Det är rätt märkligt, det här jobbet. Ena dagen står man i en idrottshall och ser vuxna människor attackera varandra med gummiknivar - och lycksaliga leenden på läpparna, andra dagen ska det tas kort på en sten.
Gummiknivsjobbet är något av det roligaste på länge och helt plötsligt känner jag att det är för lite blåmärken efter mina egna träningspass. Alldeles för lite.
Och så, i dag 2 november, klädde vi oss i finaste svarta, tvättade bort mascaran och sa hej då till Hanna. Vackert, mitt i all rödgråtenhet. Tack för att jag fick lära känna dig. För oss arbetskamrater som tyckte om, skrattade med och imponerades av Hanna var begravningen ett fint sätt att få säga adjö. Det värker i hjärtat när jag tänker på att för de allra närmsta har det bara börjat. Sorgen.
Men, med minnen av en grymt fin donna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar