Pensionärssyslor

NU är det jul, när finaste tomten står och vaktar pepparkakshuset i förd sin tjusigaste tygbitskofta på de rejäla armarna. Pyssel, det gör man bäst med hammare och rejäl spik, så enkelt är det.

Annars har jag mest bara fallit. Totalt. Snöknarr under skorna. Fjällrävensjackan anno 70-tal. Långsamma promenader med pyttepocketkamera som sällskap. Telefon med länge-sen-vänner. Pepparkaka och kaffe med katten som finsällskap. Ska det vara så här? När man är 29. Ska det egentligen inte vara så här när man är 79? Får man kalla det semester? Eller ska det egentligen heta rastlöshet? Om det borde det, varför känns det inte så då? Eller gör det det?

Det är det eller lathet. Kanske borde mobilisera energi, med sorg lämna mysbyxan och tjusa till sig för att om någon timme sitta piffig och klar på restaurang i människobyn. Åh.

Det. Ska. Gå. Snart.

Runsbäck, in the middle of ... nowhere.

I morgon, bästa julklappen någonsin, att få träffa Martin efter två månader på olika håll. Två månader. Så kan det gå. Vi är visst lika dåliga på samboskap som vi är bra på kärboskap. Tur det.