Arrrrg

Som fan. Så där härligt omotiverat PMS-arg som man bara blir när man inte har någon anledning, är medveten om detta - och blir ännu mer förbannad av det!

Borde sätta mig på golvet och skämmas, borde fila på någon slags tapperhetsmedalj till Martin som står ut med mig. Speciellt eftersom det låg en fantastisk liten USB-pryttel med strålande vackra meddelanden i posten i dag. Han är för bra. 

Men, precis när jag ska ägna mig helhjärtat åt skam och att kasta saker omkring mig, då visar SVT Norska Attraktioner. Norska Attraktioner är ett fint litet program om saker man inte visste fanns i Norge (men mycket väl kunde tänka sig...). Som en tjejen som ägnar sig åt plogkonst. Med traktor. Vernissage i ett flygplan och på åkern nedanför visas en tjock kyckling som hon har plöjt fram. 

Jag blir lite lättad. Jag må vara arg, men jag är åtminstone inte galen i alla fall...

Ah, va fan!

- Asså, du är från Öland. Fan va mycket inavel det är där.

I går visade Västervik upp sig från sin bästa – och sämsta sida.
Folkölspicknick i strålande kvällssol, finaste Ellen hade maten uppdukad på filt i stadsparken när jag kom från jobbet och sen hade vi tema ungdomsfylla för hela slanten.
Frid och fröjd tills Inavelsmannen (komplett med tätt sittadne ögon och en rejäl näve grovsnus nonchalant slängt i käften) dök upp.
Seröst! Vad svarar man på sånt?!
– Tja, sån tur har du ju tyvärr inte i Västervik, inte ens din morsa skulle väl ligga med dig...

Oh well, världen är full av sådana människor.
De där som fiskar i den riktigt grunda delen av genpoolen, agnar med bekväma mjuisbyxor och sedan blir förvånade när de aldrig får något på kroken.

Nu åker jag från en håla till en annan. Hem och krama om de banjospelande kusinerna...

Onsdag!

Strykarkatten Bosse har hittat ett nytt hem, ett hem med nymfparakiter. Bosse är dessutom en jävel på att bonda... Bosse räddade min dag i Gamleby i dag!

I övrigt funderar vi på om husvagnar verkligen är den ultimata penisförlängaren...?

Picknick i parken är tricket i afton!

Highway to Hell!

Det är alldeles för lite hund på mitt jobb, i dag gjorde vi något åt den saken!
Mer border collie åt folket, det hjälper till och med mot bakfylla...
M Ward hjälper mot både bakfylla och mot känslan av meningslöshet som kan infinna sig när man sitter på jobbet vid 21.08 en söndagskväll.
M Ward hjälper dock inte mot förlupna män som flytt till Göteborg för att njuta av gubbar i shorts ... Tyvärr.

Proudly presenting midsommar!

Pojken på bilden har ingenting med texten att göra, han råkade bara stå vid en midsommarstång på Gränsö tidigare i dag.

Traditionell nakenchock

Fallossymbol klädd i grönt och pimpad med några blommor. Check.

Stress och jäkt efter nypotatis och kanske ett kvarglömt barn eller två Coop. Check.

Sprit nog för ett helt kompani. Check

Jomenvisst, då var det midsommarafton!

En dag fylld med vackra minnen från barndomen, suddiga minnen från tonåren och muntra minnen av "hur väl logistiken fungerade förra året" från småbarnsförälder-livet.

Jag ser människor som slår knut på sig själva för att midsommar ska vara perfekt och jag blir lite glad över det. Det betyder att folk bryr sig, det betyder att det är viktigt.

Att det finns traditioner som hålls vid liv, även om de i dag fyller andra funktioner än när de kom till.

Jag minns när vi var små och plockade sju sorters blommor för att drömma om vår tilltänkta.

I dag tackar jag högre makter för att jag aldrig gifte mig med någon av dem jag drömde om! Mina mansideal har justerats en aning de senaste tjugo åren. Dessutom misstänker jag att även om traditionen från början syftade till kärleksdrömmar, så var det snarare ett sätt att hålla oss kids sysselsatta fram till maten.

Förr i tiden dansade man runt midsommarstången som en hyllning till ljuset. I dag fyller dansen en annan, men lika viktig, funktion. Tillresta midsommarfirare kan behöva rasa av sig efter långfärd, dessutom har så väl vuxna som barn höftleder som är perfekta för att kura ihop sig i "Små grodorna"-position efter ett gäng mil i fullpackad bil.

Andra traditioner borde skrotas rakt. Att rulla sig naken i morgondaggen för att få ett friskt liv resten av året var säkert en toppenidé när folk bodde på gårdar en bit ifrån varandra. När jag kikar ut genom fönstret i min lägenhet ser jag tio kvadratmeter gräs. Slår man ut det på antalet människor som bor i huset får vi det ganska trång på morgonkvisten. I dag känns det som ett säkert sätt att i stället för ett år i hälsans tecken få en bot för förargelseväckande beteende och CHOCK-rubriker i tidningen...

Först tänkte jag länka till krönikan på VT:s sida, men eftersom vår tidning är med och krigar om något slags pris i kategorin "oläslighet" på krönikesidan så blir det ett glad midsommar här istället.

Hej då jobbet, hej hej Cava!

I've lost the summerfeelin'

I morgon smäller det, då ska nypotatisen vara nyskrubbad, kidsen leende som flygvärdinnor och spritflaskorna prydligt uppradade så att släkten håller samtalen igång.
Midsommarafton.
Känslan är inte riktigt här. På jobbet, framför datorn. Det är så långt från sill och nubbe man kan komma. Antagligen bäddar det för en riktigt strålande midsommar. Trots att jag hänger kvar vid kusten och M Hammar ägnar sig åt den enda rätta på midsommarafton, festivalspelning i Norge. Nä, jag är inte bitter. Inte fan är jag bitter för det.
I morgon blir det barn och folkdräkter, dragspel och regnkläder, fest och gamman. Lite catchig folkmusik är det enda som kan lugna nerverna...

Dagens fråga:

Gissa min sport?

Allt är som vanligt

Klockan tre förväntas jag vara på mitt jobb. Det tar tre minuter att cykla från mitt hem till mitt jobb (ja, det är en av orsakerna till att älska småstaden). Däremot tvivlar jag, som så många gånger förr, på min förmåga att planera när jag kommer hem från stallet vid kvart i tre och inser att dusch, mat och färd till arbetet ska klämmas in på dryga 14 minuter. 

Slår igen dörren samtidigt som jag kastar av mig kläder och försöker att inte trampa på spikmattan som ligger parkerad i hallen för att Gittan (sveriges alla kategorier tuffaste lokalvårdarinna) ska få tillbaka den lånade dyrgripen. Blött hår, macka i ena mungipan och tandkräm i andra, olika färg på strumporna och spikmattan kvar i hallen när jag kastar mig på cykeln. 

Men, på något jävla sätt, gick det - den här gången också. 

Klenare människor hade fått hjärtinfarkt för länge sen av att vara jag. Samtidigt känns det rubbat att vara lite stolt över saker som krånglar till det. 

Klas Östergren, något av en halvgud by the way, skrev något jävligt vettigt i Fantomerna: (Han var) Mästare på att lösa knepiga situationer, även om det i ärlighetens namn ofta är han (själv) som skapar dem. 

Thats me!

I kväll har det åkts moppe, Västervik slog svenska mästarna Lejonen med ... eh... ja, de vann i alla fall. 

På vägen hem blir jag sjukt och omotiverat sugen på gammal hiphop. Så jävla bra!

Även om allt mest känns som Fresh prince in Bel-Air... 90-tals fräschör liksom. 

Only in Westawijk...

Och det är inte bara Åhmans (det skrämmande stället som stänger alldeles för sent och där de som inte ens har fått ragg på Hawwys samlar krafterna för att framåt förmiddagen halta hem i ensamt majestät) som förundrar. I dag har det rånats matvarubutik i Västervik, men frukta inte go' vänner. För det är även i Västervik som rånaren några timmar senare grips när han är ute och tar en promenad, kanske var det något han hade glömt att handla.

Därför flydde vi stan i helgen, kaste oss i en liten bil och kasade till Kungliga Hufvudstaden för att se på Nick Cave (jo, det vart lite andra band också, men de var liksom bara bonus).

Fredrik började njuta av resan några mil norr om Valdermarsvik, som tur är syns inte Jennies onda öga i backspegeln. Minuten senare blev F kommenderad till baksätet.
Hans fru blev glad igen när hon också fick dricka alkohol, de är allt för fina di där två!

*Nä, Martin hade inte med sig något regnställ till Stockholm, Lina och jag har petat in honom i det, hjälpt till med dragkedjan och sett till att kapuschongen är ordentlig framdragen. På bilden är han fortfarande i chock tror jag.

En riktig jävla vuxenfestival. Det mest kom att handla om fotriktighet, comfort och hur jävla smarta lösningar Haglöfs har på en del av sina regnkläder... Lina är dessutom något av min guru inom området. Gettin' old - men inte det minsta blöt! Vi gillar't.

Man kan tro att det är döden, men i själva verket är det ju bara en småblöt nöjesredaktör från Värmland.

De fanns de som hade tuffare kläder än vad vi hade, men absolut inte lika torra och bekväma!

Och Nick Cave...? Åh, åh åh. Shipsong, Mercy seat, och Dig, Lazarus, dig!
Det är fint med förälskelser som aldrig går över. Jag tycker om sånt.

Lite nykär kanske...

I går var det sommar. En riktigt fin sommarkväll som spontant bjöd på grill, bastubad och en touch av berusning. Charmigt så där en tisdag och jag kommer på att jag tycker om Västervik. Inte på ett sånt där, "jojo, men skärgården är ju sevärd och så där..." Utan på ett spontanle-för-att-det-är-så-jävla-fint-och-med-jättehärliga-människor-sätt.
Människor som har små vackert rödmålade stugor med vedeldad bastu och havsutsikt och som njuter järnet av det. Då gör det ingenting att det är speedway och inget annat som dominerar sportsidorna här.

Veckans syftningsfel (à la "Lisa fick en påse godis av den snälla tanten som hon genast åt upp"):

Pigga ben måste han allt ha, Roffe, om han ska klara av vättenrundan 40 gånger - i helgen.

I dagens morgontidning fick irländske pianohjälten Duke Special bara en tvåa för nya skivan (och lite skit för att han inte är Rufus Wainwright), men vad gör det när han har gjort så mycket fint på de tidigare plattorna. Bland annat finafina livräddarlåten!

True love...

Först tänker jag att Mariam är väl kategorisk. Sen inser jag att nä, det är nog fan omvärlden som är skev...

Ålrrajt...

Hetsen och paniken är över, rösterna är räknade och Jimmie Åkesson och hans läskiga polare kan glömma en plats i Bryssel. Gud ske lov. Eller, det hade känts så om inte de jävlarna hade trippat framåt med över 2 procent... 

Däremot blåser det högervindar så det viner genom hela skallen. Hela den europeiska befolkningen, nåja - i alla fall de dryga 42 % som masade sig till vallokalerna - verkar vilja ha det mörkblått de närmaste åren. Och en hel del vill ha det med en touch av nyfascim dessutom. 

Det röda laget har helt tappat greppet, i alla fall om man får tro Sveriges radios expertkommentatorer. Och det får man fan göra, för det finns ingenting annat än valvaka att lyssna på i någon av public service-kanalerna. 34 mil i bil är drygt att köra med radion på - men utan blir det rent olidligt. Alltså hör jag hur sega britterna är på att rapportera in valresultatet, i Askersund ungefär. Strax norr om Linköping gör prognosen gällande att SD ska ta sig in och hela vägen fram till Gamleby blir en nagelbitare. Fyra minuter efter Åtvidaberg försöker en programledare ta en koll med sin Brysselkorre om hur röstningen har gått i de nya EU-medlemsländerna och får till svar att "eh, jag har ju mest blickat västerut..." No shit?! Fast samtidigt charmerande talande för den fina sammanhållningen...

Några minuter i tolv och enda anledningen till att jag parkerar mig framför datorn är att det lockar mer än att bli varse den skrämmande tomma och tysta lägenhet som är mitt hem och inse att distanförhållanden är som allra allra allra mest trist på söndagskvällar/nätter. Roddan säger det bäst. 

communication... eller något liknande...

Lagar mat, dricker öl, njuter fredagskväll.
Jag har plockat lupiner tidigare i dag. Min mogna man roar sig med att rita mustasch på studentflickorna från gårdagens DN-förstasida.
- Lupiner är så fruktansvärt fina, mumlar jag med en kroatisk öl i handen och vårkänsla i hela kroppen.
- Jo, fast de dör väldigt fort, kontrar Martin som hunnit till debattsidan och ett fantasifullt pipskägg på kulturministern.

Ibland kan kärlek också göra det. I kväll räddar den kroatiska ölen situationen.

Ny identitet

Egentligen är det konstigt vad som prioriteras i livet. Att jag drack bort en mobiltelefon i helgen (och som en bonus har tappat alla inlagda nummer och dessutom måste lägga eländes massa pengar på att ordna en ny telefon) är egentligen inget problem. Det är sådant som händer mig.

Jag tillhör den kategorin människor som accepterar sakernas tillstånd. Om jag glömmer en tröja på stranden är den helt enkelt borta. Om jag glömmer min mobiltelefon när jag ska ut får jag helt enkelt låta bli att ringa. Om jag blir så packad att jag tappar vett och sans och glömmer telefonen på borden när jag i flygande fläng rymmer från lokala idrottsprofiler på krogen (igen) får jag helt enkelt skaffa en ny. Quite simple om du frågar mig.

Därför blir jag lite förvånad när killen i telenorbutiken frågar om jag inte har någon gammal mobil som jag kan använda medan jag funderar på vilken ny modell jag vill ha. Vadå? Skulle jag ha mobiltelfoner på lager, fullt fungerande telefoner som inte används?! Mobiltelefoner är förbrukningsvara. Antingen går de sönder eller också försvinner de på krogen/festivalen/på väg hem från efterfesten. Så är det.

Därför är det ingen stor sak att skaffa ny telefon. Att byta dagstidning däremot - det är riktigt tunga saker. Det krävdes ett fett bra sommarerbjudande från Svenskan, en välsaltad räkning från DN och en liten men välkoreograferad sambadans av kollega Mårtensson för att byta identitet från DN-läsare till Svenskan-läsare. Nu stundar hårda tider i inskolningen till ny dagstidning. Uppföljning att vänta...

Nu så...

... är de gifta! Efter elva år och två kids och hus och det hele bytte världens finaste Lina och Petter ringar med varandra. Mest nervös av alla var fotografen (total rookie i bröllopsfotobranschens tyllfrasande-ljusrosa-sotad-lins-läskiga värld) som ringde i panik till bruden på morgonen och fick det lugnande svaret. 

"Äh, det är ju vårt första bröllop också, kör på känsla bara"

Jamenvist, det är ju då det blir som bäst. Fint, finare finest. Helt enkelt. 

Och tusen tack för att jag fick vara med. Några smakprov för att lugna brudparet:




Ni är för himla bra!