Jo men visst...

Så sitter vi där, Ellen och jag. Men en öl som någon annan har betalt för.
Det är bara att bita ihop. Trots att jag egentligen har lust att klappa honom på huvudet och säga ”Men du, vi är ju faktiskt vuxna människor. Nu ligger det till på det här sättet; tusen tack för ölen som vi inte bad dig köpa, men som vi glatt sörplar i oss i alla fall. Fast grejen är att det hjälper liksom inte. Det blir inget jävla mercy fuck för dig i kväll lille vän så kasta tiggarögonen på någon annan och gör det inte värre än vad det redan är. Det är NU du har möjlighet att smita härifrån med värdigheten i behåll. Gör det så blir det inte det minsta jobbigt att ses på nästa match och vi kommer till och med att låtsas som om vi har glömt att du ville veta om vi har pojkvänner eller om vi ibland gillar varandra...”
Förutom den lilla incidenten har Westeewijk överträffat sig själv och påfåglat upp sig till värsta partystaden den här helgen.

Mousserande rosé och goda vänner, det är fan livet på en pinne.

Framförallt om man har MUSTASCHER, jo då visst spelades det lite Thore Callmars orkester till det hela...

Det är så tokigt att det börjar växa lampor ur huvdet på folk. Packade fotografer, det är grejen det.

Kristallkronor och bestämda ordningsvakter, en blandning av det bästa.

Han har blicken fäst på en punkt långt långt där borta, vad han ser får vi aldrig veta.

Lite tillbedjan till mannen i röda byxor är aldrig fel.

Oj så skoj, helt enkelt.