Fint det, nästan i alla fall.
Halvvägs in i filmen trillar tårarna som ett envist höstregn. När den rödfläckiga expressponnyn med blod i ena näsborren kikar upp på sin ryttare kastas jag brutalt tio år tillbaka i tiden.
Till en hästtransport där jag sitter med min rödskimrande ponny medan pappa kör i expressfart över den just då vansinnigt långa Ölandsbron. Där jag sitter med min ponny som vrider sig i ofattbara tarmvredssmärtor. Som skriker på ett sätt som hästar egentligen inte ska kunna. Som har lagt sig på golvet och försöker komma undan trots att det är omöjligt.
Vi hinner inte in till djursjukhuset, vi hinner inte avliva honom innan smärtorna gör det. Han dör med huvudet i mitt knä och jag gråter som en tonåring som sett sin bästa vän lida till döds och inte kunnat göra något alls åt det.
Sex fantastiskt fina år med en sur och jävlig liten ponny som tuktade mig som tolvåring och som under sin sista pensionärsår mest var som en sällskapshund. Världens finaste bästa vän.
Tio år senare stortjuter jag mig genom en fredagskväll, tänker att livet kan vara himla orättvist men att allt var värt ponnytiden ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar