Kommunfullmäktige i Västervik, en ständigt pågående fest...När inte ens politiske redaktörn och kommunreportern orkar hålla sig vakna trots ett synnerligen fantasieggande inlägg om plaststolar - då är det illa. Men trots det en spännande måndag med jobbintervju i Karlstad och finintervju i Blackstad hos Albin som lever mitt drömliv. Det är så fint, det ljuvliga gamla missionshuset han håller på att renovera med stora ljusa ytor täckta med färdiga och halvfärdiga tavlor, frilansandet för Res och den självklara känslan av att ha hittat hem.
Människor man blir glad av, det är nog det som är grejen med livet.
Och så var det ju jobbintervjun då, på Ondskan som vännerna kallar den.
En litenliten tjänst, en fot i dörrspringan, en perfekt ursäkt för att få bli sambo och för att slippa söka desperadojobb som kommunreporter i Jönköping eller något annat lika vidrigt.
36,25 procent av det där livet som jag tänkte leva i framtiden. En alldeles lysande början.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar