Klockan tre förväntas jag vara på mitt jobb. Det tar tre minuter att cykla från mitt hem till mitt jobb (ja, det är en av orsakerna till att älska småstaden). Däremot tvivlar jag, som så många gånger förr, på min förmåga att planera när jag kommer hem från stallet vid kvart i tre och inser att dusch, mat och färd till arbetet ska klämmas in på dryga 14 minuter.
Slår igen dörren samtidigt som jag kastar av mig kläder och försöker att inte trampa på spikmattan som ligger parkerad i hallen för att Gittan (sveriges alla kategorier tuffaste lokalvårdarinna) ska få tillbaka den lånade dyrgripen. Blött hår, macka i ena mungipan och tandkräm i andra, olika färg på strumporna och spikmattan kvar i hallen när jag kastar mig på cykeln.
Men, på något jävla sätt, gick det - den här gången också.
Klenare människor hade fått hjärtinfarkt för länge sen av att vara jag. Samtidigt känns det rubbat att vara lite stolt över saker som krånglar till det.
Klas Östergren, något av en halvgud by the way, skrev något jävligt vettigt i Fantomerna: (Han var) Mästare på att lösa knepiga situationer, även om det i ärlighetens namn ofta är han (själv) som skapar dem.
Thats me!
I kväll har det åkts moppe, Västervik slog svenska mästarna Lejonen med ... eh... ja, de vann i alla fall.
På vägen hem blir jag sjukt och omotiverat sugen på gammal hiphop. Så jävla bra!
Även om allt mest känns som Fresh prince in Bel-Air... 90-tals fräschör liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar