Thanks love...

...för en helt fantastisk helg. Mitt i ett novembrigt London som verkar ha en identitetskris och tro sig vara en solstad, där bor syster och Nick. Bland stora öl, nöjda stadstuppar, helt ljuvliga vintagebutiker, fina små marknader, baked beans och känslan av att hur många gånger man än åker dit finns det alltid mängder kvar att upptäcka. Fint så.
Himla fint så.

Vår på advent

Lite så känns det faktiskt när man äter frukost på uteservering i sluter av november. När solen värmer kinderna och Columbia roads färgglada små hus ramar in den mest idylliska novemberfrukosten på länge.
Vi har det otäckt bra helt enkelt.

Hepp!

Finbesök på jobbet! En bra onsdag, även om jag inte har varit speciellt mycket inne på kontoret. Och trots att jag vet att det sitter en fet böteslapp på min felparkerade bil här utanför. Oh well. Det var länge sen sist Europark...

På plussidan hamnar nya Xtra. Som sagt, I'm proudly present Kråkfötterna:

Fint så! Tack alla grymma människor som varit med!
Nu så, NU tar vi lite semester. Hem och packa inför långhelg i London hos finaste Yster och Nick. Och jag vet hur det blir, efter 10 min är Martin färdigpackad. En flaska vin och ett par strumpor i botten av en väska. Klart! Ett par timmar senare är jag färdigpackad...

Oooops.

Mitt i den väldigt långa, väldigt välsmakande och väldigt lediga frukosten ringer min chef.
"Hej, nu saknar vi dig allt här..."
Det visar sig att jag har glömt att gå till jobbet.
Jodå. På riktigt.
En halvtimme senare är jag på banan igen. Ett solklart fall av Tisdagsförvirring.
Nästan lika märkligt som vattenpolo. Nästan.

Mycket ingenting

Hemmafrudag. Att göra ingenting är att slöläsa böcker och att plantera om krukväxter. Att dela på några gröna så att flocken blir än större. Köpa mer blomjord och på något märkligt sätt lyckas få med sig ännu fler hem. Trots att det knappt finns någon ledig bänk/fönsterbräde/hyll/golv-yta som inte redan är täckt av grönt. Enda trösten är väl att orkidéer har en makalöst låg medellivslängd i min ömma vård. Det borde inte ta mer än några månader innan ordningen är återställd och antalet decimerat igen.
Böckerna däremot...

Färgglatt

Mitt i alla grå värmländsk dimma är Jonas Frögrens öga en riktig färgklick. Jag har slut på fotoidéer i FBK:s tegelväggsomklädningsrum, men som tur är har Värmland Snällaste Hockeyspelare ingenting emot att kliva ut i grårasket och Posera Bakom Björk i några minuter.

I helgen har jag lärt mig att:

* En dålig fotoposition när man plåtar vattenpolo är snett bakom målet. Oom man nu inte tycker att simbassängsväta inannför tröjan är trevligt vill säga.
* En dålig fotoposition när man plåtar tonårsåpojkar som tävlar i filmmarathon (men herregud redan där...) är lätt framåtböjd med asset precis framför en webbcamera som andra tonårpojkar uppenbarligen sitter klistrade framför.

Nu, nu tar vi allt måndag. Lite sömn, lite Londonplanering, lite ingenting alls egentligen. Det känns ganska välmotiverat. 14-dagarspass gör jag bara några få gånger om året. Hur roligt det än är.

Magiskt

Mina kvällar verkar bestå av män långa blonda män at the moment.
Och så sprit, cigg och papegojor. Såklart.
Fin magi med Joe Labero helt enkelt.
Precis lika magiskt är att DET BLEV 24 vansinnigt tjusiga sidor av de virriga anteckningar. Inte helt min förtjänst dock, även om jag pekar och tycker och lägger mig i så är det trots allt våra grymma redigerare som gör det bästa jobbet. I alla fall sen jag fått lära mig hemligheten. Lakris.
Så enkelt är det faktiskt.

Långtorsdag

Vi träffar Patrik Sjöberg, det är galet många centimeter människa och en ännu mer galen story. Stort helt enkelt.
Sen vidare till en helt ny bekantskap: volleyboll. Och återigen ett stort tack för poängrika sporter tiden är knapp och skallen inte helt med.

På förvirringens brant...

... är väl en ganska exakt beskrivning av var jag befinner mig just nu.
Inte bara för att dimman har legat som en grå trasa över Värmland och tillåtit Trind Brun Häst att fuska med formen eftersom allting bortom armlängds avstånd varit osynligt.
På jobb fascineras jag över min egen oförmåga att vara systematisk. Note to self: om du verkligen vill röra till det, se till att ha minst fyra anteckningsblock och blanda gärna ihop delar av olika jobb i dem...
Och, det mest magiska av allt - på fredag kommer de förvirrade kråkfötterna vara en tjusigt förpackad tidning om 24 sidor. Lika fascinerande varje gång!

Just kids

På jobb: Massor av bilder på välvalda, välgjorda och högst frivilliga märken på huden.

På hemfronten: Mycket ofrivilliga rödprickiga märken i svårtydda mönster på huden.

Stress? Ringorm från hästen? Bedbugs?!

Oh no, barnsjukdomar. Som tur var inte röda hund. Utan, tada... medaljongsjuka*.

"Medaljongsjuka, pityriasis rosea, är en vanlig hudsjukdom som förekommer mest hos barn" säger sjukvårdsupplysningen.

Lucky me...

Att vara 30 och få barnsjukdomar. Jojo.

*Som tur är åtminstone ofarlig, inte det minsta smittsam och går över av sig själv.

Hälja

Ensam hemma måndagkväll. Långbad, dansk deckare och sova tidigt. Eller, mest bara sova. En dag eller två tack. För att få lite kontrast till helgen. Som bjöd på allt från bygghjälm till kalla bandytår och en alldeles alldeles strålande lördagsafton med vin, kvinnor och papegojor.

Nu, tröttheten.

Rost

Strålande novembersol, Häst i snöre utanför stallet, motljus i hästmustaschen. Det är rätt fint att leva ändå. Att sitta och dingla med benen medan Trind Häst knallar runt i skogen och andas ut efter 30 min fajt om vikten av att gå i rätt form. Trist tycker Häst.

Sen tar vi ett djupt andetag och tar tag i jobbet. Skridskoklubben har höstlov (en del kallar det Karjala cup, jag tänker mer på det som höstlov) så det vankas annan sport. 

Helltons handbollsdamer slår Rimbo och tack och lov för att handboll oftare slutar 31-25 än 3-2. Jag sitter hopkrupen i ena hörnet, som en liten boll av luddig vinterjacka och optik, smattrar som en sniper och svär minst lika mycket över alla bilder jag inte hinner med eller inte ser. Ringrostigheten i början av säsong är inte att leka med.

Åtta mil i onödan

Dagens mest underhållande, för alla utom mig själv, är tyvärr det faktum att jag åkte åtta mil för att ta bild på en rishög...
Därför några bilder på vad man kan göra en lördagseftermiddag/kväll om man är för dum för att ägna sig helhjärtat åt den dunkande efter-konferens-bakfyllan och istället hämtar några lass ishallssnö, knuffar upp en tysk bil i en skidbacke och saltar ordentligt på det. Bra mycket bättre än soffhäng om jag ska vara ärlig. Bildresultat framåt den 23:e.

På kurs med Kurt...

Eller i alla fall konferens med Tidninga'. Vid Frykens strand. Med tidningsprat, mat varannan timme (minst...) och de sedvanliga konsekvenserna av att stänga in 35 excentriker på samma yta och ge dem ett glas vin eller två: mycket skratt, lite bråk och en uppsjö av historier att berätta för nykomlingar på tidningen. Ibland tror jag att det är det som själva orsaken till konferenser (läs firmafester).

Bästa: Att sitta i en bastu vid Frykens strand med en kall öl i näven och prata med fint folk.
Sämsta: Dött lopp mellan den stackars föreläsaren som hade den otacksamma uppgiften att försöka intressera 35 bakfulla journalister för något annat än att sova och det faktum att jag bokat upp mig på två (2) jobb direkt efter avslutad konferens.

Söndagen har genomlevts i god Svensson-anda. En tur till stora möbelaffären, och efter det en välbehövlig tupplur i provsäng på konkurrerande möbelvaruhus med betydligt färre barn/bråkande par/stressade hemmafixare, innan kraftansträningen "få alla skruvjävlar på rätt ställe så att det håller ihop" tog vid. Och ja, en pizza för att runda av aftonen. För att få till söndagstreenigheten bordet det egentligen tittas på Svensk Kriminalserie nu, men nej, det får finnas någon gräns.

Från kaffe till krim

Tanken var att jobba hemifrån i mjukisbyxor, frilägga kollegor tills ögonen gick i kors, dricka en kaffe eller fem och kanske titta på fler gummiknivsbilder. Men, njet. 

Istället hamnar jag mitt i Värmlands trivsammaste pressuppbåd på den första av dagens tre (!) presskonferenser. Som tur var handlade bara en av dem om mordåtal.

Och så var det de värmländska kriminalreportrarna... Lika som bär är nästan för lite sagt.
Jag tänker mig att det är sånt man lär sig i kriminalreporterskolan, från de lätt bekymrade minerna till de trendiga frisyrerna. Hakan i handen får man börja använda sig av så fort man har landat sin examen.
"Åh, så söta" utbrister en kollega glatt. Gissar att det var exakt den reaktionen de hoppades på...

Svart

 

Det är rätt märkligt, det här jobbet. Ena dagen står man i en idrottshall och ser vuxna människor attackera varandra med gummiknivar - och lycksaliga leenden på läpparna, andra dagen ska det tas kort på en sten. Gummiknivsjobbet är något av det roligaste på länge och helt plötsligt känner jag att det är för lite blåmärken efter mina egna träningspass. Alldeles för lite. 

Och så, i dag 2 november, klädde vi oss i finaste svarta, tvättade bort mascaran och sa hej då till Hanna.  Vackert, mitt i all rödgråtenhet. Tack för att jag fick lära känna dig. För oss arbetskamrater som tyckte om, skrattade med och imponerades av Hanna var begravningen ett fint sätt att få säga adjö. Det värker i hjärtat när jag tänker på att för de allra närmsta har det bara börjat. Sorgen. 

Men, med minnen av en grymt fin donna.