Så var det ju det här med Hultsfred...

Hultsfredsfestivalen dog rockstjärnedöden två år för tidigt. Jag fick tio år av non stop-besökande, från första festivalbesöket någonsin komplett med magpirr och bedriften att glömma sovsäck (!) till "träffa kompisar som man aldrig ser annars"-hänget backstage.

Förutom några extramagiska spelningar - Cat Power med en flaska whiskey och massa kärlek, Beth Ditto i pumps och med Aretha-rösten uppskruvad till max, Hidden Cameras vuxendagis - är Hultsfredsfestivalen framförallt människorna där. Att packa väskorna, samlas på Östran, packa in oss på Palace Hotell hos underbara Maja och sedan var sommaren i gång!

Komplett med galna förfester, fuldans, kärlek både bra och dålig, drivna vänner med fantastiska ambitioner om att se allt, toklyckliga människor och många gånger grym musik.

Hultsfred var festival innan festival blev jobb, när det var riktigt magiskt.

Jag sörjer inte, däremot är jag vansinnigt glad över att ha fått vara med.

Något av det allra bästa med Hultsfred var alltid Palace Hotell. Majas ställe. En gammal tant som drev sitt hotell efter eget huvud, med hemlagad frukost, stor charm och med världens snällaste nattvakt som satt redo att släppa in små reportrar mitt i natten, bjuda på en karamell eller två och prata en stund.

SVT har gjort en helt fantastisk dokumentär om Maja som tyvärr inte lever längre. Bland det finaste jag någonsin sett - och inte bara för att jag .

Något år var de riktigt på hugget. Vid frukostbordet, med ostmacka på tallriken och trevlig man jag känt sen kvar över fyra kvällen innan mitt emot har vi plötsligt mikrofon och kamera i fejjan. One-night stand + SVT = mycket mycket märkligt.

Sånt slipper vi nu. Man får ta det onda med det goda helt enkelt. Allt har sin tid.