Men ärligt talat...

... är det inte fantastiskt roligt så säg?!

En bra helg...

... med musik, goda vänner i åldrarna 19 månader till 348 månader och ett glas vin eller tre.

Livet är ganska så fint faktiskt. Bring it on, monday!

Myslördag

En helt vanlig dag på jobbet inleds i Kalmar läns fjäderfäförenings regi och avslutas i visfestivalens drillande och droppande. Jag gillar hönor. Piffiga små djur. Vet inte vad det är med fågelfascinationen. Min syster har en hang-up på ankor och duvor. Vi kanske kan gå i terapi tillsammans.

Mariam och Vilda har åkt hem, det duggar ute och jag är på samma muntra humör som killen till höger. Vilken fest va?

Nykär...

... i Dregens underbara fru Pernilla. Och så klart i Emil Jensen, fast det är ju sen gammalt det.
Visfestivaltider i stan, en spya i varje gathörn och så mycket folk på krogarna att det känns sommar. Jag gillart. Jag gillar att cykla hem genom kvällen som dignar av fulla ungdomar, heliumballonger och visor. Jag gillar att styra kosan mot min balkong och sätta mig där och prata strunt med världens bästa Mariam.
Nu så!

Svensken drar snabbare än sin egen skugga

Ibland blir jag lite smått förälskad i Sverige och i svenskarna. Ibland kanske egentligen är för mycket sagt, jävligt sällan är nog i ärlighetens namn mer korrekt.
Men, ibland händer det.
Sommarspelning på kullerstensbelagd innergård, rosenbuskarna slåss om vem som ska få dofta mest, fontänen bubblar å det pittoreskaste och på den mysiga lilla gårdsserveringen kan man köpa kaffe medan man lyssnar på ljuv musik.
Då ÖPPNAR sig himlen (fan så svårt det är att inte hemfalla åt öländska talfel och skriva himmelen) och regndroppar stora och ettriga som måsar (jaja, nästan i alla fall) kamikazedyker mot oss.
I vilket annat land som helst, utom möjligen England, hade det blivit kris och panik, folk hade trampat ihjäl varandra i sin önskan att ta sig inomhus. Inte i Sverige. På ett kick har de rutinerade konsertsvennarna dragit snabbare än Lucky Luke och fått upp paraplyer i regnbågens alla färger.

Darwin hade varit stolt över oss.

Jaha ja...

Utkonkurrerad. Så enkelt är det. När jag äntligen kommer upp till Karlstad i kväll kommer jag att mötas av en tom lägenhet. Martin Hammars lägenhet, utan Martin Hammar.

Jag hamnar som prio två. Slagen av de Eagles of death metal. Men va fan, det är bara att gilla läget och inse att jag aldrig kommer att kunna tävla med Jesse Hughes. Varken i galenskap eller mustaschskulptering.

Dessutom är det en av sakerna jag verkligen uppskattar med min man, han gör det han vill. Och om det råkar innefatta vältatuerade män så må det väl vara hänt.

Fast, tyvärr är det inte den enda kampen jag förlorar.

So far: Lisa vs brevbäraren 0 - 1.
Och inte vågar jag skriva något bitskare heller, då kanske han blir riktigt arg och så landar det bergis bajs på hallmattan på måndag morgon!
Dåligt.

Jorå, och på jobbet går det också bra...

Krimreporter Nielsen på sitt charmigaste humör.

Men, i morgon får jag plocka upp min bakfulla man, dirket från Arvikafestivalen till finbröllop i Årjäng. Det krävs starka nerver och möjligen en och annan whiskey för att klara det.

Rätt man för jobbet.

Kalas och klåda

Vi kickstartade sommaren i går. Bra gjort av oss!

Mygga-styggorna däremot. Fy fan. Idogt kliande har gjort att inte ens en sommarklänning för 1500 kan göra mig till en proper bröllopsgäst på lördag. Det finns, mig veterligen, inget bra sätt att dressa bort mygg-bölderna som trängs på mina ben.
Och, den som säger "det är bara att inte klia" får en fet smäll. Varken mer eller mindre.

Har till och med lagt in bilden i arkivet. Söker man på klåda i VT:s bildarkiv dyker min stackars vad upp... Känns fint.

Däremot är jag och mitt tidningsbud fortfarande inte helt överens om hur ofta min morgontidning borde dimpa ner på hallmattan. "Varje morgon" känns som en bra sak för min del. "Sällan" är det alternativ som tidningsbudet verkar rösta på. Gissa vem som vinner?!

Inte ens sarkasm får honom att stoppa ner tidningen i lådan.

I morgon blir det till att ligga i bakhåll...