Stilla. Helt stilla hände det.
Säger pappa. Som faktiskt var med.
Som, precis som i en film, satt bredvid och kramade en gammal hand vars puls saktade ned tills det tillslut inte fanns något kvar alls.
I torsdags dog min farmor.
Hon var en alldeles fantastisk bondmora som skrev dikter, trillade köttbullar, berättade sagor, byggde en enorm häst av plank och fårskinn åt mig när jag var liten, skapade textilkonst på tremeters vävstolar, älskade livet på landet, kröp upp i små väggsmygar och byggde sagogömmor åt barnbarnen, hade en magisk matsalsmöbel som kunde bli en ny värld när man kröp igenom stolen med den lösa sitsen, var jultomte varje jul, såg till att det gick att sova trots att farfar snarkade som ett kraftverk om nätterna, sa att man kan och ska göra precis vad man vill, berättade om släkten och om när hon var liten och om oss och som hade så mycket i huvudet att det till slut svämmade över och när farfar gick bort slog demensen till. De senaste åren har farmor varit ett starkt hjärta som hade slagit och en hjärna som bäddat in sig i mjuk bomull.
Nu sover hon. Och jag saknar henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar