Going up the country

Att färdas med tåg. Jag gillar't, delar av det i alla fall. Jag har inga problem med att sitta på tåg i sex timmar. Att byta tre gånger på dessa sex timmar är också okej. Att ha ett halvtimmes byte på varje ställe är ganska lagom, det reduceras skickligt till 2 minuter i realtid och jag menar - att bli 22 minuter sen på en 6timmars resa är trots allt okej med mig.

SJ är helt okej. Det är medresenärerna jag har problem med.

Tant 1

– Alltså, kopieringsmaskinen på jobbet är så rolig. När man trycker på svart/vit så kommer det färg!

Tant 2

– Oroooligt!

Men det är det värt. För att få åka hem. För att få sitta vid frukostbord med pensionärskatta tjusigt parkerad på klappvänligt avstånd från morgonkaffet.

"Det är för sent att uppfostra henne nu" säger mamma. Samma mantra har upprepats de senaste 17 åren.

I dag har uppfinningsrikedomen nått nya höjder. I dag har jag stått dubbelvikt med en magnet från en högtalare i händerna och plockat spik från en 2x2 m stor yta i hästhagen. (Tack pappa för att du ser till att jag aldrig är understimulerad när jag är hemma och hälsar på)

En riktig fest, i alla fall för hästgrabbarna som kommer i morgon och slipper spik i tassarna.

Och ändå, gummistövlar och arbetshandskar. Gudars som jag älskar det. På det där fånleende "det är allt för himla fint ändå"-sättet.

En känsla som låter precis exakt så här.

Och ett fyrfaldigt leve för yss som fyller 25 i dag. Stort, fint och alldeles alldeles underbart!