17 och ett halv år är ganska mycket för en katt. Har man dessutom en cancertumör är det skönt att få somna in i sin korg innan det blir riktigt dåligt. Sorgligt för oss, men skönt för honom.Fina fina Persson, att klappa tass medan morfinet verkade gjorde att det trots allt inte alls var så hemskt som jag trodde att det skulle vara. 17 och ett halv år räknat i bra kattår är trots allt ett himla fint liv.
4 kommentarer:
Fina, fina Persson. Bra att du var hemma o klappade tass! Kan tänka mig att både mamma o pappa klappade också förstås. Världens gosigaste, blir konstigt utan honom hemma!
Åh, vad sorgligt och fint skrivet. Hoppas han får det fint i katthimlen. x
Åh naj. Tänker på dig!
Mycket märkligt. Men med ett värdigt slut. Det är nästan det viktigaste. Sen får man gråta lite på egen hand.
Skicka en kommentar