Undercover, eller inte alls

Från vitvinsklingande tjejmiddag till ölindränkta parningsrop. Kontrasterna, det är lite det som gör det så roligt att leva. I går tittade vi närmre på vad som egentligen lockar folk med "oktoberfest" och den grova skrämselfaktorn -inte fejk-tyskar i fejk-lederhosen utan - Peter Siepen i fejk-lederhosen. Modigt av oss.

Att min man med släkt och vänner är en enda stor festival helt på egen hand gör det ju inte sämre.

Att stänga in Martin i en replokal utan möjlighet att undkomma höga ljud i dag är nog så nära ljudtortyr man kan komma. Trist det där. För honom.

Happy halloween...

... från vår garderob.

I år blir det inga masker, inga caper och inget självlysande klädpyssel vid köksbordet som förra året. I år blir det födelsedagskalas och kanske en öl på torget i sann oktoberfestanda. Misstänker att fejk-tyskar i fejk-lederhoosen spöar vilka spökmonster som helst när det kommer till läskighet, men ändå.

I morgon sovs det en timme längre, för att man kan. Inte på Island, men i övriga Europa. I dag är alltså sista sommartidschansen, den njuter vi lite extra av tillsammans med Billy Stewart.

Säffle

En bra bokhandel har, förutom bra titlar, snygga hyllor, och trevlig personal, givetvis schackrutigt golv, läsfåtöljer och jazz i högtalarna. Gilla. Rejält mycket.
Att stället heter Röda Rummet är liksom en bonus.

REKLAM, jag vet. Men den ligger i Säffle, all hjälp är ganska välkommen tänker jag.

Så, finfredag i Säffle med Litet Sällskap. Fint det.

Vet du Martin...

...så här i oktober är jag också lite tveksam till det här med lantliv.

Före - eller efter...?

I dag är det inte vilken tisdag som helst. I dag är det Potatisens Dag. Det firar vi med att äta lasagne. Lasagne är egentligen Martins paradnummer, men för att fjäska börjar jag ändå googla recept och blir - som alltid - fundersam över hur hemmakockarna egentligen tänker.

"Smaskig gryta, den ser ut som avföring, men va fan - det är ju skitgott (...), jag slänger upp receptet på nätet och så en bild också medan jag ändå håller på"

Alltså, att fotografera mat är svårt, det är inte det. Men, om det fanns någon slags rättvisa i världen så skulle det vara minst lika svårt att lägga upp "mat"bilder på nätet.

Det är omöjligt att inte damma av den gamla favoriten och fundera lite över den upphottade varianten av Gissa bajset - som givetvis blir: Mat eller bajs?

Det var en given höjdpunkt under tipspromenaden på underbara Ellens möhippa, som till fullo präglades av det glada temat.

HÄR var det...*

Det är inte utan att det känns lite fint att branschtidningen Journalisten i sitt senaste nummer har dammat av Linas och min gamla c-uppsatsidé om bildstorlek i dagspressen.

Gudars, som vi slet - kvällsmänniskan Lina och morgonmänniskan Lisa.

Vi skrev, morrade på varandra och drack rödvin. Fick panik när handledaren ringde och sa att "jaha, det var så här ni menade. Oj då" och jublade när vi blev godkända utan några som helst ändringar.

Och bilder i tidningen, det gillar vi ju. The more the merrier.

Ibland i alla fall.

Kanske inte när det ska illustreras. När saker och ting har hänt/ska hända/kanske kommer att hända på en specifik plats.

Ibland slutar det med min absoluta favorit. Pekbilden. Finns det något roligare?!

Gjort med kärlek och djup ironi är det strålande humor.

I V-vik försökte Ellen och jag kuppa, tänk er - en hel tidning med seriösa pekbilder. Så vackert. Så tänkvärt. Så sanslöst roligt. Men humor, det var minsann ingenting som premierades just då.

Trots att ingen gillar pekpilden finns den ändå där, på otaliga lokalsidor, ofta i skönt samarbete med ett stelt "åh-va-bra-att-det-ska-byggas-en-ny-förskola-HÄR" leende/stenaggressivt "HÄR-stod-min-brevlåda-innan-motorburen-ungdom- förstörde-mitt-liv" hopknipna ögon.

Kanske kunde man helt enkelt standardisera det hela, kanske en God's Hand för att verkligen förtydliga att här, HÄR, hände det faktiskt.

Bilden ovan, en sjunken blypråm. Där, DÄR, ligger den...

*Ack nej, God's Hand fick underkänt på nuvarande tidningen också. Darn.

Red shoes by the drugstore

-Jag kommer låta som Tom Waits i morgon, det var det sista jag kraxade till Martin innan köld/öl/musik/matkome-ruset klubbade mig till fredagssömn.

Icke.

Jag låter knappt alls i dag. Falsettväsande på sin höjd....

Men, Lisa Väs och Motvillig Man fick finutflykt till pålle i alla fall.

Jag: Hatar du mig för att jag tvingade dig att följa med?

Martin: Nä...

Jag: Är det sanslöst jättetrist?

Martin: Nä...

Jag: Skulle du någon gång i en avlägsen framtid kunna tänka dig att ha häst och bo på landet?

Martin: Nä...

Som tur är är det här bara en del av Den Långsiktiga Planen. Om hästhotbilden kvarstår kommer tax-alternativet att te sig allt mer lockande. 145 cm mindre husdjur kan ju trots allt framstå som ganska attraktivt efter en timme med 400 kilo djur i andra änden av snöre.

Hej hösten 2.0

När man börjar dagen med att hosta gula slemklumpar i samma storlek som nyfödda kattungar (jamen, nästan i alla fall) kan man antingen kapitulera eller förklara krig.

Pre-frukost bestående av två värktabletter och en Sinova, nedsköljt med en Bisolvonblandning följt av en shot Kan Jang för att neutralisera smaken. Frkosttillbehören ingefärste och b+c-vitamin lindrar och om inte annat är placebo helt fantastiskt. Bafucin, nässpray och lypsyl är höstsnuttefiltarna framför andra, viktigare än mobil och plånbok.

Massageoljan är väl inte direkt förkylningsrelaterad, mer än som en pik till M.

Lite dragig stalluft och Nicke Andersson på det så ska väl de gula kattungarna ge sig.

Och ändå, så illa är det inte.

Tänker på goda vänner som har det värre. Livet. Åh.

Jo men...

... syunta med kaffekopp och kamera som handarbete, fint så.
Och tack och lov för att alla är hemma och är barnlediga samtidigt som jag har börjat jobba deltid. Hade det inte varit för andra daglediga människor hade jag klättrat på väggarna, möblerat om lägenheten lite för ofta, skaffat en tax, skällt på Martin, trillat ner i depphålet.

Nu är det inte så illa, nu kan jag smida storslagna planer och bolla idéer med folk även dagtid.

Så, medan jag och mödrarna till Den Lilla, Den Glade och Gitarristen ger fan i att sticka halsdukar/strumpor/oformliga korvar och istället pratar om livet känns det fint att bo i Karlstad. Kanske är det just därför jag faktiskt får saker gjorda.

Pepp, det är allt roten till allt gott det.

Jo, är pappa gitarrist så är han. Det ska börjas i tid...

The kids are alright

Tuff. Det är vad hon är.

Och Anna, demensen håller sig borta ett tag till vad det verkar.

Efter en förmiddag med barnbilder tänker jag att, jo men visst, det här är ju inte helt omöjligt att göra.

Sen tänker jag att det är en jävla skillnad på att ta bilder på vänner och bekantars välartade avkommor - en helt annan sak att bonda med random kids.
Annars, en Dionne Warwick-dag. Ibland är det möjligt att fynda i Myrornas vinylbackar, ibland slipper man bläddra förbi tusen Leo Sayer-skivor (skivbackarnas motsvarighet till secondhand-obligatoriet Clownen Jac) för att hitta guldkornen. Det gillar vi.

Ha comido tu hermana?*

Om man vet att comido betyder ätit och tu hermana betyder din syster så känns meningen ovan lätt att översätta till Har du ätit din syster?
Så är det ju inte, som tur är. Någonstans hade jag nog börjat tvivla på spansklärarnas pedagogiska gåvor då.

Men, mitt i höstrusket ramlar jag tillbaka till branta backar i Sarajevo med nötta fötter, möjligen en mindre bakfylla, solstek i nacken och urtrötta Magalie som på surmulet traskar uppför backarna och på förtjusande franskengelska mumlar I 'ate my shoes... I really 'ate them.

Magalie, som sällan varit lika stilla som på bilen ovan, men efter hårddiskkraschen är det här allt som är kvar av Rumänien. Att spara är silver, att göra backup är guld...

*Har din syster ätit?

Bara en?!

-Du, har du någon pojkvän?
Det finns inget härligare än lite ordentlig rakt-på-sak-mentalitet. Speciellt när den som frågar är välklädd i rosa overall, har det obligatoriska höstbarns-snoret i ansiktet och är ungefär lika stor som en trädgårdstomte.
-Ja,jag har en pojkvän.
Trädgårdstomten, hur gammal är man då - tre fyra?, höjer frågande på ett snorigt ögonbryn
- Bara en?

Jo, less är verkligen more.

Lördagsshopping

Svänger in på ICA efter jobbet. Lägger upp ett fyrpack punköl i finstass och ett tiopack barnkalastutor på bandet. Bra lördagsshopping. Komplett på något sätt.

Och nej, det är inte romantisk hemmakväll-ingredienser.

Crazy Mike*

Jo, jag gillar ju motorsport. Mest för att det är ett sånt trivsamt föredöme vad gäller avspändhet. Som på dagens pressträff med folk som ska sladda skitsnabbt runt en dammig bana med bilar som ser ut att vara byggda i papier-maché efter alla krockskador.
Innan jag ens hinner säga "rulla runt" har overall-killen klättrat upp på sin bil och kommer kryyypande över motorhuven. Så, nu ger vi fan i allt vad jämställdhetstänkande heter och konstaterar att man kommer ganska lång med ett asgarv.
Speciellt på fredagar.

* Smeknamnet har han tydligen hittat på själv. Fint så.

Hej hösten.

Jag har verkligen ingenting emot dig, jag har bara jävligt svårt för att "gå ut och ta en höstbild" på liksom ingenting alls. Fast det är sånt man ska kunna. Jag minns en fest när jag hamnade bredvid en kille som älskar, och är grym på, foto. Han plåtar lika gärna, eller egentligen hellre, träd än människor. Fotograferande i sig var liksom grejen. Tänker på det där ibland, speciellt kvällarna när jag cyklar hem från jobbet och ser äldre farbröder med stativ och flera timmar lång slutartid som fångar stjärnor/stenbroar/jordens undergång på bild.

För det mesta tänker jag "fy fan va kallt". Sen cyklar jag vidare. Men, man måste väl pusha sig själv. Så, i dag var planen att inte ta genvägen, inte kasta sig över vilt främmande människor (rätt mycket av jobbet går ut på det, gårdagens timme utanför en av de stora fabrikerna i staden resulterade i två kortknäpp och kramp i kinderna efter att leende har hört sig för om det eventuella intresset hos de som arbetade på fabriken att uttala sig om sitt jobb och bli kortograferade, nyckelordet är le, le, le - le som en fotomodell...) och be dem att muta sina hundar/barn/tamboskap att glatt skutta mot kameran. I dag tog jag mig i kragen och plåtade träd och rester av träd. Det var inte alls lika roligt...

Quizlaget gick segrande ur kvällens strid. Jag hurrar - och jobbar på att inte vara bitter för att det hände när jag inte /tack vare att jag inte/ var med.

Folk alltså...

... jag gillar dem. Särskilt människor som tycker om att prata om stora saker, med vanliga ord. Som Jonas Holmström, konstnär, som glatt sammanfattar sin karriär:
-Tja, jag gick ju ut skolan - och sen blev jag konstnär.

Tricket är väl att alla har något att berätta, och det är alltid lika spännande. Jag vet att jag kunde driva ett ex till vansinne genom att med andan i halsen dyka upp alldeles för sent och flämta om "alltså, det var..." "får jag gissa, världens mest fantastiska person...?" "ja..."
Jo, jag gillar superlativ. Väldigt mycket. Nästan lika mycket som jag gillar folk.
Ibland glömmer jag att det ska vara rekvisita med på bilderna, jag kan tycka att det räcker med människan.
Då är det bra att ha en rejäl kulturreporter med sig som kan höja på lite på ett ögonbryn och harkla sig när jag är på väg att släpa i väg Konstnär ut bland museiparkens cornflakeslöv.
- Hrm, Lisa... Målning också.
- Ja. Visst, såklart. Givetvis. Vi kan ta med en sån också...

Martin driver jag aldrig till vansinne, han är precis likadan. Nästan värre till och med. Det är det bästa. Det ska allt vara en rockande värmlänning istället för nån reklamare för att uppskatta folk.

Konstkompromiss. Målning och människa. Fint så. Jonas Holmströms målningar hänger på Värmlands Museum fram till 21 november.

Folkpark, katt och van...

... är inte standard, men vem vill vara standard?

Ibland så träffar man människor som ger någon timme av sitt liv och det känns som om man har vunnit högsta vinsten. Familjen Czarnecki är sådana människor. De har köpt sig en folkpark i Värmland. Lindfors Folkets Park - årets folkpark någon gång på 60-talet till och med.
Här ska de leva och bo och ha husvagnscamping och trädgårdsbutik och bo stort och härligt och inte alls lika trångt som i Polen.
Lilla huset på prärien möter svensk byråkrati. Aldrig har jag väl känt mig så jävla svennebananig som när jag sitter i bilen på vägen hem och tänker, hur ska de ha råd, hur ska de kunna leva på att kränga trädgårdstomtar, hur ska...?
Sen örfilar jag upp mig själv, låter människor leva sin egen dröm utan att jag lägger mig i mer än att hälsa på igen och eventuellt låta polska trädgårdstomar bli Årets Julklapp till vänner, bekantar och annat löst folk.


Och så, zlatanska knän som träffar holländska ryggslut, total frustration och inte helt oväntat 1-4 mot fotbollsnationen Holland.

Going up the country...

Det är något sånt här jag har tänkt mig. Framöver. Inte nödvändigtvis Öland på våren, men ändå - något åt det här hållet.

Efter söndagsjazz med svärföräldrarna släpar jag ut Martin på värmländska landsbygden för att charma skinnjackan av honom och övertyga om att man varken behöver skruda sig i blåställ, ha en skyffel Göteborgs Rapé under läppen eller tycka att traktorer är ädla dragdjur för att njuta Livet På Landet med en häst eller fyra och kanske en get på bakgården.

Men, i ärlighetens namn, vad hade jag väntat mig?

Det dröjer inte mer än fem minuter innan första kepskillen med jeansjacka, två skyfflar Rapé i käften och rostigt låg Mercedes susar förbi och stirrar på oss som om han aldrig sett folk utan blåställ, traktor och snusläpp

Kom igen nu Värmland, jag gör verkligen vad jag kan här - you're not helping vettu... Inte det minsta faktiskt.

My little pony

En lugn fredagskväll, en tömma-huvudet-fredagskväll komplett med hämtmat och blänkande hollywoodproducerade storblaff-filmen Hidalgo - tour de France till häst kan man väl säga.

Fint det, nästan i alla fall.

Halvvägs in i filmen trillar tårarna som ett envist höstregn. När den rödfläckiga expressponnyn med blod i ena näsborren kikar upp på sin ryttare kastas jag brutalt tio år tillbaka i tiden.

Till en hästtransport där jag sitter med min rödskimrande ponny medan pappa kör i expressfart över den just då vansinnigt långa Ölandsbron. Där jag sitter med min ponny som vrider sig i ofattbara tarmvredssmärtor. Som skriker på ett sätt som hästar egentligen inte ska kunna. Som har lagt sig på golvet och försöker komma undan trots att det är omöjligt.

Vi hinner inte in till djursjukhuset, vi hinner inte avliva honom innan smärtorna gör det. Han dör med huvudet i mitt knä och jag gråter som en tonåring som sett sin bästa vän lida till döds och inte kunnat göra något alls åt det.

Sex fantastiskt fina år med en sur och jävlig liten ponny som tuktade mig som tolvåring och som under sin sista pensionärsår mest var som en sällskapshund. Världens finaste bästa vän.

Tio år senare stortjuter jag mig genom en fredagskväll, tänker att livet kan vara himla orättvist men att allt var värt ponnytiden ändå.

Det känns lite grann som en Olle Ljungström-låt...

... för de är faktiskt Överallt. Det råder liksom ingen tvekan om vad som är Det Nya Svarta i bekantskapskretsen. Kids. Sittande, liggande, prickiga - men oftast randiga, gråtande, skrattande. Kids alla over. En himla massa nya små människor som kommer att se iPhone4 på museum och inte tycka att det är något märkligt med det.

Mer rätt än avigt

Finbesök med köksfika. Ingrid var hemma i Karlstad och det firar vi med kanelbulle, några aviga och räta och Livet i stort, bara så där. Grymt bra.

På kvällen böjer jag spanska verb, lurar över dativ och ackusativ och tänker att "till nästa gång ska jag fan ha läst det här."

Fast det är lättare nu än sist. För fem år sedan, när jag var hästaupair och läste spanska för invandrare. Tragglade Bollen Är Rund och Katten Är Till Vänster tillsammans med ett gäng ryska och marockanska hembiträden. Det började dåligt. De höll på att ramla av stolarna och samlades i en viskande och stirrande klunga när de fick veta att de två svenskorna jobbade med att rida cavallos (=hästar). Det stirrades än värre när vi berättade mer om vårt jobb, att vi började åtta på morgonen och jobbade till halv fem, att vi var i gång hela dagen och att vi red tre eller fyra hästar om dagen (illvrål från marockanska damerna) och handjobbade (longerade unghästar) minst lika många (nytt illvrål).

När vår finfina spanskalärare Jesus rett ut den lilla skillnaden mellan cavallos (= hästar) och caballeros (= gentlemän) blev stämningen grymt mycket bättre.

Det kommer att gå lättare med spanskan den här gången. Alldeles säkert.

Det blev en sån helg...

... som vilken 70+are som som helst hade jublat /hjulat och behövt en ny höftledsoperation/ över. Finfika med mormorsporslin och vetefläta till kaffet. Gamla böcker och tända ljus.

Livet på en pinne utan bakfylla, sånt där som behövs emellanåt.

Och, som alltid, denna ständiga förundran över hur snabbt det går för småbarnsföräldrar att ställa om till att bara använda en arm.

"Got a kid, lost an arm. Inga problem vett'u..."

Ärligt, hur gör ni?

Och trattkantareller, all over. Ett berg, eller så.

Quizzz

Quizkväll. Det gillar vi.

På något märkligt sätt kom vi trea.

Sen lärde vi oss tricket, vinnare dricker rosa drinkar med frukt i. I'ts a male thing.

Vadlång skinnkappa, tunga skor och uttryckslöst ansikte.

Som hämtat ur Bladerunner. Spooky.

Jag tänker inte på att det var sista dagen på Världens Bästa Museum i går. Jag tänker inte på oreda eller inställd Göteborgsresa. Och jag tänker absolut inte på kombon svag bakfylla, obefintliga kunskper om kommunala nämnder kombinerat med kvällsreporterjobb och stadsbyggnadsnämndens fredagsmöte. Det gör jag banne mig inte alls.