When I'm 64...

När telefonen behagar försvinna en halvtimme innan jag ska vara på jobb och tidsplanen ser ut enligt följande: ta mig till jobbet 20 min, fixa lunch 2 min, äta lunch 3 min, ta in tvätten 40 sek, borsta tänderna 20 sek - leta efter telefon 6 min, är det bara att inse att allt är som vanligt.
Stressen, förbannelserna över min guldfiskförmåga och den starka längtan efter en karborrdräkt för att fästa alla mina ägodelar vid min kropp - precis som vanligt.
Så, jag tar ett djupt andetag, lämnar hemmet i full kaos efter att ha letat överallt (inklusive under badrumsmattan och i skafferiet) och orkar inte ens bli förvånad när mobilen visar sig ligga i Den Andra Jackan som hänger bredvid den jag vrängt ut och in på.

Och jag tänker på märkliga efterfester i Lund för tusen år sedan, eller i alla fall 2001, när vi vandrade runt ett soffbord i en vindsvåning med varsin Fernet i näven och sjöng

When I get older losing my hair,
Many years from now,
Will you still be sending
me a valentine
Birthday greetings bottle of wine?

Varv på varv på varv. Jorå. Just då var det en av de vettigaste sakerna att göra. Som om den slingriga vägen mot seniliteten redan påbörjats.
I den bästa av världar kommer jag och syster få rum bredvid varandra på boendet och glädja världen med info som "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här" "åh, men va roligt, min syster är här"...
Martin, when I'm 64...?

Tur att man håller sig någorlunda sharp på jobbet i alla fall. I morgon kommer finfina Xtra ut med bland annat en fin bit från mitt travhängande hos Stellan.