... på bemärkelsedan. Eller mors dag i alla fall. Yorkshireterriern Kalle är bara en bonus (och nej, ingen gåva och nej ingen hund inköpt till mig heller, lugn och fin) mitt i den hundtätaste veckan någonsin.Men, mamma, tanken var att du skulle fått ett tjusigt kort hem i brevlådan i fredags. Lite snyggt ihopklippt från familjens långsemester i Australien. Fint så, kreativt och bra tänkt. Men, så blev det som vanligt. I sista minuten. Men det var lugnt för fotostället kunde printa på en halvtimme så jag gjorde grunden till ett kort och skulle hämta efter att jag varit ute och sprungit men givetvis så hade jag mailat till fel adress och hann inte hem och fixa det för då skulle jag inte hinna duscha plus antagligen komma försent till jobb. Som vanligt.
För just den biten blev inget vidare med mig.
Planerandet och framförhållningen och förmågan att komma ihåg viktiga saker.
Den biten fick jag inte med mig från det välcurlade boet på Öland.
En hel del annat däremot, som att våga lite mer än vad man egentligen trodde man gjorde, att allt är möjligt och att det är omöjligt att misslyckas om man gör sitt bästa. Och, den stora tryggheten. Den där som har gjort att man vågat kasta sig i väg på märkligheter eftersom det alltid går att komma hem och fira/slicka såren i curlingboet.
Hipp hurra va' du är bra mamma! Snart kommer jag hem och rubbar cirklarna!
PS. Pappahyllningar på fars dag. Och massa andra dagar. DS.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar