Måmå.
Tänk va.
En helt vanlig julafton. Mormor en halvtimme för tidig, hemmagjorda köttbullar, vi gör tantquizet från Elin Eks bok - helt utan förvåning över att mormor glatt erkänner att hon hade smugit upp på natten och kikat på vad grannen kunde haft för sig "man är ju lite nyfiken ändå", helt utan kalleanka och julklappar men med mängder av julmat och prat. Krama mormor hej då när hon åker hem och så kasta sig i tv-soffa med resten av släkten, äta ost som man inte orkar.
Och så. En timme senare sitter vi där. I ett anhörigrum på akuten. Stortjutande och helt oförstående. Över hur snabbt det kan gå. Över att en infarkt kan dyka upp helt utan förvarning och över att livet kan ändras så jävla snabbt.
Så nu.
Inser jag att jag nog räknat med att måmå alltid skulle finnas där. Med ett par nya strumpor, en förmaning eller två, gamla klasskompisar i färskt minne, mandelmusslor, prat och ännu mer prat.
NU förstår jag vad Mattis vrålar om i borgen när Skalle Per somnar in.
Du har funnits jämt och nu finns du inte.
Det går faktiskt inte att förstå.
4 kommentarer:
Jag vet hur det känns och det gör så jävla ont inombords först att iaf jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Det känns grymt att säga det men det går över. Kvar blir det som är viktigt: alla minnen av de stunder man delat och de tankar och idéer som personen inspirerat en till att tänka och göra.
Kram
Pär
Åh Lisa! Det gör så ont och du skriver så fint. Kramar /Marie
Åh, så himla sant Pär. Minnen. Det gör allt väldigt levande. Stor kram på dig fina.
Tack Marie.
Åh vad sorgligt och ledsamt. Kram till dig! Hälsa familjen.
Skicka en kommentar