My new best friend...Vi har fått nya bilar på jobbet. Stora vita skåpbilar. Häromdagen åkte jag runt i den och lyssnade på dålig country och kände mig mest av allt som en misslyckad rånare, en sån där som alltid åkte runt i vita skåpbilar i svenska 80-talsdeckare.
Fast alkolåset hade passat dåligt i 80-talsdeckarna. Den lilla platsbiten som numera är lagd till listan över saker jag måste veta var de finns. Ett litet munstycke för att kunna starta bilen. Alkolås är det nya svara tydligen. Det återstår att se på söndagmorgon.
Världens bästa Anna var i Västervik på succébesök. Vi köpte saker som vi VERKLIGEN BEHÖVDE och plockade blåbär. Trevligare än trevligast.
I övrigt blommar avundsjukan upp i min varje gång jag tänker på att någon annan har kommit på det fantastiska konceptet att döpa sin lilla strävhåriga tax till Fernet-Branca!
Det hade ju JAG velat göra. Min tax får nog heta Fernet-Branca 2. Den ska ha en ganska slängig gång och trivas i krogmiljö. Fernet-Branca 2 ska ha en pytteliten sejdel fastsatt under haka, som en minivariant av en Sankt Bernadshund. Givetvis fylld med Fernet. Succé på vilken efterfest som helst. Men Fernet-Branca 2 ligger långt fram i tiden. I dag insåg jag att min högst älskade orkidé har gått och dött. Den har stått högt upp på en hylla för att få illusionen av att vara en stark och vild orkidé som växer högt på en klippa och sträcker sig mot solen. Västerviks-orkidén gick inte på den finten. Det enda som hände var att den stod så högt upp att jag har glömt att vattna den de senaste veckorna.
Ledsna orkidéblommor singlade ner över frukostgröten i morse och så var min epok som orkidédomptör över. En kort men vacker del av mitt liv är till enda.
Det känns som en hint om att jag ska överlåta åt mina vänner skaffa barn och köpa hus i Fulvik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar