rödbrokig lynchning

Att sitta på trappen till ett litet torp mitt ute på småländska landsbygden är GULD.
Grillning ute hos en tidigare jobbarkompis i hennes el- och vatten-lösa hem, spännande.
Medan elden falnade så att vi kunde lägga mat på grillen hörde vi hur det prasslade i gräset och helst plötsligt stod de bara där och stirrade på oss.
20 stycken.
Kor.

Jag har aldrig varit så glad åt att att vara vegetarian som just då. Hade det varit något annat än haloumiost på grillen vet jag inte vad den rödbrokiga lynchmobben hade kunnat hitta på...
Nu klarade vi oss undan med en svansviftning.

Reporter-David och jag har gjort en badvakt (aka livräddare i baywatch-röda shorts) ledsen idag. Att varken inide-reportern eller den onda fotografen skulle bli imponerade/attraherade av ordentligt ompysslade biceps var inte riktigt vad han hade räknat med.
Sånt är livet.

Arrrrrgh

Jag blir så arg att jag nästan får värkar!
Min klotrunda jobbarkompis Lina är på hugget. Som alltid. Kvinnan i fråga kan bli "upprörd" på att en stol står i vägen för hennes gravida mage, att bilen framför kör för långsamt, att personen vi ska intervjua är för omständig eller tja... i stort sätt vad som helst...
Här om veckan var vi på Kolmården. Lina, jag, Linas unge och Linas kille.
Gissa vem som var den felande länken?
Lina är kvinnan som står framför sin 16 månader gamle son och med bestämd röst förklarar att: Loke, om vi tappar bort varandra så ses vi utanför aphuset, okej?!
Samtidigt pekar hon ut på kartan var aphuset ligger.
Loke dreglade lite och såg ut att fatta läget.

Som tur var tappade vi inte bort varandra...

Nu ska här ätas sorbéglass.

söndag metalitteratur

Vaknar av åska, både utanför fönstret och i mitt huvud.
Kvavt, irriterat väder och bakfulla. En riktigt harlig söndagscoctail.
Nu har jag i alla fall överlevt hela dagen, sovit en timme i vilrummet och träffat världens mest fantastiska chilenska familj som alla är tennisfantatiker. Älskar att åka hem till folk, at tbli mottagen och att få gå på studiebesök i andras liv.
Nu drar jag mig måttligt för att åka hem till mitt eget kaos och börja städa fram hemtrevnad under vinflaskor och vinfläckade glas.
Men vad gör det, det är alltid lika kul att ha folk hemma. Helt plötsligt blir lägenheten ett hem, den existerar eftersom fler än jag vet att den finns. Det låter tragiskt, det är inte tragiskt.
Det är insocialisering i en ny stad, helt enkelt.
Det är också ett litet studiebesök - i en anna verklighet.
Ungefär som när jag läser deckare som utspelar sig i Sundsvall. Det handlar om Kulturmagasinet och trätrappan på Knaust. Norra berget och Nacksta. Jag följer med på gatorna och ser det framför mig. Som att kliva rakt in i boken.
Fast det blir aldrig lika häftigt som när jag läste Jungrukammaren, boken som utspelar sig i lägenheten som jag bodde i just då. Att sitta i de stora köksfönstren med spröjs, med en kaffekopp i knät, och läsa OM de stora köksfönstren med spröjs. Gåshud! Gåshud!
Att boken var rätt kass spelar ingen som helst roll.

Man kan inte ha roligt hela tiden...

En del dagar är mitt jobb en fest, som när vi förbereder oss för att fira tidningens politiske redaktör på hans 30-års dag. Han blev lika delar glad och förvånad. Vi upptäckte att nattchefen, kriminalreportern och nattfotografen arbetar bra på alla sätt och vis: Andra dagar är det lite mindre fest. Som när Jan Johansen spexar loss i slottsruinen: