Fast efter morgonen dramatik var det nästan lite skönt.
Klockan 08.50 stapplar martin hammar och jag ut till min vackra röda Volvo för att transportera oss till jobb (Martin) och till frukost hos Johanna (jag) och därefter till Västervik (tyvärr bara jag).
Trodde jag ja.
Ute på gatan stod Volvo under 2 decimeter snö och såg ledsen ut. Väldigt ledsen. Så där ledsen som en bil kan bli när batteriet är helt urladdat.
Trist. Jävligt trist.
Och visst. Jag fattar grejen med att det kanske inte är så himla smart att lämna lampan i bilen på i tre dygn. Den BLIR ledsen då. Fast å andra sidan kan jag tycka att det borde finnas någon slags spärr. Något som känner av att "hoppsan hejsan, här står bilen och drar ur batteriet hel i onödan". Men icke.
Det är då det är skönt att det finns HJÄLTAR.
Hjältar som packar startkablarna och kommer susande i sin skinande Mazda och räddar kvinnor i nöd så där på måndagsmorgonen.
En spontan applåd för Martin Olsson! Och Mazda förstås, icke att förglömma!
Lycka är goda vänner. Med startkablar. My hero!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar