Vårsol, såpadoft och linsgryta på spisen. Dammråttorna dansar jitterbugg i hörnen och har alldeles för roligt för att jag ska ha hjärta att städa ut dem - än på någon timme i alla fall.
Allt känns fruktansvärt Malmö och det riktigt värker i hjärtat av saknad.
Jag vill ha Amiralsgatan utanför fönstret, 3,40 i takhöjd och en balkong som är alldeles överfull av kuddar - ett litet vuxenbollhav för semi-intellektuella indienördar som vi byggde med stor förtjusning och utan en tanke på att det regnar ibland.
Ur stereon strömmar malmömusik, alltså musik som gör att jag tänker på Malmö och som i de flesta fall inte har den minsta koppling till Tambourinestudion.
Mjukstartat med The Go-Betweens, en kort sväng via Costello och sen rakt på Mermaid Avenue, det fantastiska samarbetet mellan Billy Bragg och Wilco när de tolkar Woody Guthrie.
Lycka, helt enkelt.
4 kommentarer:
Varför utsätter vi oss för det här, Lisa?? Vi går båda omkring och saknar Malmö som normala människor saknar sina döda husdjur. Men Malmö är inte död, vi kan ta vårt pick och pack och flytta dit.. Vad säger du?
Ja! Det gör vi!
Mermaid Avenue är äkta kärlek banne mig.
Gud ja! Att spela den på hög volym för öppna fönster är att rädda världen en smula.
Skicka en kommentar