Lycka är en barnbok!

Han är smart han, Hammar. Jag frågar snällt hur han mår, eftersom han har varit sjuk och så. "Det beror på..." svarar han.
"Vadå beror på?"
"Jo, alltså, det beror på varför du frågar. Om vi bara ska gå ner till stan eller dricka mer kaffe så mår jag bra. Om vi ska ut och vandra på Gränsö i flera timmar så mår jag kanske inte riktigt lika bra..."
Som sagt, det är en skarp hjärna jag har fallit för. Gud ske lov.
Och en fantastiskt bra hjärna som tänker ut jättebra födelsedagspresenter! När Sven Nordqvists vackravackravackra bok Var är min syster? trillade ur paktetet är jag nästan beredd att låta Hammar ligga kvar på soffan hela dagen.
Nästan.

Gunnebo - not the place to be

"Det är för tråkigt här, det finns ingenting här att göra."

Att bo i Gunnebo är minsann ingen fest menar 96-årige Per.
Det känns som att han vet vad han snackar om.
Inte lika trist som att bo i Gunnebo, men nästan, är att gå och räkna timmarna tills Martin Hammar anländer till Västervik. Jag vet vilken tid han kommer, jag vet var bussen/tåget stannar - men oddsen för att jag ska lyckas stå på rätt ställe VID RÄTT TID är ändock deprimerande låga. Om du frågar Martin Hammar allstå.

I går satt jag på ett trivsamt utskänkningsställe med ett glas rött i handen och diskuterade kommunalt VA eller ej med en gammal rörmokare som numera åker runt och säljer blandare.
Otippat är bara förnamnet.

Because we're worth it!

Jajamen! Nu är det gjort. Första flaskan, eller flaskorna för att vara korrekt, är knäckt och om allt går enligt planen blir det champagnekalas i V-vik en gång i månaden från och med nu.

Det är vi värda mitt i allt gråslask och dimma och tekniska nämnden som enda spännande att se fram emot under en tisdag som denna...

Hallå i Sjövik - den här är till dig!

Allt för säkerheten. Till vänster ser vi vår respektingivande krimreporter och till höger fotogurun Anders. Punkaren på Lennarts axel har ingenting alls med saken att göra.

Och lite grann i efterhand får jag passa på att gratulera Anders som är nominerad i Årets bild! Riktigt häftigt! Dessutom är tidigare jobbarkompisen Mattias med bland de nominerade och en tredje smålandsfotograf, Daniel Svensson, som också huserar på östkusten är också med. Det blir nästan minibuss upp till galan.

Tufft.

I kväll ska nyårslöftet infrias. Ett stulet nyårslöfte, men ändock ett nyårslöfte.

En flaska champagne i månaden ska vi knäcka, Lotta och jag. Det kommer med största sannolikhet att gå som en dans.

I dag hände det

Hjältar - de finns!

I dag har jag inte gjort någon nytta på jobbet. Ingenting alls faktiskt.
Fast efter morgonen dramatik var det nästan lite skönt.
Klockan 08.50 stapplar martin hammar och jag ut till min vackra röda Volvo för att transportera oss till jobb (Martin) och till frukost hos Johanna (jag) och därefter till Västervik (tyvärr bara jag).
Trodde jag ja.
Ute på gatan stod Volvo under 2 decimeter snö och såg ledsen ut. Väldigt ledsen. Så där ledsen som en bil kan bli när batteriet är helt urladdat.
Trist. Jävligt trist.
Och visst. Jag fattar grejen med att det kanske inte är så himla smart att lämna lampan i bilen på i tre dygn. Den BLIR ledsen då. Fast å andra sidan kan jag tycka att det borde finnas någon slags spärr. Något som känner av att "hoppsan hejsan, här står bilen och drar ur batteriet hel i onödan". Men icke.
Det är då det är skönt att det finns HJÄLTAR.
Hjältar som packar startkablarna och kommer susande i sin skinande Mazda och räddar kvinnor i nöd så där på måndagsmorgonen.
En spontan applåd för Martin Olsson! Och Mazda förstås, icke att förglömma!

Lycka är goda vänner. Med startkablar. My hero!

eländes elände

Förkylning inne förkylning i sinne. Mitt inre är i samma vackra ordning som mitt sovrum och efter en natt med feberdrömmar, tår utanför täcket och svaljet uppsvullet till hundraårigt-träd-size känns livet i stort som ett dåligt alternativ.

Eländes elände. Gnäll och gnöl och jag vill mest av allt bara bädda ner mig under täcket med en tekopp i handen och vinterlandskapet som en vacker tavla på behörigt avstånd istället för under mina frusna tassar.

Men så blir det inte. Istället sitter jag med svullet huvud, humör som en rabieshund och en stark känsla av att allt hade varit lite lite bättre om Martin Hammar INTE hade åkt till Karlstad i går. Eller, kanske inte bättre, men då hade det i alla fall funnits en anledning att lägga sig platt på rygg i soffan och gnälla på livet. Som det är nu är det fullkomligt meningslöst. Ingen kommer te, ingen tycker synd om en och ingen plockar fram BRA tecknad film som är en viktig del i tillfriskningsprocessen. Istället sitter jag och kurar bakom datorn på jobbet och morrar åt alla som skrattar åt min medicinarsenal.

Pestens tid

Västervik visar sig från sin allra mest Pestens tid-liknande sida och jag har tvingat Martin att göra saker som man gör i Västervik en lördag.
Gå på bandy på Tjustvallen (med ett stycke pojkvän klädd i lågskor, midjekort jacka och gåshud).
Gå på nyårsrevy (som tur var kunde han skratta åt dialekten i alla fall).
Gå på bio (Allt Flyter).
Vandra hem genom ett helt folktomt Västervik och skämmas lite när Martin frågar om vi inte kan ta vägen genom centrum och se om det inte är NÅGON ute på stan. Skämmas därför att vi precis har gått genom centrum.

Men! Det finns ljuspunkter även i Västervik! Det är till exempel bara i Västervik som rambutan klär ut sig till gul lök för att skoja till det lite.
Och det är bara i Västervik som ICA är ärlig nog att skylta med vad läskhyllan egentligen är till för.

Och så fick vi finbesök till fikat. Lina, med mobiltelefonen klistrad vid örat och ett stycke barn på armen. Precis som vi vill ha henne! Välartade Elis varken kräktes eller grät på mig så nu är vi superpolare.

2009

Jul, ledighet, en tomtande nära-barn-upplevelse som gör att jag väntar ytterligare några år med att yngla av mig, snaps, julnäbbdjuret, släktingar, glögg och fäbodjäntan, lite jobb, en hel vecka utan dator och så nyårsafton med gazpacho, champagne, julgransvältning och brabrabra kalas.
Härligt.
Som vanligt börjar det nya året med huvudvärk. Det slår aldrig fel.
Men det är det värt när man får fira nyår med galet bra människor som jag tycker väldigt bra om - och inte kände alls för bara ett år sedan.