Tahonga bar

Jag läser på Värmlands vassaste nöjessida (metahumor ÄR roligt, basta ) att Alex Chilton är död. Grundare av fantastiska Big Star och dessutom med i Box Tops som gjort The Letter.

Och vet ni, det räcker med de där fyra snustorra trummslagen, sen är jag där. Vid ett groteskt stort och dessutom genomskinligt piano där den stackars pianisten tvingas slåss med frånskilda trebarnsmorsor som druckit för många Gröna Hissen, med indiekids som snubblar på oknutna Converseskosnören och sina egna berusade fötter, med köpetöser (skånska för..?) som förenar nytta med nöje och med affärssnubbarna som önskar att de kunde knyta slipsen runt huvudet och bara "go bananas" (som en äldre herre uttryckte det i dag).
Tahonga.

Wikipedia säger så här:
Tahonga Bar skiljde sig från det övriga utbudet genom att ha öppet sent (vid stängningen fram till klockan 4.00) utan att vara ett renodlat diskotek med ungdomlig prägel. Istället erbjöd Tahonga Bar pianospel live, en diger drinklista och troligen Malmö nöjeslivs mest blandade och färgstarka gästklientel.

Tahonga, med zebramönstrade soffor, världens minsta och sämst koreograferade dansgolv, ett lika hoppfullt som skrämmade bevis för att det naturliga urvalet visst kan trotsas - bara alla har fått tillräckligt många öl i och över sig - och det mest fantastiska sätt av avsluta en afton i Malmö. Med armbågar som halkar av det genomskinliga pianot till tonerna av The Letter.

Fredag kväll efter genomsvettig löprunda, långbad tillsammans med våta papperstrimlor av DN och Bon, transbärsjuice och en dokumentär om fantastiska Sindy Sherman känns... fint. Det rundar vi av med en öl och lite brudsnack.
Att leva i 120 är alltid mycket bättre än att inte göra det.