Det var varm augusti i Emmaboda. 2003 vad det verkar. Alla var så är lagom höga på sol, indiepop, folköl, tältdoft, rödvin, randiga tröjor och glada människor och Marcus hade satt på sig en Hell on wheels-tröja för att vara lite skämtsamt ironisk. Jag fattade aldrig ironin. Jag tyckte att Hell on wheels var ett bra band, framförallt den där sommaren med Logical-sången. Men jag knep käft (för Marcus var något av en halvgud efter att ha introducerat Moldy Peaches) och smuttade på ljummet rödvin och längtade efter Essex Green, Comet Gain och Sagor och Swing.
Jag vet att jag pratade med Hell on wheels-sångaren. Vi pratade om cover-låtar och han sa att det ibland är roligare att spela andras än egna låtar. Att sätt sin egen touch på en låt som man själv verkligen älskar. Att göra den till sin egen utan att för den skull tappa bort låtens själ. Lite grann som motsatsen till det som A-teens ägnade sig åt för ett par åt sedan alltså.
Jag gillar covers. Framförallt gillar jag när band ägnar sig åt musikarkeologi och gräver upp, för mig okända, skatter. Varje cover gör mig nyfiken och får mig att vilja lyssna på originalet och vips så har jag hittat ett band som jag inte förstår hur jag kunde leva utan innan. Därför är det inte bara vårsolen som gör mig lycklig i dessa dagar. Jag är evigt tacksam mot Two white horses (Jakob och Lovisa Nordström) som har plockat fram fantastiska The Equals. Däremot hade de gärna fått ge fan i att ge sig på Françoise Hardy. Men, det får väl gå.
Mumlandes på strålande "Good times are gone forever" susar jag snart mot Värmland och tänker att goda tider, det borde det vara mest hela tiden.
2 kommentarer:
En sak som kan störa mig med covers är det ibland händer att sångare ändrar kön på berättar-jaget i en sång. Hur tänker man då? "Åh nej, jag kan ju inte sjunga en sång som handlar om en kvinna om jag är man. Hu så hemskt."
Jomen, vi kan väl inte bryta mot könsnormerna hur som helst va...?
Skicka en kommentar