag har praktikant på jobbet, det är ju en bit på vägen i alla fall.

Gimme some lovin'

Martin på väg hem. Det firar vi så här:

Helgen

Lördag.

Söndag

Andra guldkorn i hälja: Man vet att man kanske inte har en given framtid som barnfotograf när föräldrarna i fråga ringer och tackar så hemskt mycket men passar på att fråga om man har några bilder där barnet ser "lite mindre galet ut".

För övrigt tycker jag att det är dags för min man att sluta vara rockstjärna och komma hem och laga TV:n. Så fort det kommer till kablar etc är allting som ens avlägset påminner om jämställdhet helt borta. Mitt teknikintresse kan med stor välvilja beskrivas som ... mildt.

I need you now babe!

En bonus som jag hittade efter snabbgooglande (jag väljer att bortse från det djupt tragiska i att ensam i soffan googla på min man, gör det ni också vet jag...)
Det här är bara helt sanslöst roligt. Helt plötsligt förstår jag varför Martin repar så mycket.

Så glatt, så otroligt glatt.

Tahonga bar

Jag läser på Värmlands vassaste nöjessida (metahumor ÄR roligt, basta ) att Alex Chilton är död. Grundare av fantastiska Big Star och dessutom med i Box Tops som gjort The Letter.

Och vet ni, det räcker med de där fyra snustorra trummslagen, sen är jag där. Vid ett groteskt stort och dessutom genomskinligt piano där den stackars pianisten tvingas slåss med frånskilda trebarnsmorsor som druckit för många Gröna Hissen, med indiekids som snubblar på oknutna Converseskosnören och sina egna berusade fötter, med köpetöser (skånska för..?) som förenar nytta med nöje och med affärssnubbarna som önskar att de kunde knyta slipsen runt huvudet och bara "go bananas" (som en äldre herre uttryckte det i dag).
Tahonga.

Wikipedia säger så här:
Tahonga Bar skiljde sig från det övriga utbudet genom att ha öppet sent (vid stängningen fram till klockan 4.00) utan att vara ett renodlat diskotek med ungdomlig prägel. Istället erbjöd Tahonga Bar pianospel live, en diger drinklista och troligen Malmö nöjeslivs mest blandade och färgstarka gästklientel.

Tahonga, med zebramönstrade soffor, världens minsta och sämst koreograferade dansgolv, ett lika hoppfullt som skrämmade bevis för att det naturliga urvalet visst kan trotsas - bara alla har fått tillräckligt många öl i och över sig - och det mest fantastiska sätt av avsluta en afton i Malmö. Med armbågar som halkar av det genomskinliga pianot till tonerna av The Letter.

Fredag kväll efter genomsvettig löprunda, långbad tillsammans med våta papperstrimlor av DN och Bon, transbärsjuice och en dokumentär om fantastiska Sindy Sherman känns... fint. Det rundar vi av med en öl och lite brudsnack.
Att leva i 120 är alltid mycket bättre än att inte göra det.

Lika som bär

I går föll det på plats. Varför jag hade överseende med fusksyntfrissen och den framsminkade rådjurslooken under lördagens schlagerschlag.

Unstoppable låter ju för tusan exakt som Madness' lysande lilla skapärla från -82.

Retro, det är visst grejen det.

Martin är i eh... Tyskland. Igen.

Här. Bland annat.

Av någon märklig anledning är långtborta-spelningarna exakt synkade med mina dippar aka tant-pms. Himla praktiskt för honom.

Och världens bästa måmå fyller i dag!

Hipp hipp hurra hurra hurra hurra!

När jag vaknade i dag

... trodde jag att jag skulle gå och klippa mig och ha en allmän soft dag med krukväxtvård och barnbilder - som skulle gjorts i går.
Jag trodde inte att jag skulle stå face to face med herr statsminister.

Tänk så fel man kan ha.

Vann rätt låt?

Martin är i Tyskland (som den dåliga människa jag är minns jag inte riktigt VAR i Tyskland, bara Tyskland tydligen) med själaskaksexpressen. Det spelas musik och liggs inte med tyskor.

Fint så.

Men, på hemmafronten är det inte lika muntert.

Jag. Har. Tråkigt.

At somna själv. Vakna själv. Att se på Disneydags kl 9.00 en söndagsmorgon själv. Att duka frukostbord till sig själv.

För mindre än ett halvår sen var det vardagsmat. Men gudars så snabbt det går att vänja sig.

Nu vill jag ha skägg och trötta men fina ögon på andra sidan frukostbordet för att allt ska kännas riktigt bra. Bad och mer fantasyböcker är det enda rätta för att fördriva resten av helgen.

Efter tre och en halv månad med garderobsavsaknad AKA spontanförvaring av kläder i och utanför fem enorma resväskor och ikeabags var det äntligen dags för ta-da:

THE linneskåp från Bodafors! Ibland kan kärlek helt enkelt vara 1,8 m med rundade hörn.

Tack tack fina föräldrarna.

Och så, om rätt låt vann?

Fin röst och fina skor. Det blir nog bra det här det.

Det är fint nu.

Måmå

Den där känslan som inte är hemlängtan, men ganska nära. Den där känslan av att man vet att det finns något någon annanstans som är så där fruktansvärt himla bra att man bara får välbehagsrysningar över hela armarna. Trygghet som gör att man vågar kasta sig i väg på vad som helst, var som helst, eftersom man vet att det alltid finns något att komma tillbaka till.

Enochenhalvtimmes telefonsessions, hemstickade sockor på fötterna och en uppdatering om vad kattrackarna har haft för sig sen sist ger mig precis den känslan.

Världens finaste måmå (som är ganska restriktiv med fotoögonblicken, naturfotoprincipen råder - hade jag kunnat klä ut mig till en kroppkaka eller en strumpsticka hade jag fått fler chanser...) och världens bästa pensionärskatta är delar av den där känslan.

Glatt och oglatt 8 mars

Internationella kvinnodagen.
Hipp hipp hora...?
Som vanligt uppmärksammas kvinnodagen genom fokus på orättvisorna. Det har pratats om det faktum att internatinella kvinnodagen har funnits i det kollektiva (eh...?) medvetandet i 100 år.
Japp det är sant.
Och det är FORTFARANDE inte JÄMSTÄLLT.
Oh yes, det är också sant.
Visst blir man lite trött. Jag menar, folk är folk och fä är fä och sen är det väl inte mer med det. Lika lön för lika arbete, denna noppiga gamla tröja som vi fortfarande måste dra på oss. Kom igen nu, det är ju självklart.
Men jag blir även lite matt av helt andra anledningar. I dag har det jublats över att en kvinna äntligen vunnit en Oscar för bästa regi. Victory över gubbväldet! Yii-haa!

Det är väl när det sätts i relation till saker som, tja kanske valet i Irak som jag blir lite matt. Att en kvinna vinner en regi-Oscar känns inte som någon fantastisk seger för mänskligheten när folk blir ihjälbombade för att de går och röstar.
Nä, jag vet. Man kan inte jämföra så. Fast visst är det svårt att låta bli...

Men, inget gnäll nu. Det här gör mig glad; Magasin Vera, av och för smarta brudar som satsar mer på självkänsla och bra läsning än trender och HurdufångarHonom-tips. Precis så som alla tjejmagasin BORDE vara.
Hipp hipp hurra för Sara som har dragit hela projektet i land.



Det är så att man blir riktigt jävla stolt över att vara brud - och över att vara med på ett litet hörn av Magasin Vera.

KAK-nytt...

känns fint att hitta i gymmet i Karlstad. Det där gymmet dit biffarna går och lyfter hästar och bilar, eller i alla fall saker som väger ungefär lika mycket som hästar och bilar.

Jag tänker mig att de lyfter vikter motsvarande normalstor familjebil ett par gånger, sen sätter de sig ner och pratar lite om vad de ska baka när de kommer hem, vems tur det är att dela med sig av sin surdeg eller kanske om man kan byta ut vetemjuölet mot dinkel eller möjligen råg.

Min magkänsla var helt åt helvete. KAK (Karlstad Atlet Klubb) ägnar sig inte åt receptbyten utan istället åt att fostra pojkar med ben som trädstammar och en märklig dragning åt tunga saker och små brottardräkter.

Det ser lite grann ut som en offentlig avrättning. Det är det inte. Det är guldstrid i styrkelyft. Märkligt det där.

Nu tar jag hälja, tant Lisa blev nog trots allt aningen matt av att dansa loss på ett bord till Bob Log III i går när jag egentligen borde varit hemma och vilat mig inför söndagsjobb.

Gilla!

Jag tror att jag har fått en ny idol, så här lagom till 8 mars. Zinat Pirzadeh, owmajgåd vilken kvinna! Bortgift i hemlandet Iran vid 16-års ålder, strandad i iskalla Kiruna (vilket råkar vara den persiska pluralformen för penis) ett par år och numera sanslöst rolig underhållare, men där man får passa sig för att tugga sönder underläppen när skrattet plötsligt byts mot nattsvart "detkanintevarasant"-allvar. ALLA borde se och älska!

En fin jobblördag kan vi väl säga. Nu går vi på 30-års kalas och förundras över att folk vi känner bor i mexitegelvillor, på riktigt.

Och tänk va, att plastbandy kan framkalla så mycket känslor...

Och tror ni inte...

skärmdump från aretsbild.se

... att han gick och vann Årets Nyhetsbild, Sverige!

Fifan, det är riktigt bra det. Bug och bock och grattis i mängder till Hanson.

Själv åker jag på innebandy och handboll, fint ska det vara en fredagskväll.

Jag tänker att Hanson inte är speciellt avundsjuk på mig.

Oh well, vad är väl en bal på slottet...?

Puppy eyes...

Det blir en kort hockeysäsong i år. Det är ett som är säkert. Det hjälper inte att Kåberg med ondska i blicken kasar runt på vingliga vrister och kör både armbågar och klubbskaft i motståndarnas mjukdelar. Det hjälper inte att Samuelsson ser citronigare ut än någonsin och väser att nu är det slut på skojet för FBK.

I går stoppade Timrå bara upp ännu en jättesnus under läppen (och kastade med skamlöst god precision in de gamla i fotobåset) och körde över FBK så det stod härliga till.

Inga ledsna tjeckiska ögon i världen kunde ändra på det...

Men vet ni, det händer roliga saker också.

Som Årets Bild i afton i Örebro. Kollegan Anders Hanson är nominerad i finklassen Årets Nyhetsbild för en riktig dramabild, tagen på vårt lokala Konsum här på Norrstrand.

Heja Anders!

Kaffe. Pavement. Strålande Solsken. Smältdropp utanför fönstret. Lunchdate om en timme. Fortfarande bokrea. Känslan av att faktiskt vara ganska bra.

Det är bara att ta vara på det.

Hipp hipp hurra pappa!

Grattis allra allra finaste far!

Måndagsmys...

... är en grymt underskattad företeelse.
Måndagsmys med långfrukost, lägenhetspiff (att dammsuga upp borrmaskinssågspån, klassas som piffande i vårt hem), tvätt, vintersoppa, några rader i älskade fantasyböcker och en riktigt rejäl snöstorm utanför fönstret.

Det märkliga är att det är måndagsmys eftersom jag vet att 14.00 ska jag befinna mig på Det Stora Blå - för första gången på tre veckor.
Hade det inte varit för att det är NWT-vecka hade måndagsmysgöraingenting-dagen kvickt utvecklat sig till en hysterisk "Hjälp, här går jag runt och gör INGENTING"-dag.
Så lätt är det.

Jag tänker att jag borde bli bättre på att göra ingenting. Sen tänker jag att fan heller, det borde jag inte alls - jag borde helt enkelt se till att alltid ha något att göra.
Som att ha måndagsmys med långfrukost, lägenhetspiff (att dammsuga upp borrmaskinssågspån klassas faktiskt som piffande i vårt hem), tvätt, vintersoppa, några rader i älskade fantasyböcker och en riktigt rejäl snöstorm utanför fönstret till exempel...

Nu när tågKAOSET verkar vara på väg att ordna upp sig ställer blötsnön till med takras istället. Vintern har banne mig fått fler CHOCKrubriker än Tiger, nu väntar vi bara på den officiella ursäkten från Kung Bore...