Galenskap!

Nä, jag trodde inte att jag skulle stå dubbelvikt över ett kamerastativ och skratta som en tok åt Galenskaparna i kväll. Men, så blev det. Omöjligt att inte älska, och fint att få barndomsnostalgin utspädd med insikten om att de är mästare på texter. Ljuvens.

Det firar vi med en riktig Galenskaparna-favorit. Som genast kastar mig till vinochsaltapinnar-kladdiga golv och ljuvliga efterfester där köksrökande studentkatter glatt framför "Under en filt i Madrid" utan att snubbla på texten. Kanske inte så konstigt att vi inte hängde med på alla föreläsningarna, med så mycket annat viktigt i huvudet.

Långhelg...

... då hinner man med en hel del. Som att fira 30-årskalas hos fina Lotta och förälska sig i Styrsö (och minst 10 andra ställen och på vägen passa på att notera hur Martin blir tröttare och tröttare och tröttare och tröttare för alla "åh, det är ju heeelt fantaaastiskt, HÄR vill skulle man bo" för varje by/mil/potentiellt blivande hem)och i att kalasa med klanen Hammar. Tänk va, att ett par tre syskon kan vara en fest i sig. Ljuvligt.
Och så, fortsatt söderöver. Massa mil i bil mot Skåne och kusins fantastiska bröllopsfest. Mat, vin, mer mat, kärlek och kanske en skvätt vin till. Galet fint. Att dessutom bli mottagen på vandrarhemmet av lyckligt blåklädd plyschklädd kvinna som kramar om alla okända gäster som återvändande släktningar, lånar ut cyklar, bjuder på pannkaksfrukost och serverar morgonkaffe i Blå Måsen. Lyckoknotter på armen. Speciellt efter en avrundad söndag i Mölle och Höganäs med mor och far. Tror att jag äntligen börjar fatta grejen med ledighet.

Slut...

... i skallen av Lite För Mycket På En Och Samma Gång.
När jag plockar in datorn i sängen vid åttahugget på kristiflygare-morgon och skriver klart det sista som ska skickas på korr innan helgen plockar Martin upp en filt och sover vidare på soffan.
Oh well.  Livet.
så, nu tar vi en roadtrip söderöver med både 30-års kalas på ö och bröllopsfest i trädgård över långhelgen, lika fint som välbehövligt.

Lina...

... är en av de grymmaste människor jag någonsin träffat. En sån där människa som kommer in i ett rum, möter ens blicken och så vet man att, fan, vi gillar varandra.
Därför känns det så otroligt att Lina har cancer.
Att knivskarpa, genomroliga och helt fantastiska vännen, frun och mamman Lina har det.
Det går liksom inte riktigt att greppa.
Särskilt svårt är det att ta in när jag tänker på hur jag själv totalt tappade konceptet och var i stort sätt hysterisk i två dagar när jag innan semestern hittade en knöl som inte alls skulle vara där. Ett ultraljud senare är jag lugn och tillfreds men aningen ställd av hur snabbt världen kan välta.
Lina vet.
Och hon berättar det väldigt mycket bättre än jag någonsin kan göra.
Hon är dessutom en helt fantastisk fighter.
Kram vännen.
Starkast och envisast i hela världen. Så är det.

Maj månad alltså...

... är både väldigt bra saker och väldigt dåliga saker.
Framförallt är det väldigt mycket saker.
Som att morfar går bort samma morgon som vi kommit hem från Barcelona. Helt plötsligt är hela äldre generationen borta och på något sätt känns det som att själv bli en hel generation äldre över en natt.
God natt morfar.

Känns som att alla delar av livet möts i maj månad, både glädje och sorg. För maj bjuder även på en fantastisk möhippa för Marie, komplett med magdans och bubbel!
Grym dag för ljuvlig människa. Tänk va, att springa på någon i trapphuset som blir en viktig del av livet. Det är allt himla bra det.

 
 

Säämästäär

Efter alldeles för mycket sånt där jobbande, som tyvärr inte bara har handlat om finaste flams-sällskapet och ljuvliga miniatyrpållar utan även en sväng med likfynd en lördagskväll, är det grymt fint att bara rymma. Så det gjorde vi.


Hej Tossa de Mar och strålande sol och knackig spanska och billig öl och vackert landskap och total avslappning.

Inte något spa direkt...

Så, då var det klart - för den här gången.Det är alltid lite fint att se den färdiga tidningen, och alltid lika obehagligt att läsa när stressen har lagt sig och man har tid att hitta småfelen - men självklart även njuta av alla grymt fina människor som är med.

Men, det är inte det som är det stora i dag. Det är *tada* Folktandvården.
Long time no see.
På riktigt. För, senast någon stack en salivsug i munnen på mig var nog för över tio år sedan då en tandspecialist pusslade ihop mina framtänder som blivit avsparkade av Sur Brun Häst.
Men så, 31 år gammal får jag tänderna genompetade och bedömda - och godkända.
Och en aning misshandlade, givetvis. Medan jag dregglande (salivsug till trots) försöker be om ursäkt för att jag borstar sönder tandköttet, glömmer tandtråd och samtidigt försöker förmedla Smärtan som uppstår när tandhygienisten SLIPAR bort plack får jag glatt till svar: "Jaja, det är inte skönt - men det blir rent. Det är ju inte direkt en spa-behandling du bokat upp dig på här, haha!"

Åh, så sant.

Oldie but goldie...? Och ett stort hurra!

Så, svennesöndagen toppas med ett glas rött och en timmes tv innan jag dråsar i säng. Innan det har storloppis-besök, en cykeltur genom småregnig marknad, kvickt kvällsjobb, en timmes träning och så tacos-middag klarats av. 30+ livet tänker jag. Eller också är det bara så det blir när fredagskvällen landar i en spontan öldrickarafton med folk som har mycket sunda väderingar:

Toppa det med lördagsvernissage så är det väl ändå inte sååå farligt ålderskrisigt ändå....

... om det inte vore för att lördagskvällen tillbringades cyklandes "ut på landet för att det är fint"

Så är det helt enkelt, och det känns rätt bra.

Kanske är det helt enkelt lillasysters födelsedag som spökar, för nu när världens bästa syster fyller 27 så innebär ju det att jag, som alltid, är + 4 år... Oh well, HIPP HIPP HURRA lusen, snart dags att dricka kaffe vid stugan igen och finfira.

Snabbt

Medan vädret går bananas på riktigt och beter sig som någon slags vintersommar försöker jag pussla ihop så mycket utejobb som möjligt. Det är därför jag ligger på backen och nästan blir ihjälskrämd av en tämligen oblyg tupp som fått span på kameran ena dagen och andra dagen står i full snöstorm och tar bilder på stenbron.
På måndag ska aprilnumret av Xtra vara klart och som vanligt går de sista dagarna alldeles för fort. Som tur är vet jag i alla fall att det som vanligt kommer att ordna till sig på slutet.
Det vill säga i morgon.

Och så, plötsligt händer det.
Plötsligt hittar jag mig själv mitt i en intervallträning tillsammans med tjugo andra knasbollar i löpartights och med hetsig andning. Löpträning i Grupp alltså. Väldigt otippat men riktigt gôtt. Och det där Stadsloppet över en mil känns nästan görbart. Nästan.*

*Sånt där är svårt att avgöra när man lever tillsammans med en människa som utan större uppladdning än en öl kvällen innan "joggar en sväng" och gör en mil lite så där i förbigående.
Jag skyller på att det tar längre tid att peppa igång taxbenen, men när de väl är igång är de verkligen igång.

Bra jobb helgen.

Ibland blir det så där oförskämt bra, helt enkelt för att man har bra människor omkring sig. Som att efter fredag den 13:e jobb som kvällsreporter (där bland annat genomgång av 3,5 år lång strid om fjärrvärmeavtal stod på agendan...) råka ramla in på Kristofer Åström-spelning.
Att få sitta längst fram med en öl i näven, fint sällskap och hjärtat fyllt av nostalgi.
Ljuvens helt enkelt.
Lika grymt är det att en spontaninbjudan till middag lätt resulterar i åtta pers runt middagsbordet med tapas, riojor till förbannelser och glada ungar som stojar runt bordet. Bra grejer det. Att på bara några minuter kunna bygga långbord i vardagsrummet är bästa partytricket all time. Dagen efter känns långbord dock aningen överambitiöst...
Och så söndagens elvakaffe hos Richard och Karin i Borgvik, i ett rött hus med vita knutar centralt beläget in the middle of fakkin' nowhere. Där faraohunden Larry kan gräva bäst han vill i komposten och gamla timrade väggar finmatchas med leopardsoffor och 50-tals lampor.

Steg två i Vi Skulle Ju Kunna Flytta Ut På Landet-planen är härmed inledd...

Fattiga riddare, starkt kaffe och fint folk gör att jag nästan tror att den kan gå i lås. Nästan.

20

Allra käraste kissekatt, tänk va - hela 20 år blev hon fina fina kattatanten.

Men 20 år av fitnessliv med råttjakt, skönsång och pälsvård tar ut sin rätt och i går fick hon somna in. Omkramad, pigg men utan matlust och helt tokälskad in i det sista. Precis som ett riktigt bra kattliv är.

Men åh så saknad du är finaste Busan.

Så, trots att eftersmaken av påskhelgen blev otrolig kattasaknad så hade vi det himla fint medan vi var där.