... jag gillar dem. Särskilt människor som tycker om att prata om stora saker, med vanliga ord. Som Jonas Holmström, konstnär, som glatt sammanfattar sin karriär:-Tja, jag gick ju ut skolan - och sen blev jag konstnär.
Tricket är väl att alla har något att berätta, och det är alltid lika spännande. Jag vet att jag kunde driva ett ex till vansinne genom att med andan i halsen dyka upp alldeles för sent och flämta om "alltså, det var..." "får jag gissa, världens mest fantastiska person...?" "ja..."
Jo, jag gillar superlativ. Väldigt mycket. Nästan lika mycket som jag gillar folk.
Ibland glömmer jag att det ska vara rekvisita med på bilderna, jag kan tycka att det räcker med människan.
Då är det bra att ha en rejäl kulturreporter med sig som kan höja på lite på ett ögonbryn och harkla sig när jag är på väg att släpa i väg Konstnär ut bland museiparkens cornflakeslöv.
- Hrm, Lisa... Målning också.
- Ja. Visst, såklart. Givetvis. Vi kan ta med en sån också...
Martin driver jag aldrig till vansinne, han är precis likadan. Nästan värre till och med. Det är det bästa. Det ska allt vara en rockande värmlänning istället för nån reklamare för att uppskatta folk.
Konstkompromiss. Målning och människa. Fint så. Jonas Holmströms målningar hänger på Värmlands Museum fram till 21 november.
2 kommentarer:
Visst räcker det med människan! Det är ju de som berättar, och det mesta skapande eller handlande bottnar väl just i personen själv? Synd bara att skrivare i allmänhet arbetar efter ett föråldrat synsätt som aldrig ser längre än mediebågarna sitter på näsan...
True. Kanske för att det är lättare att fånga en person, som människa snarare än "den som gjort det här" på bild än i text. Kanske.
Skicka en kommentar