Storebror ser dig! Äh, glöm det.
I dag lever vi i ett samhälle där storebrors chefs lillebrors före detta grannes flickväns kusin ser dig! Och du gillar det - erkänn.
Via blogg, facebook-konto, twitter eller kanske till och med lociloci.com som är en ny tjänst där man loggar in, bjuder in sina kompisar, och sedan helt enkelt följer deras mobilchipsignaler för att se var de befinner sig. Sloganen lyder, rakt på sak; Håll koll på dina vänner (och dig själv).
Var med, hela tiden, var du än befinner dig. Vilken fest va?!
Fan vet om det inte är så att den ultimata lyckan är att leva i ett panopticon-samhälle där man kan känna sig iaktagen mest hela tiden.
Panopticon är en fängelsemodell som uppfanns 1758 av den engelske filosofen Jeremy Bentham. Genom att placera ett högt torn, som var möjligt att se ut från men inte in genom, i mitten av fängelsegården skulle de intagna alltid känna sig övervakade.
I mitten av 1700-talet var det här alltså något man fruktade, något man INTE ville skulle hända.
Jag skulle vilja se någon från 2000-talet sätta sig ner och förklara idén bakom en dokusåpa som exempelvis Big Brother för en fånge i ett panopticonfängelse.
”Jo, alltså. Det går till som så att vi bland tusentals sökande sållar ut ett gäng människor som ska leva inlåsta på begränsad yta ständigt övervakade av kameror. Visst serru, det är det nya svarta. Folk älskar det!”
I övrigt, snöslask som rör sig horisontellt utanför fönstret, kaffe i gigantisk temugg och Crooked Fingers Dignity and Shame på repeat.
Som Tindersticks på gott humör, nästan i alla fall.
2 kommentarer:
Jag känner att det iofs finns andra fördelar med att ha en blogg och en facebookprofil, men visst handlar det mest om: "Hej, hej titta på mig."
Själv undrar jag vad meningen med twitter egentligen är. Ännu ett sätt att slösa tid på jobbet gissar jag.
Visst finns det massor av fördelar. Fler fördelar än nackdelar till och med.
Tänk så många människor man hade "tappat bort" annars, bara för att de inte bor i ens geografiska närhet.
Det handlar väl om delaktighet, om jag skulle gissa. Och om samhällsförändringar.
Twitter vete fan, men det faktum att någon har lyckats få människor att på fullaste allvar säga att de "twittrar" gör mig på rasande gott humör, mest hela tiden.
Skicka en kommentar