Alltså, det här med att se problem som möjligheter. Hur gör man det? För mig är problem just problem. Speciellt när jag inte har kunskap nog att lösa dem och inte tid nog att lära mig hur jag ska lösa dem. Jag rusar runt som den här helvetes jävla ekorrjäveln i Ice Age - utan att få något alls gjort. Jag andas i samma hyperventilerande takt som den där helvetes jävla ekorrjäveln och krafsar lite här med enda resultat att jag måste göra om det igen - ordentligt- senare, läser på lite där - men utan att lyckas tillämpa - och panikar lite varstans.
I slutänden blir ingenting gjort. Ingenting.
Då packar jag min lilla cykelkorg och trampar hem med tårarna rinnande nerför kinderna. Provtrycken ser fortfarande ut som de gör (förjävliga) och deltagarlistorna till minifotofestivalen är fortfarande varken korrade eller svarade på det där välformulerade sättet som jag hade tänkt.
Och ärligt talat, att inse att hela min värld kan rasa samman bara för att några pixlar behagar uppträda otrevligt mot varandra och att ett massmail inte har blivit skickat gör det inte lättare. Det ger mig bara insikten om hur lite jag klarar av och lyckas lära mig.
Det känns bättre i morgon, jag vet ju det.
Bilder från dagens speedfoto av fina Vildhjärtas utställning, sista chansen att se den i helgen. Gör det.
Hjälper mot det mesta utom möjligen stress, PMS och okunskap om flatbäddsscannrar.
3 kommentarer:
Nej, problem är problem. Punkt. Balla ur, gnällfest, gnällfest hela dan. Sedan kommer omladdningen av sig själv. Lovar. Kramar!
I kväll laddar vi om. Rosé är bra omladdningsbränsle har jag hört bästa grannen!
Hoppas du blev omladdad! Ibland behövs bara lite tid att tänka på annat och sedan släpper spärren...oftast 05.31 som en diffust formulerad dröm men så somnar man om och vaknar några timmar senare, med ett leende och en lösning.
Skicka en kommentar