Sista kulan sparar jag åt grannen

Smaka på det. Föreställ dig. Att ha en revolver liggande, med en kula i loppet. För att kunna skjuta grannen om det visar sig att ditt efternamn helt plötsligt blir viktigare än det faktum att ni bott grannar halva livet.

Jag läser Fausta Marianovics Sista kulan sparar jag åt grannen och ryser, både åt hemskheterna och åt hennes bitska humor.

Sen tänker jag på Sarajevo, staden med bykänsla. Sarajevo ligger i en djup gryta och när man vandrar upp i bergen till någon av de många rast/picknickplatser ser staden ut som insidan av en enorm gryta med polkagrissmet.

Fascinerande.

Tills man inser att de vita fälten är enorma kyrkogårdar med vita marmorstenar som rests över alla krigets offer. På nästan vartannat kvarter med hus går det en kyrkogård.

När vi var där -07, i stekande vårsol, satte vi oss i en kohage, vi öppnade några öl och bara njöt av livet. Så börjar någon vråla på oss. Vi inser att det kanske inte är helt begåvat att slå sig ner på privat mark (framför en moské dessutom) och ha ölpicknick....

Men nej då.

Hello! Come here!

Plötsligt sitter vi i en trädgård med kolsvart kaffe, kakor och saft på trädgårdsbordet. En glad familj håller på att renovera sitt hus och tar gärna en paus för att undra vad ett gäng franskor och svenskor gör i Sarajevo.

De berättar att huset fortfarande lagas efter kriget.

De berättar om hur grannarna gick samman och hängde filtar över lyktstolparna för att bygga tunnlar så att man kunde gå ut på gatorna men ändå vara skyddad från prickskyttarna.

De berättar att de har haft tur och att familjen är intakt. Att sönerna var för unga för kriget. Äldsta dottern berättar att hon aldrig vill lämna Sarajevo.

"Förut ville jag ut och resa, se världen. Nu vill jag bara leva i närheten av min familj."

Tänk va. Så olika det kan vara.

Bild från bönestund i Sarajevo, -07.