Så sitter man där, i Katrineholm av alla ställen, och känner sig alldeles för gammal och alldeles för ung - samtidigt.
Jag trotsade SNÖKAOSET, en charmerande nonchalant resetjänsteman bokade en resa och sa "tja, fram kommer du ju, har du tur blir det redan i dag". Med detta halva löfte kämpade vi oss fram. Förseningarna hakar i varandra och alla byten funkar som de ska eftersom alla tåg är försenade. Men så, Katrineholm.
Där tar det stopp. Min nyfunna resvän Ellen och jag letar upp ett fik, turas om att springa och kolla nya förseningar, dricka alldeles för mycket kaffe och prata om allt från småstadsliv till resor.
Så pratar vi ålder. Så upptäcker vi en nätt liten ålderskillnad på 13 år.
Snart 30 och här sitter jag och har fantastiskt roligt med en 16-årig gymnasietjej från Högsby. Borde jag egentligen ha någon form av barn käck hängande på höften, bara för att signalera hur gammal jag är? Borde jag tycka att det är lite fränt (för att använda ett ord som var tufft när jag var barn...)att jag verkar vara ... 20?!
Nä. Jag tycker om att kunna träffa en människa och ha en himla massa saker att prata om, trots att man aldrig har setts innan och aldrig mer kommer att ses. Fint så.
Nu tittas det på damhockey på Länsmansgatan, mer av princip än något annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar