Söndag!

Sweet, sweet, sweet! Att stå och titta på ljuvliga ponnier som glider över färggranna hinder med sug i blicken och en liten vante till ryttare på ryggen är ren och skär lycka! Att gå ner bland alla miljonkronors trailers och se snorkiga ponnymorsor som hetsar runt med sina SM-kvalade ungar (eller snarare SM-kvalade ponnier med tillhörande ryttare) är inte lycka i riktigt lika stor utsträckning... Men va fan. Anna och jag vänder trenden när vi väl hamnar där. Frågan är bara hur jag ska kunna övertyga M. Hammar om att en shettis är en mycket roligare födelsedagspresent än en gitarr till eventuell avkomma... Oh well. Den dagen den sorgen.

Söndagmorgon med en touch av bakfylla men fortfarande bibehållen värdighet är en strålande känsla att vakna till. Vi hade riktigt brudkväll hemma hos Jennie. Att sitta i en ångande badtunna med ett glas rosé i ena näven och titta ut över ... eh... totalt (jävla) mörker ute på landet är en BRA lördagskväll i V-vik. Med tilltagande fylla och alldeles för många blåsormar (Enligt Buttericks är det så det heter, jag hade aldrig gissat det) satte vi oss i taxin hos den förhoppningsvis tondöve chauffören. I efterhand känner jag medlidande för mannen som fick det tvivelaktiga nöjet att frakta oss till stan medan vi blåste oss igenom allt som spelades på radion...

Att jag tog mig hem med klackar i behåll och helt utan blåmärken räcker för att jag ska gå runt klappa mig själv på axeln resten av dagen.

Ut och provrida häst imorgon, och fundera på återstonden av året.

Should I stay or should I go?

Mazzy motivation...

Att sätta sig i en fåtölj med en bra bok i knät och en tekopp på bordet intill är INTE någon bra jobb-motivationshandling... Framförallt inte när det är småruggigt väder ute och Mazzy Stars rådjursmjuka röst bäddar in en i ett magiskt "du ska nog bara sitta här och bli förtrollad av musiken"-tillstånd. 

Attans också...

Vinylrelease!

Och om den dåliga människa jag är missar jag Martins vinylrelease ikväll!

Känns hyfsat desperat att sitta i Västervik kolla youtube-klipp på min man, men vad gör man inte för konsten! 

Fernet-Branca och alkolås

My new best friend...

Vi har fått nya bilar på jobbet. Stora vita skåpbilar. Häromdagen åkte jag runt i den och lyssnade på dålig country och kände mig mest av allt som en misslyckad rånare, en sån där som alltid åkte runt i vita skåpbilar i svenska 80-talsdeckare.

Fast alkolåset hade passat dåligt i 80-talsdeckarna. Den lilla platsbiten som numera är lagd till listan över saker jag måste veta var de finns. Ett litet munstycke för att kunna starta bilen. Alkolås är det nya svara tydligen. Det återstår att se på söndagmorgon.

Världens bästa Anna var i Västervik på succébesök. Vi köpte saker som vi VERKLIGEN BEHÖVDE och plockade blåbär. Trevligare än trevligast.

I övrigt blommar avundsjukan upp i min varje gång jag tänker på att någon annan har kommit på det fantastiska konceptet att döpa sin lilla strävhåriga tax till Fernet-Branca!

Det hade ju JAG velat göra. Min tax får nog heta Fernet-Branca 2. Den ska ha en ganska slängig gång och trivas i krogmiljö. Fernet-Branca 2 ska ha en pytteliten sejdel fastsatt under haka, som en minivariant av en Sankt Bernadshund. Givetvis fylld med Fernet. Succé på vilken efterfest som helst. Men Fernet-Branca 2 ligger långt fram i tiden. I dag insåg jag att min högst älskade orkidé har gått och dött. Den har stått högt upp på en hylla för att få illusionen av att vara en stark och vild orkidé som växer högt på en klippa och sträcker sig mot solen. Västerviks-orkidén gick inte på den finten. Det enda som hände var att den stod så högt upp att jag har glömt att vattna den de senaste veckorna.

Ledsna orkidéblommor singlade ner över frukostgröten i morse och så var min epok som orkidédomptör över. En kort men vacker del av mitt liv är till enda.

Det känns som en hint om att jag ska överlåta åt mina vänner skaffa barn och köpa hus i Fulvik.

omkörd av lillasyster

Det finns fördelar med att bo i en liten stad som Västervik. Få förvisso, men ändå.
När jag har plåtat "folkmassor" (med Västerviksmått mätt) kan redigerarna, aka Västerviks underättelsetjänst, alltid namnge minst 2/3 av personerna på bilden. ¨
Det är ganska praktiskt.
Just nu sitter två av superspanarna och sliter sig förtvivlat i sitt grånande hår för att de inte kom på vad en av "folkmasse"gubbarnas yngsta syster heter...
Lika delar skrämmande som fascinerande.
När jag berättar det här för min syster i telefon inser jag plötsligt att hennes liv är mycket mer spännande än mitt.
Hon har inte riktigt tid att prata med mig. Hon hinner göra ett snabbt utdrag ur senaste veckan och jag känner mig gammal, väldigt gammal. Och nästan halvgift. Eller bara pryd.
Sen lämnar hon mig åt mitt öde på en liten tidningsredaktion i en minimal stad där "folkmassorna" räknar in ett femtiotal personer.
Jag hade också velat dricka öl på en skabbig pub på Möllan ikväll.

Små men många!

Vi fick varsin flaska 70 %-ig sprit på morgonmötet idag. Till tangentbordtvätt. Bland annat.
Bakteriehalten vill jag inte ens tänka på...

Enter-tangenten...

Ellen storstädar...

Jag uttalade alldeles nyss meningen:

"- Och hur mår det lilla livet då?"

Meningen kändes inte helt bekväm i munnen, men efter Ellen och jag fått onda ögat på oss när vi kallade en av annonsmänniskornas barn för "ungen" sitter vi och tränar på snälla ord om barn.

Jag är inte där än.

Det är tydligt.

Lika tydligt som i går när en liten illgul barnleksaksvattenkanna användes som askfat.

väldresserat

Trött, trött, trött.
Då ska man inte skriva jobbansökningar. Eller, det kanske man ska - men man ska helt klart inte skicka dem...

"På fritiden brukar jag träna och träffa vänner..."

Nu är ju de flesta av mina goda vänner hyfsat väldresserade, men ändå...

Det är nog mer läge för att varva ner med lite Maria Tanase.
Ljuvlig rumänsk folklore som jag aldrig får lyssna på när jag bor hos Martin. Han får något galet i blicken när operaliknande stämma bärs fram av dragspel- och fioldueller.
Märkligt om jag får säga min mening.